tisdag, december 22, 2009

Två notiser....

På bloggen http://rkpress.blogspot.com/ har jag nu lagt in två notiser. En om den ryske supernationalisten Zjirinovskijs liberal-demokratiska parti och en om ryska reaktioner på en amerikansk bas i Polen.

fredag, december 18, 2009

Startar presstjänst

Från och med januari kör jag i lite mer organiserad form igång en presstjänst här på nätet. Det finns så mycket nyheter och fakta rörande försvars- och säkerhetspolitik, inte minst i vårt svensak närområde, som av någon anledning aldrig når ut genom våra svenska tidningar eller i radio och TV. Jag ämnar nu tämligen anspråkslöst försöka få till stånd en ändring genom att öppna en kanal för såväl notiser som artiklar och ännu längre inlägg i dessa frågor.

Officiellt startdatum blir den 1 januari 2010. Men jag kommer lite försiktigt att smygstarta innan dess.

Ytterligare information om Rolf K:s Presstjänst kommer.

fredag, december 11, 2009

Har någon rätt stoppa konsten?

Rubriken i Gotlands Allehanda var ”Politiker vill kunna styra kulturen mer”. En rubrik som får vissa kulturutövare att hicka och reagera reflexmässigt.
Bakgrunden är denna. Med anledning av att fyra regioner från och med nästa år får större ansvar för hur statens kulturpengar ska fördelas har Sveriges Televisions ”Kulturnytt” ställt frågor till, som jag förstår, kulturnämnderna i de berörda regionerna.
Frågan löd: "Bör en politiker kunna stoppa till exempel utställningar eller föreställningar i offentlig finansierad verksamhet, till exempel konsthallar, museer och teatrar?"

I Gotlands kultur- (och fritids-)nämnd svarade 5 av de 13 ledamöterna ja, vilket är lika med 38 procent. I jämförelse med övriga regioners svar en ganska hög siffra.(Halland 13 procent, Västra Götaland 12 och Skåne 6 procent).

I Kulturnytt intervjuades nämndens ordförande Imnger Harlevi som var av uppfattningen att politiken ska vara ”… väldigt generös med att tillåta fria uttryckssätt, men till exempel kultur med inslag av rasism bör man kunna stoppa”. Dan Blomgren som är socialdemokratisk ledamot av nämnden delar sin ordförandes uppfattning men tycker också att ”…kultur som kränker troende bör ifrågasättas”.

Jag är mycket skeptisk till att politiken ska lägga sig i det direkta kulturutövandet. Men redan idag är det politiken som styr kulturen genom att besluta om anslag och dess storlek.

Det finns vissa saker som behöver benas ut i denna debatt. För det första är det skillnad mellan offentligt, det vill säga av våra skattepengar, finansierad kultur och privat finansierad.

Det är stor skillnad mellan att vara kritisk och att vara kränkande. Att vara kränkande med hjälp av skattemedel har jag synnerligen svårt att kunna acceptera. Att kulturen ska vara kritisk är en självklarhet.

Konsten ska vara fri men det finns inget som säger att skattemedel ska gå till alla typer av konstutövning. Här har redan idag politiken suverän rätt att styra och fatta beslut. Konsten är inte bara fri för att den finansieras med skattemedel. Men den känsliga frågan är uppenbarligen om politiken ska få gå in och stoppa kulturevenemang. Generellt är jag skeptisk till den politiska styrningen i det direkta konst- och kulturutövandet. Men det går inte att säga ett hundraprocentigt ja eller nej.

Rasism under kulturell täckmantel finansierad av skattemedel ska kunna stoppas. Det tycker jag är en självklarhet. Då har man gått över en gräns som inte ska överskridas. Om de sker spridande av rasism på en privatfinansierad tillställning blir det upp till den juridiska processen att ta hand om den.

I den aktuella GA-artikeln reagerar jag på Dan Blomgrens (s) svar som tycker att kultur som kränker troende också skulle kunna vara något som politiken lades sig i och stoppade.
Då infinner sig direkt frågan: vad är att kränka? Det jag uppfattar som kränkning kanske andra inte alls gör det.

Mycket av det som vi i Sverige uppfattar som normal kritik uppfattas i utlandet som kränkande. Vi är extremt rädda för att vara kritiska till det som presenteras som religion, framför allt om det är annan trosutövning än den förhärskande svenska varianten av kristendom som Svenska kyrkan står för.

Riktigt rädd blir jag när jag läser uttalandet från kulturrådets ordförande Kerstin Brunnberg som ”…uppmanar de gotländska politikerna att ’göra sin läxa’ - att läsa på vad som står i kulturpropositionen och de lagar som ligger till grund för vår yttrandefrihet”. Tala om pekpinnar.

Detta är ingen enkel fråga och har därför inte heller något enkelt svar. Men det går inte, får inte vara så, att gömma vilka kränkande eller rent rasistiska budskap bakom ”religionsfrihet”, ”yttrandefrihet” eller ”kultur”. Inte heller ohämmad politisk propaganda bör smygas in och få godkänt under dessa rubriker.

Debatten fortsätter.

söndag, november 22, 2009

PRESSMEDDELANDE

- Vi har fått en ny säkerhetspolitisk situation i Östersjöområdet som måste vägas in när vi ser på vilka resurser som ska tillföras försvaret i framtiden, förklarade Rolf K Nilsson då han på lördagen talade försvarspolitik på Ängelholmmoderaternas ledarskapsutbildning.
- Personligen ser jag ingen möjlighet hur man ska kunna undgå att tillföra försvaret mer pengar i budgetarna efter 2010 om vi ska ha det försvar vi behöver.
- Försvaret har genomgått ett nödvändigt stålbad. Kanske hade det kunnat genoföras annorlunda, inte minst när det gäller förbandsnedläggningar. Men nu befinner vi oss i en ny situation där det behövs en ny strategi och utökade militära resurser, menar Rolf K Nilsson.
- När Nord Streams/Gazproms gasledning i Östersjön blir en realitet får vi en utökad konstant närvaro av den ryska Östersjöflottan i vårt närområde. Att ryssarna menar allvar råder det ingen tvekan om.
- I Sverige har vi valt att se på gasledningen som en ren miljötillståndsfråga. De stora ryska militärövningar som genomförts för några månader sedan - med gasledningen som ett av motiven - och som ska återkomma vartannat är visar på ökade risker för militära incidenter i Östersjöområdet, tror Rolf K Nilsson. Våra grannar i Estland, Lettland, Litauen och Polen har vid upprepade tillfällen visat sitt missnöje och sin oro med vad gasledningen får för följdverkningar. Det är hög tid vi tar de ryska aktiviteterna på allvar och lyssnar på våra mer erfarna grannar på andra sidan Östersjön!

tisdag, november 17, 2009

Ryska intressesfären vidgas

Efter den svenska regeringens ja till Nord Streams/Gazproms planerade gasledning är förmodligen de formella hindren för byggandet borta.
I december 2007 när Nord Streams första ansökan lämnades in konstaterade Dirk van Ameln, som då var ansvarig för tillståndsprocessen, att det inte fanns några rättsliga skäl för Sverige att säga nej och att man inte heller räknade med det eftersom man ville tro att Sverige var en ”rättsstat”. Och när regeringen i torsdags kom med sitt besked kunde miljöminister Andreas Carlgren ge ett direkt svar till van Ameln, då han förklarade att det inte fanns något skäl inom internationell rätt för Sverige att säga nej. ”Sverige är en rättsstat”, förklarade Carlgren, varför det måste bli ett ja.

Vi får nu inrätta oss för en framtid med en ryskkontrollerad gasledning som skär rakt ner genom Östersjön och allt vad det innebär. Att det blir en förändring mot det som varit torde det inte råda någon tvekan om.
De baltiska ländernas försvarsministrar har i ett gemensamt uttalande efter det svenska svaret just varnat för en ökad militarisering av Östersjön. Och det är inga uppgifter tagna ur luften, eller någon gammal ”rysskräck” som ligger bakom.
Redan i början på 2000-talet kunde vi från dåvarande presidenten Vladimir Putin få vet att med gasledningen skulle den ryska Östersjöflottan få nya och utökade uppgifter. Dåvarande försvarsministern Sergei Ivanov, numera vice premiärminister, förklarade att den ryska intressesfären i och med gasledningens tillkomst skulle öka västerut politiskt, ekonomiskt och militärt. Och det är precis där vi befinner oss. Att det inte bara var ord, eller propaganda för inhemskt bruk kunde vi se för drygt en månad sedan då Ryssland genomförde de största militära övningarna i och kring Östersjön sedan den ryska statens nybildande. Inte sedan Sovjetunionen genomförde sina övningar 1981 har vi sett en sådan militär koncentration i våra farvatten.
I övningarna ingick att skydda och försvara gasledningen. Något man till mångas förvåning gjorde med landstigningsövningar och luftlandsättningar av pansarfordon. Beskedet från rysk sida var tydligt. Med Zapad 09 och Ladoga 09 uppfyller man Putins och Ivanovs löften från tidigt 2000-tal. Militariseringen av Östersjön är ett faktum.

I Sverige har debatten runt gasledningen koncentrerats till att handla om miljön och vilka miljökonsekvenserna blir om/när ledningen blir verklighet. Detta har fått många att tro att ledningens dragning har handlat om miljö och inte något annat. Mer fel går det knappast att ha.
Den ryskkontrollerade gasledningen är i första hand ett politiskt bygge med militära inslag.
I Rysslands planer att axla Sovjetunionens roll som stormakt ingår att med energin som vapen utöva politisk makt.
I första etappen kan Ryssland när ledningen blir färdig stänga av gasleveranserna till de baltiska länderna, Ukraina och det övriga sovjetstyrda Östeuropa. Detta utan att tillförseln till Västeuropa hotas. Idag har vidaretransporterna till väst varit en garanti för att också Östeuropa ska få ta del av den ryska energin.
Som ett övergripande mål svävar Putins förkunnelse om att använda all energiexport för att öka Rysslands inflytande. Det kan också uttalas i klartext: att göra Västeuropa beroende av rysk energi.
Från svensk sida måste vi nu analysera den nya situation som blivit realitet och anpassa den svenska försvars- och utrikespolitiken efter detta. Och det kan än en gång konstateras att gasledningen inte ligger i svenskt intresse.

Rolf K Nilsson

lördag, november 07, 2009

Tror Putinanhängarna att Putin ljuger?

Värderade kollegan i försvarsutskottet Staffan Danielsson (c) kommenterar på sin blogg mitt föregående inlägg. Ja, vad ska man säga. Inget nytt här. Danielsson har sett på frågan om gasledningen precis som man vill från rysk/tysk sida – enbart på miljöbiten. Därmed blev det en miljödiskussion som fick mest uppmärksamhet. Att regeringen har hanterat detta som myndighet mer än som en politisk instans är regeringens val. Man har gjort vad som förväntats i de internationella avtal och konventioner som vi som land har förbundit oss att följa. Korrekt. Strikt. Odramatiskt. Men nu är gasledningen så mycket mer än en miljöfråga, så mycket mer än en ett miljöskadligt inslag på Östersjöns botten. Jag vet inte varför Danielsson inte vill se på gasledningen utifrån andra aspekter än miljön.

Förr, när Moskva var huvudstad i Sovjetunionen, skulle alla uttalanden från makthavarna bakom Kremls murar tolkas på olika sätt för att förstå vad de egentligen menade. Idag menar många av Putin-Rysslands försvarare att det är ett nytt sätt makten i Moskva utövas. En ny tid, ett nytt Ryssland. Men varför då inte lyssna på vad ryssarna säger om gasledningen, vad den betyder och vad den ska användas till och i vilka syften? Här behövs inga tolkningar eller tydningar. Budskapet är mycket klart och tydligt. Men inte ens Putin-anhängarna vill acceptera det Putin säger som korrekt. En mycket märklig inställning.

Om nu regeringen var av den uppfattningen att man inte hade något val, utifrån avtal och konventioner, hade man ändå kunnat göra ett tillägg i ett uttalande där man förklarade att gasledningen inte ligger i svenskt intresse. Att inte göra några andra kommentarer än de juridiskt/rättsliga får lätt omvärlden att tro att Sverige ställer sig positivt till projektet.
Varningarna och vad vi nu kan vänta oss av framtiden har inte låtit vänta på sig. De estniska, lettiska och litauiska försvarscheferna har i ett gemensamt uttalande varnat för den kommande militariseringen av Östersjön.

Min kritik av försvarsberedningen ligger fast. Jag tycker hela systemet med försvarsberedningar är fel. De frågor de olika försvarsberedningarna tagit upp är sådana som i demokratins namn borde handläggas kontinuerligt av försvarsutskottet.

fredag, november 06, 2009

Försvarsberedningen står inte för sanningen

Nord Streams/Gazproms gasledning - Finns all anledning att återkomma i frågan. Men kan inte låta bli att nu så här på morgonkvisten kommentera det inlägg utskottskollegan Staffan Danielsson gjort på sin blogg om regeringens gaslednings-ja igår.
Staffan Danielsson har sedan jag träffade honom första gången i Försvarsutskottet varit positiv till den ryska gasledningen. Inte heller vill han se några hot med anledning av densamma.
Jag håller inte med Staffan Danielsson, varken i sak eller i analys.
Men det som än en gång både stör mig och upprör är att Staffan Danielsson använder Försvarsberedningens rapporter som något av ett sanningsfacit, ett dokument som alla partier och dess företrädare ställt sig bakom. Så är det inte. Det finns mycket i Försvarsberedningens rapporter som såväl jag som många andra ställer oss både tvivlande och direkt avvisande till. Försvarsberedningens rapporter är vad sju partiföreträdare har kompromissat sig fram till. Vi har aldrig diskuterat Försvarsberedningens slutsatser i försvarsutskottet och inte heller i riksdagen. Därför är inte heller Försvarsberedningens rapporter en sanning eller ett styrdokument. Det är ett debattunderlag, en hjälp för regeringen att lägga förslag som riksdagen kan gå med på. Så – Försvarsberedningens slutsatser är inga sanningar och inga åsikter det finns en total uppslutning kring.

Personligen är jag förvånad att det är så många centerpartister som ställer sig positiva till såväl gasledningen som Putin. Inte minst centerorganet Skånska Dagbladet har genom åren intagit en devot Putinposition som minst sagt förvånar – och förfärar.

torsdag, oktober 22, 2009

Pressmeddelande Nord Stream Gasledningen

PRESSMEDDELANDE



ROLF K NILSSON (M):
- Inget seriöst försök från oppositionen att stoppa gasledningen!

Rolf K Nilsson, moderat riksdagsledamot från Gotland är kritisk till oppositionens reservation i frågan om EU:s Östersjöstrategi som riksdagen idag röstat om.

- Det rör sig inte om ett seriöst försök från oppositionen att försöka stoppa gasledningen, endast skaffa PR-poäng och skapa oro bland regeringspartierna. Vad man gör nu är att med så mycket buller som möjligt slå in öppna dörrar, säger Rolf K Nilsson. Miljöinvändningarna mot gasledningen torde inte vara obekanta för regeringen, snarare tvärtom. Min uppfattning är att regeringen verkligen tar miljön i Östersjön på stort allvar.

Riksdagen röstade på torsdagen om Utrikesutskottet utlåtande när det gäller EU:s strategi för Östersjöområdet. Oppositionspartierna i utrikesutskottet hade reserverat sig med hänvisning till Nord Streams gasledningsprojekt.

- Det känns förvisso bra att kritiken mot Nord Streams planer är väl förankrade i oppositionen. Men nu är det inte Riksdagen som äger frågan om gasledningen. Frågan bereds på regeringskansliet, vilket oppositionen mycket väl känner till, säger Rolf K Nilsson. Och ska man nu, som oppositionen gör, passa på tillfället att markera sitt motstånd när det gäller den planerade gasledningen så bör man inte inskränka protesterna till miljöskälen, det är politiskt tämligen okontroversiellt. Oppositionen undviker medvetet att ta upp de politiska aspekterna; säkerhetspolitiken och det faktum att Europa blir allt mer energiberoende av Ryssland.

- Det finns många skäl att säga nej till gasledningen. Regeringen har valt att sikta in sig på miljöskälen innan man fattar sitt beslut. På miljösidan finns avtal och konventioner som de berörda länderna lovat att följa. När det gäller de säkerhetspolitiska skälen kan vi bara markera en uppfattning och se till att ha en sådan säkerhetspolitik som kan stå upp mot de förhållanden som blir verklighet om gasledningen byggs, säger Rolf K Nilsson.

- Jag hoppas regeringen säger nej. Men jag tror tyvärr inte det spelar någon roll. Jag tror gasledningen byggs oavsett vad Sverige tycker.

Mer eller mindre i Afghanistan?

Har precis hört gamle Castrobeundraren Pierre Schori på radion. Han är kritisk till Sveriges deltagande i Afghanistan. Det ska vara FN! Och inte någon annan som leder operationer Sverige deltar i, är Schoris budskap. Schori öppnar nu munnen i en aktuell debatt och ansluter sig till andra förre detta socialdemokratiska toppolitiker. Tidigare är det väl Thage G Peterson som varit affischnamnet för dessa isolationistiska socialdemokraterna. Nu har dom fått försträkning inför den socialdemokratiskak kongressen nästa vecka där det finns krafter som vill avsluta det svenska engagemanget i Afghanistan. Den socialdemokratiska partiledningen håller inte med.
Schori har som så många andra på vänsterkanten en romantisk bild av vad FN kan göra. Här finns också den devota inställningen till röda diktaturer i tredje världen som är så betecknande för den socialdemokratiska vänstern. Att FN till stor del besår av länder som är diktaturer och där mänskliga rättigheter kommer mycket långt ner på vad som är angeläget att prioritera tycks inte bekymra. Men det har det ju aldrig gjort så varför skulle det göra det nu?

Idag kommer besked från regeringen om den svenska styrkan i Afghanistan ska utökas med drygt 50 man, som försvarsmakten anser behövs, eller om vi ska fortsätta med nuvarande antal.
Själv ser jag andra problem som vi måste ta upp till diskussion. Sak Sverige vara kvar i Afghanistan och stödja en president, en regim, som bygger sitt maktinnehav på ett omfattande valfusk? Ska vi ha svensk militär i Afghanistan som bistår en ”laglig” regim som för att få deras stöd samarbetar med lokala krigsherrar och islamistiska grupper?
Hur står det till med det civila samhället i Afghanistan? Får flickor gå i skola? Garanteras kvinnorna mänskliga rättigheter?

Kan vi med de svenska trupperna i Afghanistan bidra till ett mer mänskligt samhälle där medborgarna garanteras sitt människovärde även om regimen sett ur ett demokratiskt perspektiv inte är den bästa man skulle kunna önska sig?

Jag tror att det är dags för NATO och alla de länder som nu finns i landet att ställa krav på regimen. Inget mer samarbete med krigsherrar och islamistiska grupper som förnekar medborgarna sina mänskliga rättigheter. Inget mer dagtingande med krafter som vill närma sig talibanernas syn på hur kvinnor ska betraktas.
Men sedan kommer vi till frågan om NATO med flera ska lämna Afghanistan väl medvetna om att situationen för människorna blir mycket besvärligare, att de mänskliga rättigheterna kommer att kränkas på ett systematiskt sätt? Ska de trupper som finns där ignorera en korrupt regering och fortsätta sitt uppdrag?
Det är sällan lyckligt att ett annat land eller andra länder går in och tillsätter regimer som man sedan hoppas ska få medborgarnas förtroende.

Jag ger mitt fulla stöd åt de svenska truppernas närvaro i Afghanistan. Jag hade bara hoppats att de svenska insatserna tillsammans med övriga närvarande länders styrkor hade kunnat göra en ännu större skillnad. En sak torde stå klar; vi kan inte länge till fortsätta som nu.

söndag, oktober 11, 2009

"Välvillig" rasism bakom Obamas pris

Alfred Nobels tanke var säkerligen god – att det var i Norge som fredspriset skulle delas ut med tanke på att Sverige och Norge vid denna tid var det Förenade Konungariket. Synd bara att man gång efter annan från norsk sida sviker denna förmån och utser en pristagare av skäl som turligt nog kanske aldrig kommer fram. Barack Obama - vänsterns favorit och liberalernas gullgosse! Den första frågan man ställer sig är: Vad har han gjort för att förtjäna ett fredspris? Och svaret är enkelt – absolut ingenting.
Sedan kommer då den där tanken smygande att han fick det – därför att han är någon annan än George W Bush och därför att han är någon annan än John McCain som besegrades i presidentvalet. Han är inte republikan utan allt det som det vänstervridna Europa tycks älska med USA. Någon som står den europeiska vänstern nära.
Men jag undrar om det verkligen är dessa tankar som fått den norska Nobelkommittén att fatta sitt beslut? Jag tror det inte. Jag tror förvisso att norrmännen har svepts med i en allmän eufori över att den liberale och av politik hittills obefläckade Obama vann det amerikanska presidentvalet. Alla, om än haltande, jämförelserna med John F Kennedy tror jag också påverkat. Men framför allt så tror jag det beror på att han är svart. Det handlar om vad som i det närmaste kan betraktas som rasism, om dock en ”välvillig” rasism, – även om man i Nobelkommittén säkerligen är övertygade att man är så långt ifrån rasismen man kan komma. Obama fick priset därför att han är den förste svarte presidenten i USA. Förvisso en prestation i sig. Men skäl för ett fredspris? Den enda som skulle ha kunnat uppfylla liknande krav hade varit om en kvinna vunnit det amerikanska presidentvalet. Då hade hon av samma (felaktiga?) anledning varit meriterad.

Det är historiskt att en svart medborgare valts till president i USA. Det är bra att svart kandidat kan få folkets förtroende i USA. Det bevisar demokratins styrka. Det visar att hudfärgen som skäl för möjligheten att bli politiker förhoppningsvis för evigt är borta.
Men om den norska Nobelkommittén valt Obama som fredspristagare för att han är svart, så är detta minst lika fel som att säga nej till honom som president av samma skäl.

Priset är säkert, tyvärr, utdelat i en stor anda av välvillighet och med tydliga etiketter på kommittén som antirasistisk och tolerant. Men det blir ingen belöning. Det blir inget pris som beskriver Obamas gärning. Det är ett pris som kan jämföras med en klapp på huvudet, egentligen ett ganska nedsättande pris till en man som ännu inte har bevisat sig på den position han har. Än en gång - inte för att jag tror att detta varit tanken, men jag tror att det undermedvetna har styrt fram till Nobelkommitténs olyckliga beslut. Ett beslut i välvilja, fattat i en allmän hysteri över vad denne man med sin presidentur ska kunna utföra. Jag tror inte Obama kommer att klara vad han föresatt satt sig. Därför blir priset snarare ett sänke han nu tvingas motta och bära under resten av sin tid som president.

Politiskt har Obama redan gjort saker som snarare riskerar freden, accepterar förtrycket i världen och gör friheten till en handelsvara. Det finns många politiska skäl att säga nej till Obama. Fortsätter han på sin inslagna linje blir det fler likheter med Jimmy Carter än med John F Kennedy (som egentligen misslyckades också han) när hans ämbetsperiod ska summeras.

torsdag, oktober 08, 2009

Jag missade skriva en motion - illa!

Gotlands Allehanda gör idag ett nummer av att jag inte lämnat in en motion, vilket jag sagt att jag ämnade göra, om att Gotland ska ha en egen länsrätt.
Den journalistiska bedömningen av att lägga ner så mycket tid på en motion jag inte producerat och bara nämna vid namn de jag lämnat in kan jag som gammal nyhetschef tycka vara en smula märkligt.

Jag vidhåller vad jag sagt tidigare i frågan att jag tycker det är en självklarhet att Gotland som region ska ha en egen länsrätt. Att vara region betyder att regionen får ett större självbestämmande i en rad frågor. Att de statliga myndigheter som verkar runt om i länet också ska finnas i en region är av betydelse för den regionala statusen.

Jo, jag ämnade, precis som GA skriver, lämna en motion i frågan. Men nu missade jag detta vilket alls inte var meningen och jag grämer mig verkligen. Emellertid kan jag konstatera att min socialdemokratiske riksdagskollega från Gotland Christer Engelhardt (s) inte heller motionerat i denna fråga.

Hade riksdagsledamöternas motionsskrivande verkligen betytt något så hade jag varit än mer irriterad på min miss. Men tyvärr är det ju så att motionerna, som det fungerar i dagens riskdagspraxis, till nästan hundra procent avslås. Vad man hoppas på med en motion är givetvis att den ska gå igenom i Riksdagen, men det är ungefär som att hoppas på en miljonvinst på lotto, men framför allt att man ska skapa opinion i frågan och få till stånd en debatt. Nu får jag lägga in ett extra kol för att Gotland som region inte utarmas utan har alla de statliga myndigheter och funktioner som krävs för att vi verkligen ska uppfylla de krav som ställs på en region.

fredag, oktober 02, 2009

Bra artikel i Svensk Tidskrift

http://www.svensktidskrift.se/?p=986

"Därför slutar de
Av Maria Eriksson | 2 oktober 2009

Vilken makt har riksdagen egentligen? Är ledamöterna “statister i ett välregisserat skådespel”? Eller handlar det bara om att lära sig spelets regler? Svensk Tidskrift har intervjuat några av de moderata riksdagsledamöter som valt att inte kandidera igen i nästa val. Fyra ledamöter, fyra olika skäl. Varför slutar de? Hur ser de på sina uppdrag? Och håller de med om att riksdagen är ett transportkompani?"
Så lyder ingressen till en mycket bra artikel i Svesnk Tidskrift som tar upp ett problem som vi säkert kommer att diskutera mer. De som intervjuas är Inger Renée, Bertil Kjellberg, Kent Olsson och undertecknad.

Riksdagen är en av grundpelarna i den svenska demokratin. Riksdagens makt och inflytande är en förutsättning för att grundpelaren inte ska vittra sönder.

ROLF K NILSSON

tisdag, september 29, 2009

Kolumn Gotlands Allehanda, 29 sept.

Från bänk 35
Riksmötet har öppnat och budgeten har presenterats. Debatten är i full gång. Och i full fart i traditionella hjulspår är också socialdemokraternas mest enkelspåriga megafon på Gotland - Folkbladets Håkan Ericsson. I tisdagens tidning får jag skäll från honom igen. Denna för att jag inte var närvarande när budgeten presenterades på Gotland. Hur gärna jag än vill så kan jag inte vara på två platser samtidigt. Den aktuella tidpunkten var jag på väg till ett sammanträde på försvarsdepartementet. Sedan kan Håkan Ericsson tolka det bäst han vill.
Det har varit mycket gas under sommaren och kanske framför allt under sensommaren. I en mycket hätsk och känslofylld debatt på Hela Gotlands Forum har anklagelserna staplas ovanpå varandra. En av debattörerna önskade, förhoppningsvis i stridens hetta, också livet av mig och min sort.

Var jag står i gasledningsfrågan torde inte var okänt för någon som följt debatten. Argumenten för gasledningen har, enligt min uppfattning, varit mycket märkliga. Den största plumpen i protokollet under debatten 2008 satte nog dock kommunalrådet Lars Thomsson som beskrev planerna på gasledningen som ett stort ”fredsprojekt”. Hur man kan beskriva Nord Streams/Gazproms gasledning som ett fredsprojekt samtidigt som man lyssnar till de ryska förväntningarna på den planerade ledningen är för mig obegripligt. Dåvarande presidenten Putin var den förste som gick ut och förklarade att all rysk energiexport ska användas för att öka det ryska inflytandet på omvärlden. Förre försvarsministern Sergei Ivanov, som nu är vice premiärminister, förklarade att det ryska ekonomiska, militära och politiska intresseområdet ökade västerut med byggandet av gasledningen. Han kunde också informera om att den ryska Östersjöflottan (som nu rustas upp) i och med gasledningen får en ny stor arbetsuppgift. Gasledningen för med sig en ökad militarisering av Östersjön – en militarisering som redan är påbörjad. En utveckling jag inte vill ha.

Just nu har en stor rysk militärövning avslutats i Östersjön där aktiviteterna bland annat gått ut på att skydda och försvara den planerade gasledningen. Och detta gör man bland annat med landstigningsbåtar och marininfanteri, med pansar som med fallskärm släpps ner på marken. Övningen har engagerat en styrka i numerär tre gånger den som användes för att invadera Georgien. För några veckor sedan fick svenska Gripenplan avvisa militärflyg på väg mot Gotland.
Nu har också förre Gotlandsbiskopen Björn Fjärstedt slängt sig in i diskussionen och tycker att det är självklart att Gotland ”ska vara med på projektet”. Biskopen för ursäkta, men jag tycker hans argumentering är ansvarslös. Underliga allianser uppstår när gamla Sovjetvänner och kyrkodignitärer hittar varandra i ett projekt som de anser representera det yttersta av det goda. Andra tillskyndarna av gasledningen har fastnat i brunkolen och menar att enda möjligheten för Tyskland att bli kvitt brunkolsanvändningen är att ta emot gas från Ryssland. Givetvis finns det andra alternativ; den miljövänliga kärnkraften är ett.

Det finns de som, av förklarliga skäl, inte vill diskutera gasledningen mer. Men jag tror vi bara är i början av en större diskussion. Den ryska militärövningen i Östersjön visar vad ledningen för med sig. Vad hamnäventyret i Slite får för konsekvenser vet vi ännu inte.

För mig var detta, åtminstone för de kommande fyra åren, sista gången jag som riksdagsledamot var med om Riksmötets öppnande med kyrkobesök, ceremonin i Riksdagen och en kulturell festförställning på kvällen - denna gång på Kgl Operan. Det är högtidigt, det är festligt och det påminner om vikten av uppdraget och att det är hög tid att Riksdagen återtar den makt som i grundlagen är placerad just där.

ROLF K NILSSON (m)
Riksdagsledamot
Gotlands län

måndag, september 28, 2009

Grattis Tradition & Fason!!

Ett stort grattis till Tradition & Fason som natten mellan söndagen och måndagen (27 till 28 sept) passerade 200 000 besökare. Inte illa.

T&F är en konservativ blogg, som börjar få allt större uppmärksamhet. Med de 200 000 besökare som nu varit inne på sidan visar att det inte är en dagslända.

Fortfarande finns det de som heslt tiger ihjäl T&F och inte vill erkänna att det finns en konservativ tanketradition som står på självständiga ben.

Sprid gärna länkenb till T&F. 200 000 lyckliga betyder inte att ännu fler kan delges samma upplysta position i tillvaron!

www.traditionochfason.se

onsdag, september 16, 2009

Recension av baletten "Rättika"

Det kulturella inslaget vid årets öppnande av Riksmötet var ett besök på operan och ett smakprov på de båda konstarter som hör hemma här – opera och balett.
Före paus fick vi nöjet att lyssna till musik ur Barberaren i Sevilla; overtyr samt delar ut första akten. Underhållande, festligt och musikaliskt lysande. Efter pausen skulle det bli värre.
Jag ska med en gång erkänna att jag inte är någon större vän av balett, men det finns balett jag kan se med stor behållning. Och även modern dans som av någon anledning vid vissa tillfällen får behålla etiketten balett.
För en 15 år sedan såg jag Kungliga Operan balett på ett gästspel på teatern i Härnösand. Det var en otroligt proffsig föreställning med skickliga dansare. Men sedan har vi då den andra typen av ”balett” som Sverige har blivit vida berömt för. Den balett som Mats Ek idag representerar och tidigare hans fru moder hyllades i det närmaste villkorslöst för.
Jag tycker Mats Ek koreografi ¨är – tråkig, vulgär, enformig och som många Lars Norén pjäser; förutsägbart i sin obegriplighet.
Mats Ek är säkert en mycket skicklig koreograf och dansare, han kan vara världens bäste inom sitt område. Men för mig som publik är hans uppsättningar en plåga. Jag vet att många inte håller med mig utan lika entusiastiskt som riksdagspubliken på tisdagskvällen hyllar hans föreställning och dansare på ett nästan ovationsartat sätt. Det måste finnas någon eller några som går emot den politiskt korrekta uppfattningen – någon som vågar säga att Kejsaren är naken.
Föreställningen som rikets folkvalda, kungahus och regering begåvades med under tisdagens festföreställning hette ”Rättika”. Musiken var – bra – Johannes Brahms violinkonsert i D-dur. Violinsolist Vilde Frang gjorde en strålande insats och kunde välförtjänt ta emot publikens hyllning efter föreställningen. Men sen har vi då dansen…
Det är snart 15 år sedan jag senast skrev om en balett av Mats Ek och jag tycker faktiskt inte att det har skett någon utveckling. Tekniskt säkert mycket skickligt och genialt, men ack så plågsamt om man inte tillhör fancluben.
Många människor på scen som marscherar i takt, kastar sig på golvet, rullar runt, springer fram och tillbaka, kryper ihop, reser sig, springer tillbaka, kropparna vikes i onaturliga positioner och ett evigt särande på benen. Ben- och armviftningar i spastiska ryckningar, hastiga kroppsrörelser och lite mer golvrullning i takt.
Och sedan har vi då det här med kläderna. Varför ska de stackars manliga dansarna utrustas med sönderklippta, urtvättade, pastellfärgade majongkläder? Alla olika, men lika fula. De kvinnliga dansarna iförda sladdriga balettkjolar och trikåer.
På en modern dansupplevelse på 15 år kan jag inte döma ut den svenska moderna dansen som tråkig och avstannad – men det är med den känslan jag lämnar festförställningen på operan. Var finns den avancerade och skickliga streetdance som blommat upp under senare år. Inte minst från England har vi sett den ena skickliga gruppen efter den andra framträda på ett sätt som gör föreställningar typ ”Rättika” tråkiga, förutsägbara och orubbligt placerade i en återvändsgränd.

Men – smaken är som baken – och uppenbarligen är jag ganska ensam i min uppfattning om vi ser till publikreaktioner, presshyllningar och ekonomiska satsningar på den typ av dans som Mats Ek representerar. För det kan väl inte bara så att man tycker om ”baletten” därför att det förutses att man ska göra det och ”alla” som ”förstår” sig på det säger att det är bra? För egen del säger jag; mer streetdance och mer ren klassik balett utan rugbyrusningar och golvrullning.

tisdag, september 15, 2009

Begränsa antalet mandatperioder

Bläddrar i senaste numret av Riksdag & Departement. På sidan 3 finns den obligatoriska panelen där en representant för varje parti får svara på en fråga. Denna gång är frågan ”Behövs ett tak för hur många mandatperioder en ledamot ska få sitta?”
Partikollegan Andreas Norlén svarar nej och uttalar sig för ett utökat personval. Centern säger att det ska vara väljarna som avgör, folkpartiet, kd och socialdemokraterna är mycket tydliga med att det är partierna som ska få avgöra detta. Miljöpartiet vill ha tre mandatperioder i riksdagen som tak och vänsterparitet vill liksom de flesta andra inte ha något tak, men säger att ingen plats vid nomineringarna ska vara ”besatt”.
Här kan jag bara konstatera att jag hamnar på samma linje som miljöpartiet. Politiker är inget yrke och ska inte få vara ett alternativt yrke. Det är ett förtroendeuppdrag.
Tre mandatperioder i riksdagen tycker jag är rimligt. Sedan ut i verkligheten och kandidera igen om fyra år om intresse och önskemål skulle finnas.

Det är inte bra att bli för van vid riksdagens rutiner och möjligheter. Motivet att ställa upp för omval får inte vara att ”man har ju det rätt så bra som riksdagsledamot”. Då är det fel skäl att sitta i det svenska parlamentet.
Att en riksdagsledamot som vill sitta kvar ”justerar” sina åsikter för att passa in, bli accepterad och kunna bli återvald är tyvärr förekommande – i alla partier.
Men här gör man åter felet att se förtroendeuppdraget som ett arbete, ett yrke där man måste anpassa sig för att det ska fungera som chefen vill ha det. Men nu är det ju väljarna som är ”chefen”. Eller?

Jag tycker inte om med den säkerhet och självklarhet som folkpartiet, kd och socialdemokraterna uttalar sig om partiets rätt att bestämma. Partiet, partiet, partiet… Det gamla östtyska kommunistpartiet hade sin egen partisång som hette ”Die Partei hat immer recht” (Partiet har alltid rätt) – något som inte endast behöver vara slogan för ett vänsterparti.
Vi har ett fungerande partiväsen i Sverige och det är bra. Men vi får inte ha ett partiväsen som lägger beslag på den demokratiska process som är folkets.
Idag är det näst intill omöjligt att ge sig in i politiken och bli förtroendevald om man inte är engagerad i ett parti. Det tycker jag är fel. Det borde i den svenska demokratin finnas utrymme för en medborgare att bli politiker även om han/hon inte är medlem i ett parti. Och ett engagemang ska inte heller behöva gå genom ett parti.

De här båda frågorna hänger samman: hur länge man sitter på ett mandat och vem det är som egentligen tillåter detta.
Begränsa mandattiden. För länge som förtroendevald gör att perspektivet riskerar försvinna: vad gör mani Riksdagen? Vem representerar man? Hut mycket är man beredd att ge avkall på av sin politiska övertygelse för att få partiets ”välsignelse” att sitta kvar? Något att fungera över.

måndag, september 14, 2009

Pressmeddelande/Hemvärnet Gotland

PRESSMEDDELANDE
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)



Rolf K Nilsson: - Både ÖB och Rikshemvärnschefen på plats, men inbjudna från kommunledningen nobbade!



- Det var positivt att både ÖB Sverker Göransson och Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg var på Gotland när helgens hemvärnsövning genomfördes, säger Rolf K Nilsson. Jag fick tillfälle att resonera med båda.

Rikshemvärnschefens insatsövning 2009 genomfördes i veckan på Gotland, i Visby, och avslutades på söndagen. Utöver förband ur Gotlandsgruppen deltog enheter från Bohus-Dalgruppen, från Upplands- och Västmanlandsgruppen och Blekingeggruppen. Från Norge deltog en pluton från det norska hemvärnet samt norska militärpoliser. Norges Rikshemvärnschef fanns också på plats. Cirka 250 soldater har varit direkt inblandade i övningen och med kringorganisationen nådde man upp till runt 400 personer.
Syftet med övningen var bland annat att öva skydd och bevakning av skyddsobjekt samt att lära sig förstå de behov som finns för stridsförmåga i stadsmiljöer av olika slag.

- Det är bra att Rikshemvärnschefen valt att lägga övningen på Gotland, säger Rolf K Nilsson. Gotland är en ur många synvinklar, inte minst militärt, intressant och det är bra att den svenska försvarsmakten visar upp sig och signalerar att det finns militär verksamhet på ön. Östersjön blir ett allt mer intressant militärt område, vilket inte minst den pågående ryska mastodontövningen Zapad 2009 visar.

- Jag är glad att jag fick inbjudan att vara med och med egna ögon få se, och få prata med deltagarna.
- Något förvånad är jag över att ingen av de inbjudna företrädarna för Gotlands kommun valde att deltaga. Det är inte var dag det på Gotland erbjuds tillfälle att få en pratstund med såväl ÖB som Rikshemvärnschefen, säger Rolf K Nilsson.

Idag finns på Gotland ca 600 hemvärnssoldater med hög och ständig beredskap. Hemvärnet på Gotland genomför egen grundutbildning för dem som är intresserade. Nästa år är två utbildningar inplanerade som ska resultera i 60 nya hemvärnssoldater som skriver kontrakt.

- Det finns fortfarande mycket fördomar om hemvärnet, vilka som är med där och vad man gör. Och inte blir det bättre när delar av media okunnigt kommenterar övningen som att ”leka krig” och ”låtsaskrig”, säger Rolf K Nilsson. Våra hemvärnssoldater är värda all respekt för sina insatser! Det är en betydelsefull och viktig uppgift de frivilligt har tagit på sig.

fredag, september 11, 2009

Bra i GA om Hemvärnsövning

Konstaterar att Gotlands Allehanda i dagens (11 september)tidning har en bra och beskrivande artikel om den pågående hemvärnsövningen på ön. Till skillnad mot den katastroftext som nättidningen Hela Gotland presenterade för några dagar sedan.

Åsikter och opinionsjournalistik ska i första hand förekomma på ledarsidan. Åsikter kan/bör sedan finnas i krönikor och i recensioner. Inte i nyhetstexter. Den text Hela Gotland presenterade om Hemvärnsövningen på Gotland med ord som "leka" krig och "låtsaskrig" visar antingen på skribentens förakt för verksamheten som beskrivs eller på en total okunnighet. Båda möjligheterna lika illa. Hela Gotlands ansvarige utgivare bör be Hemvärnet på Gotland om ursäkt.

torsdag, september 10, 2009

Lars Tobissons bok

Jag finns med på den konservativa bloggen Tradition och Fason med en recension av Lars Tobissons bok ”Främling i folkhemmet – Ett högerspöke ser tillbaka”. www.traditionochfason.se. En för politiskt intresserade intressant bok som ger bilder inifrån det politiska livet med tyngdpunkten på hur moderaterna fungerat de senaste 30 åren. Boken kan rekommenderas.

måndag, september 07, 2009

Korkat förslag om gårdsförsäljning

PRESSMEDDELANDE
Rolf K Nilsson
Riksdagsledmot (m)
070-3337900
0498-247611


- Förslaget är som flaskor för många bättre viner, korkat! Det säger Rolf K Nilsson, gotländsk riksdagsledamot för moderaterna, i en kommentar till Systembolagschefens tolkning av vad som är ”gårdsförsäljning”.

- Det som föreslås är inte gårdsförsäljning, det är ett exempel på svensk byråkrati där man med konstlade medel gör allt för att behålla och även förstärka Systembolagets monopol.

- Gårdsförsäljning innebär gårdsförsäljning och inte en byråkratisk omväg via Systembolaget, säger Rolf K Nilsson.
- Svenska vinproducenter diskrimineras med gällande svensk lagstiftning och en snar ändring vore till gagn för alla.
- Det är bra att Systembolaget har fått en ny chef som är ambitiös. Men frågan är om hon i denna fråga inte är mer politisk än vad som ingår i hennes uppgift?

- Att beställa gårdsvin via nätet för att några dagar senare hämta ut det på Systembolaget förändrar inte för vinproducenterna. Tanken att kunna köpa några flaskor vin på gården när man är där, har fått se och höra om tillverkningen och kanske druckit av vinet på gårdens restaurang är på alla plan bra mycket bättre än den byråkratisväng som nu föreslås, säger Rolf K Nilsson. Både näringslivet och turismen skulle gynnas.

fredag, september 04, 2009

Aftonbladet, Israel, yttrandefrihet, Odell och konst

Dåligt maskerat eller omedvetet har Aftonbladet i och med publiceringen av Donald Broströms artikel och påståendet att israeler stjäl kroppsdelar från sina palestinska offer spridit en mycket gammal antisemitisk myt. Från ledningen på Aftonbladets kultursida tycker man inte man har gjort något fel alls. Att Åsa Lindeborg, som själv inte drar sig för att beskriva sig som kommunist, inte har mycket över för staten Israel det känner vi till.
Upprördheten i Israel är stor mot artikeln i Aftonbladet. Den israeliska regeringen har också krävt att den svenska regeringen ska ta avstånd från innehållet i texten. Sveriges ambassadör i Israel tog i ett brev avstånd från de påståenden som Donald Broströms förmedlade i sin text. Något som upprört vänstern i allmänhet och de anti-israeliska krafterna i synnerhet.
Tyvärr vill den svenska regeringen inte säga något utan hänvisar till den svenska yttrandefriheten. Yttrandefriheten är viktig, men att ha en åsikt om vad som förs fram under yttrandefrihetens mantel finns det inga hinder för att kritisera – eller ta avstånd ifrån. Så länge man inte försöker, eller aktivt arbetar för att, hindra någon uttrycka en åsikt eller beskriva en nyhet i media. Men att kommentera eller ha uppfattning om något som står i en tidning eller presenteras i radio eller TV står alla fritt.
Den svenska yttrandefriheten innebär inte att man är skyddad från kritik eller avståndstaganden från någon – politiker inkluderade.

Vänstern i allmänhet men också den politiskt korrekta borgerligheten lider av beröringsskräck när det gäller Israel. Från en allmänt kritisk uppfattning till ren anti-israelism som mellan varven blommar ut i rent judehat.
Tyvärr präglas också media av denna uppfattning, och även ibland den påstått objektiva journalistiken. Bedömningen av händelser i Israel och hos Israels fiender presenteras ofta på helt olika sätt. Skulden är given redan när nyheterna ska presenteras. Det är Israel som står för allt ont och de Israels fiender som är offer och vill allt väl.
Vänsterns höga skrin om yttrandefriheten när Aftonbladet fickkritik för att sprida antisemitiska myter rimmar dåligt med samma grupps iver att strypa yttrandefriheten när de så kallade Muhammedkarikatyrerna var aktuella. Då var det sannerligen inte tal om att försvara yttrandefriheten eller bevara det journalistiska oberoendet. Man kan ha vilken åsikt man vill om karikatyrerna, men att de skulle få tryckas och visas i media borde det inte råda någon tvekan om. Men då var det vänstern som högljutt ville förbjuda, bojkotta och menade att publiceringen handlade om rasism och fördomar. Vad är det man bejakar när man hyllar Donald Broströms artikel?

Ska bekämpandet av rasism och förtryck av oliktänkande betyda något och ge verkligt resultat så får denna kamp inte vara selektiv. Det som är fel att beskylla en grupp för kan inte vara rätt att låta drabba en annan.

I den debatt som följde Anna Odells dom har det kommit nästan lika märkliga åsikter till uttryck om journalister och journalistikens roll. Kanske borde den debatten mer ha handlat om konstnärernas roll och konstnärens förhållande till samhället. Men det finns paralleller. Den kanske mest felaktiga och som många tyvärr ställer sig bakom är att såväl konstnärer som journalister står utanför såväl lag som samhälle och kan bete sig därefter. Så är det givetvis inte.
Det Anna Odell gjorde var olagligt, det stal sjukvårdsresurser från andra som var i behov av hjälp.
Att diskutera vad som är konst och vad som inte är konst blir alltid en diskussion utan segrare. Det finns inget objektivt svar och det finns ingen allmängiltig regel. Däremot vill jag hävda, medveten om att jag får mothugg, att det Anna Odell gjorde inte har med konst att göra.

Vad är då kontentan av detta? Jo, att det måste stå alla fritt att ifrågasätta och kritisera. Vad en journalist, eller författare, skriver är inte upp till bara andra journalister och författare att ha åsikt om. En text, ett påstående eller ett om det en konstnär gör är konst eller inte har vi alla rätt att ha en uppfattning om. Lika mycket rätt att som Anna Odell säga att det hon gjorde var konst lika mycket rätt har jag och alla andra att hävda att så inte är fallet. Enligt mig var det ett kriminellt agerande för att få uppmärksamhet, vilket hon också lyckades med.
Kritiken, ifrågasättandet får aldrig tystna. Inga grupper eller intressen får stå skyddade från kritik eller ifrågasättande – sedan må det vara politiker, journalister eller konstnärer.

måndag, augusti 24, 2009

Pressmeddelande maa Gotlands kommunstyrelses nej till gasledningen

- Ett klokt och förnuftigt beslut, det enda rimliga att komma fram till, säger Rolf K Nilsson, moderat riksdagsledamot från Gotland och motståndare till gasledningen.

- Jag har hela tiden hoppats på ett enigt nej från kommunstyrelsen men de rapporter som nått media och oss som inte sitter med i de inre rummen har det sett ut som det skulle bli ett ja med en negativ skrivning. Nu blev det inte så, nu blev det ett nej och då är jag så långt nöjd, säger Rolf K Nilsson.

- Kommunstyrelsen har valt i sitt yttrande att helt inrikta sig på miljön. Och det är förvisso ett val man kan göra. Miljöskälen är tillräckliga för att säga nej till gasledningen. Men jag hade gärna sett att man också nämnt de säkerhets- och rättspolitiska skäl som finns. Då hade Gotlands nej varit ännu tydligare.

- Nu hoppas jag att detta eniga och tydliga nej från kommunstyrelsen kan hyfsa debatten så vi slipper argument som ”rysskräck” eller argumentet direkt taget ur Nord Streams propaganda som beskriver det hela som ett ”fredsprojekt”, säger Rolf K Nilsson!

torsdag, augusti 20, 2009

Rysk storövning när Gotlands KS yttrar sig om gasaledningen

Kommunstyrelsen yttrar sig under rysk storövningJust nu pågår det ryska militära övningar i Östersjön. Ubåtar och landstigningsfartyg med marininfanteri deltar. Uppdraget: att försvara och bevaka den planerade ryska gasledningen i Östersjön. Nytt i övningen är att fallskärmsjägartrupper ska samöva med flyget och marinen - något som ska bli standard i framtiden. Insatsen är tre gånger den som användes för att invadera Georgien.
Uppgifterna om övningen och dess syfte är ryska och fanns att läsa för någon vecka sedan i de dagliga medierna, bland annat i Nezavisimaja Gazeta som beskriver de ryska militära uppgifterna i Östersjön i en artikel med den talande rubriken "Armén i oljebranschens tjänst".

Den 24 augusti sammanträder kommunstyrelsen på Gotland för att klubba Gotlands kommuns remissvar till Näringsdepartementet om Nord Strems/Gazproms planerade gasledning genom Östersjön.
Dagen före, den 23 augusti, är det 70 år sedan Sovjetunionens och Nazi-Tysklands utrikesministrar, Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop undertecknade den pakt som delade Polen mellan Stalin och Hitler och gav Sovjetunionen fria händer med Finland, Estland, Lettland och Litauen.
Onekligen vilar historiens skugga tung också över vår lokala kommunstyrelse när den ska tycka till om Nord Stream/Gazproms politisk-ekonomisk-militärstrategiska gasledning.

Men vad tycker kommunstyrelsen? Oroväckande uppgifter har presenterats i lokalmedia om att det inte är så mycket bevänt med alla de vittnesmål vi fick höra i debatten om att ta emot Nord Strams kravlösa (?) gåva när det gällde ombyggnationen av hamnen i Slite. Då fick vi höra att det gick alldeles utmärkt att skilja frågan om hamnen med frågan om gasledningen - och att man var för hamnbygget men motståndare till gasledningen. När KS sammanträder och remissvaret ska formuleras gäller det att visa att det inte bara var ett debattknep.

I samma ögonblick som kommunstyrelsen på Gotland tar sitt beslut remissvaret övar omfattande ryska styrkor i Östersjön med landstigningsfartyg och marininfanteri bevakning av den planerade gasledningen.
Det vore en stor olycka, inte bara för Gotland utan också för Sverige, och det vore direkt osolidariskt med de baltiska länderna och med Polen om KS fullföljer vad man påbörjat.

Skälen till att säga nej till gasledningen har inte minskat sedan kommunfullmäktige tog det olyckliga beslutet att bli medspelare till Nord Stream/Gazprom. Tvärtom. Skälen blir allt fler och de står allt tydligare. Den pågående militära övningen Östersjön, med anledning av gasledningen, visar med all tydlighet att vi i framtiden får leva med en kraftfullt ökad rysk militär närvaro i vår direkta närhet. Att fortfarande vägra se gasledningsprojektet i ett säkerhetspolitiskt perspektiv är att se verkligheten med skygglappar.

Ska vi tro uppgifterna i lokalmedia så laborerar nu kommunstyrelsen med att författa en kritisk, ja rent av negativ, skrivning om gasledningen - som slutar med ett ja...
Texten innan man ger ett ja betyder ingenting i detta sammanhang. Ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Vid en sammanställning av remissinstansernas svar är det ingen som intresserar sig för hur negativt eller hur positiv resonemanget har varit innan man kommit fram till om man är för eller emot gasledningen.

Gasledningen berör Gotland på många olika plan - miljömässigt, politiskt och militärt. Det finns bara ett rimligt svar att ge - nej!

ROLF K NILSSON

tisdag, augusti 11, 2009

Onyanserade kommentarer på Newsmill

Efter att ha blivit uppringd av PM Nilsson på Newsmill och ombedd att skriva en artikel om vad prinsessan Madeleine betytt för det svenska kungahuset gjorde jag det (http://newsmill.se/artikel/2009/08/11/madeleine-har-forankrat-monarkin-hos-ungdomarna). Ett ämne jag själv inte skulle valt att debattera, så jag såg det som en utmaning. Jag försökte göra en objektiv analys av prinsessan Madeleine utefter vad hon gjort och detta i förhållande till övriga delar av kungahuset. Jag kom fram till en ganska positiv bild, och förmedlade också denna.
Detta har resulterat i de mest föraktfulla, nedsättande, ointelligenta, fördomsfulla och intoleranta inlägg jag läst på mycket, mycket länge.

Att kungahuset kan röra upp känslor vet jag. Men så mörka, så negativa och så brutalt intoleranta inför vad andra tycker förvånar mig. Många av de tillmälen jag fått slängt över mig missar faktiskt helt. Kritikerna drar slutsatser om mina åsikter och landar helt fel. Men man gör det med sådan övertygelse och så fördömande att yttrandefriheten i dessa sammanhang har ett mycket litet värde. Skrämmande låg nivå på en tänkt seriös debatt. Att vi som individer inte kan ha, eller har, lika åsikter är bra. Men vad som känns olustigt är att man för att hävda sin egen uppfattning måste idiotförklara eller förlöjliga de som inte delar denna.

Ännu märkligare i sammanhanget blir kommentarerna när jag i min artikel – faktiskt - inte tar ställning till monarkin. Vare sig för eller emot. Jag gör en betraktelse utifrån mitt sett att se det över prinsessan Madeleine och hennes roll i det svenska kungahuset. Det är onekligen intressant att se vilka krafter detta har släppt loss. Skrämmande!

fredag, augusti 07, 2009

Tänk på medborgarna!

(Debattartikel i Gotlands Allehanda 7 augusti 2009)

Debatten efter avslöjandena om landshövdingen på Gotlands uppfattning om hur lagen ska tillämpas har kommit att handla om många saker på en och samma gång.
Vi måste bena ut vad debatten egentligen handlar om. Som det nu är blandas det vilt och gemensamt för alla åsiktsinlägg är stor frustration.
Många har, i likhet med mig, reagerat på den principiella uppfattning som landshövdingen gett uttryck för. Att vi med hjälp av dispenser, undantag med mera, ska locka och hålla kvar viktiga företagare på Gotland.
Detta kräver en egen debatt där vi kan diskutera principen om likhet inför lagen. Ska lagen tillämpas eller är det rättfärdigat i vissa fall att ändamålet helgar medlen?

Sedan kommer vi till den inte helt oväsentliga frågan hur länsstyrelsen på Gotland agerar som myndighet. Är länsstyrelsen en förvaltning som är till för medborgarna eller för att göra saker besvärligare än de behöver vara?
Oroväckande många skildringar från företagare och lantbrukare vittnar om paragrafrytteri, stelbenthet, ovilja och oförstående från länsstyrelsens sida för att de ska lämnas därhän.
Ett visst missnöje med myndigheter när beslut går emot det personliga intresset får man räkna med. Men när missnöjesyttringarna växer och återkommer allt för ofta finns det all anledning att se över hur det egentligen förhåller sig.

Det finns ett missnöje med länsstyrelsen på Gotland, men det betyder långt ifrån att man kan döma ut hela förvaltningen. Oftast är det vad som är fel och det som inte fungerar som vi får höra talas om - inte det som är bra och går till som det ska. Men det är tillräckligt för att organisationen ska ses över och kritiken tas på allvar.
Oavsett vem som är landshövding är det nödvändigt att det är ett fungerande samarbete mellan högste chefen och övrig personal. Det ligger ett stort ansvar på såväl landshövdingen själv som på personalen att samarbetet fungerar. En länsstyrelse är ingen vanlig arbetsplats. Förhållandet att högste chefen byts ut med jämna mellanrum gör att det måste utvecklas en kultur som kan hantera detta på ett för alla tillfredställande sätt.

Efter en vecka kom beskedet att landshövdingen lämnar sin post. Det var inget oväntat besked, det var den enda rimliga fortsättningen på historien. Personligen tycker jag dock att ärendet kunde hanterats snabbare. När regeringen kallar på en myndighetschef att inställa sig ska det inte behöva ta flera dagar. Sådant ska ske med omedelbar verkan. Även om det "bara" tog en vecka så var det en onödig långdragen process.

Jag tillhör inte dem som vill att länsstyrelsen ska upphöra som självständig myndighet och istället bli en del av Stockholms. Gotland blir region 2011. Låt oss istället utveckla regionorganisation och renodla landshövdingeämbetet och länsstyrelsen till att bli en (betydligt förminskad) statlig tillsynsmyndighet - inte någon verksamhetsmyndighet med administrativt ansvar.
Mer makt till regionen är att föredra framför ombudspolitiker utsedda av regeringen och som endast kan avsättas av densamma. Som politiker har vi fördelen, för väljarna, att de kan slänga ut oss när och om de så behagar.

Vad de gotländska medborgare nu måste få klarhet i är hur lagarna har tolkats på länsstyrelsen. Vilka kriterier har gällt när länsstyrelsen fattat sina beslut? Är det den princip landshövdingen gav uttryck får på den hemliga bandinspelningen eller har det varit efter lagens bokstav? Svar på dessa frågor har gotlänningarna rätt att begära.
Det viktigaste för ögonblicket är att länsstyrelsen får arbetsro och ett arbetsklimat som inte bara tillfredställer personalen utan också ger gotlänningarna vad de har rätt att få ut av sin länsstyrelse.


Rolf K Nilsson (m)
Riksdagsledamot Gotland

fredag, juli 31, 2009

Vem sätter gränserna?

Debatten runt landshövding Marianne Samuelssons uppfattning att det är rätt att göra undantag för lagen för vissa personer har orsakat en omfattande debatt på Gotland. För att inte säga flera olika debatter.
Som jag ser det är det övergripande och viktigaste att diskutera principen, inte det enskilda fallet. Är det rätt att göra undantag i lagen för vissa människor eftersom de är ”viktigare” än oss andra? I princip nej. Svensk lag ska gälla för alla som bor och är verksamma i Sverige – utan undantag.

Skälet till att låta paragraferna stå åt sidan är att det finns människor som med sina beslut styr över arbetstillfällen och företagsetableringar. En fråga man då måste ställa sig, om man anser det är rätt att ge privilegier, göra undantag för gällande lagstiftning etc är var gränsen går. Vad kommer nästa fribrev för ”viktiga personer” att innehålla? Rätt att parkera var som helst? Få köra för fort trots hastighetsbegränsningar? Lite skattefiffel? Lite större skattefiffel om det rör sig om väldigt många arbetstillfällen? Ska vissa våldsbrott få tillåtas? Det kan låta absurt, men var går gränsen och vem sätter den?

Jag blir lite förvånad när jag ser de som uttrycker sitt stöd för principen att viktiga personer inte ska omfattas av lagstiftningen eftersom de gör så mycket bra och då gör det inte något om andra regler gäller för dem. Det skulle alltså betyda att den som har de ekonomiska möjligheterna skulle kunna köpa sig till ett laglöst leverne med samhällets goda minne. Det faller på sin egen orimlighet.

Det kan finnas många uppfattningar om den hemliga bandinspelningen på länsstyrelsen. Onekligen funderar man över hur arbetsklimatet är på ett sådant ställe.
Här finns också en mycket intressant iakttagelse att göra. Och det är de avvikande uppfattningar som kan höras bland alla upprörda röster som reagerar mer på att det skett en hemlig bandinspelning än på innehållet. Dvs en högst påtaglig upprördhet över att det skett en hemlig bandinspelning men en näst intill totalt likgiltig uppfattning om principen att lagen inte bör gälla lika för alla.

Det är bra att regeringen tar frågan på stort allvar och att landshövdingen ska få förklara sig inför ansvarig minister. Men denna förklaring bör ske snarast, helst omgående och inte när landshövdingens semester är slut om några veckor.

onsdag, juli 29, 2009

Hur är det med bråkigheten?

I gotländsk media odlas en myt om att jag gick till val 2006 på att jag skulle vara ”bråkig”. Politiska motståndare har sedan dess raljerat om detta. ”Vart tog Rolf K:s bråkighet vägen?”, ”Han skulle ju vara bråkig!”, ”Varför bråkar han inte som han lovade?” och en hel del andra varianter på samma tema.
Om klagomålen generellt inte är värre så borde jag kanske tiga i frågan. Men efter mitt uttalande om Gotlands landshövdings tankar om gräddfil för VIP:are så vill jag med anledning av några debattinlägg klarlägga hur det förhåller sig med denna bråkighet.

Jag fick en fråga under en intervju i Radio Gotland som jag svarade på efter bästa förmåga. Intervjuaren kom då med en följdfråga ”är det inte risk Du uppfattas som bråkig i så fall?”. Och på denna fråga svarade jag att det skulle jag inte ha någonting emot.

Jag har alltså aldrig gått till val på att jag skulle vara ”bråkig”. Jag har endast svarat på en fråga att jag inte skulle ha något emot att bli betraktad som bråkig om jag förde fram mina åsikter. Jag tycker det är en väsentlig skillnad. Dessutom är jag tveksam till att det skulle vara en lyckad valparoll: ”Jag ska vara bråkig!”.

Men – jag har aldrig gått till val på att jag skulle vara bråkig. Sedan spelar det inte någon roll hur många gånger denna lögn upprepas i lokalmedias olika publiceringskanaler.

ROLF K NILSSON

PRESSMEDDELANDE

Pressmeddelande med anledning av Gotlands landshövding Marianne Samuelssons märkliga uttalanden och försvar av dessa.


PRESSMEDDELANDE
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)



Rolf K Nilsson (m):
- Att vilja väl, men göra fel – Nej tack till privilegiesamhället!



- Det finns de som tycker att börd, rikedom, makt, släktskap, partitillhörighet, kändisskap mm ska innebära privilegier och fördelar inför lagen. Jag tillhör inte denna grupp, säger Rolf K Nilsson, moderat riksdagsledamot och ledamot i Gotlands kommunfullmäktige.

Landshövdingen på Gotland har beslutat att göra ett undantag för en gotländsk företagares privata bostad när det gäller strandskyddet med motiveringen att han ”… är en av våra största företagsägare, eller den största företagsägaren vi har på ön”.

- Det är ett argument som inte håller, säger Rolf K Nilsson. Jag är övertygad om att landshövdingen vill väl för Gotland och anser sig göra rätt för Gotlands bästa. Men på sikt är den nu av landshövdingen fastställda doktrinen till stor skada för Gotland och förtroendet för myndigheterna.

- Landshövdingen ger uttryck för ”makt ger rätt” – om det gynnar högre syften. Det vill säga att vi på Gotland får hit och får behålla företag som erbjuder de så eftertraktade arbetstillfällena. Men det är helt fel väg att gå.

- Jag vet att landshövdingen är långt ifrån ensam att resonera på detta vis. Jag har mött det många gånger, men det gör det inte mindre fel.

- Det är inte, och få aldrig bli, en accepterad metod att locka kvar människor på Gotland genom att ge dem dispenser eller undantag från gällande lagstiftning. Lagen måste gälla alla. Det är något jag som medborgare har rätt att kräva. Är lagen fel – så är det den vi måste ändra, säger Rolf K Nilsson.

- Det är inte med ett återinförande av privilegiesamhället som vi ska få företag att komma till och stanna kvar. Företagsklimatet måste bli sådant att detta är avgörande för etableringen och för möjlighet till utveckling och expansion. Här handlar det om skatter, mindre byråkrati, infrastruktur och ett fungerande civilsamhälle. Det är detta vi ska konkurrera med – inte privilegier, slår Rolf K Nilsson fast.

fredag, juli 10, 2009

Moderaternas nomineringsprocess - än en gång

Gotlands Tidningar tar idag upp det nya sätt som moderaterna på Gotland beslutat sig för när det gäller att hitta nya kandidater och fastställa listorna till riksdags- och kommunfullmäktigevalen.
Reportern kom uppenbarligen ihåg den kritik jag hade mot detta vid Gotlandsmoderaternas länsförbundsstämma varför jag blev uppringd och fick frågan vad jag tycker om den nya metoden. Jag svarade på frågorna och framförde åter min kritik.
Jag tycker det är fel att ta bort provvalet, vilket är – om man inte har några förtroendeuppdrag – medlemmens enda möjlighet att påverka hur listorna ska se ut.
Jag tycker det är fel att en liten grupp, fyra personer, där två är medlemmar och två inte är det, ska agera rekryteringskommitté. Än mer då gruppen är utsedd av förbundsstyrelsen och inte förbundsstämman. Den demokratiska basen är således mycket liten.

Med det beslut som den moderata länsförbundsstämman på Gotland tog i våras reduceras den vanlige medlemmens inflytande. Detta samtidigt som partiet ska värva fler medlemmar. Medlemskapet håller på att utvecklas till ett rent stödmedlemskap istället för en delaktighet och medinflytande; något jag inte kan ställa mig bakom.

För att tydliggöra min uppfattning kommer här, igen, de anförande jag höll på länsförbundsstämman med anledning av att provvalet skulle plockas bort.
Mitt inlägg med anledning av proposition nr 1 på Gotlandsmoderaternas länsförbundsstämma, angående nya regler för nomineringsarbetet:


- Fru ordförande, stämmodelegater.
I denna proposition föreslås bland annat att medlemmarnas provval ska tas bort, att det ska tillsättas en rekryteringskommitté som i praktiken får en kombinerad uppgift att vara polis, talangscout och domstol.
I förslaget står att de som sitter i rekryteringskommittén inte ska kandidera till någon av de tre översta platserna på kommunfullmäktige eller riksdagslistan. Förslaget går också ut på att det är förbundsstyrelsen som ska utse rekryteringskommitté.
Om det nu ska vara en rekryteringskommitté - vilket jag i den föreslagna utformningen är mycket tveksam till - så bör inte någon av dem som sitter i den kandidera till någon plats på listorna. Och det bör vara den här församlingen – länsförbundsstämman - som väljer dem och inte förbundsstyrelsen.
Jag tycker det är fel att ta bort medlemmarnas provval. Det är en av få möjligheter för en vanlig betalande medlem att få utöva något inflytande på vilka som ska stå på våra listor till riksdag och kommunfullmäktige.
Att få vara med och direkt påverka hur partiets listor i val ska se ut, är ett skäl varför man väljer att bli medlem i ett parti. Att ta bort denna möjlighet ökar inte motivationen till att bli medlem.

- Det är möjligt att medlemmarnas provval är förlegat och att processen ska förändras i hur det ska gå till. Men då är det förslag som finns i propositionen – att gå fel väg. Det förslaget innebär mindre demokrati och mer toppstyrning. Och det är något vi inte bör eftersträva. Tar vi bort medlemmarnas provval måste vi ersätta det med något som är bättre - till exempel ersätta provvalet med en öppen nomineringsstämma där alla medlemmar är välkomna att nominera och rösta om hur listorna ska se ut. Mer demokrati, mer inflytande för medlemmarna – inte mindre. är vad som bör prägla moderaterna.

- Det finns en hel del i denna proposition som borde ses över ytterligare. Jag tror att propositionens syfte är gott, men någonstans i arbetet har det gått snett
Något jag tycker direkt illa om, och ställer mig mycket tveksam till, är de urvalskriterier som föreslås. Vissa är förvisso självklara men andra är godtyckliga och det finns de som är näst intill diskriminerande.
Det står bland annat att kandidaterna ska ha ”Uttrycksförmåga i tal och skrift”. Alla kan inte uttrycka sig i skrift, men kan vara en bra talare eller debattör. Och en bra skribent behöver inte vara en bra talare – men kan fungera alldeles utmärkt i en nämnd eller styrelse, i det mindre sammanhanget.

- Riktigt illa vid mig, tar jag när jag läser kriterierna; ”Framtoning, utstrålning, förmåga att skapa förtroende”. Vem bestämmer vad som är rätt framtoning? Vem bestämmer vad som är den rätta utstrålningen? Och vem är allvetande och klok nog att avgöra vilken eller vilka förmågor som skapar förtroende? Det är väljarna som ska avgöra detta. Inte någon intern filterprocess. Det är väljarna - och inga andra som ska avgöra.

- För väljarna rör det sig om ett val. Man väljer den eller dem som man vill ska bli ens politiska företrädare. Det är inte något statistiskt genomsnitt jag som väljare bara ska bekräfta.
Det är kanske personliga egenskaper som jag ser hos en kandidat som gör att jag vill ha henne eller honom som min politiske företrädare. Jag har kanske ett stort förtroende för en kandidat och dennes klokskap även om han eller hon saknar den ”framtoning och utstrålning” som förbundsstyrelsen tycker är den politiskt korrekta.
Det finns inte någon mall på hur den perfekte kandidaten ska se ut. Vi är alla olika, vi är alla individer – låt oss förbli det också.

- Nu är det säkert någon här som tycker att jag talar i egen sak; att jag är livrädd för det där med framtoning och utstrålning. Och det hade möjligen kunnat vara riktigt, om jag hade för avsikt att kandidera i valet 2010, vilket jag nu inte har.

- Fru ordförande, jag yrkar avslag på propositionen i sin helhet och föreslår att förbundsstyrelsen får i uppdrag att omarbeta den i en anda som öppnar för mer demokrati och ökat medlemsinflytande – inte mindre.”

söndag, juli 05, 2009

Ett tal som inbjuder till reflexion

Statsminister Fredrik Reinfeldt var väldigt mycket statsminister och ännu mer EU-ordföranden när han sist ut av partiledarna på lördagen den 4 juli höll sitt tal i Almedalen.
Det var ett politiskt tal utan detaljer, men med rötterna i det förflutna och blicken riktad framåt. Det handlade om ansvar och att ett land når större framgång med fredliga medel än med krig. (En i de flesta fall accepterad och riktig sanning.) Förhållandevis få applåder som avbröt, få eller inga skämt. Risken för att misstolkas fanns inte och skulle uppenbarligen inte finnas där heller. Och så blev det väldigt mycket klimat – vilket var att vänta. Fredrik Reinfeldt har satsat en stor del av sin politiska trovärdighet på klimatpolitiken. Det är viktigt för honom och hans regering att lyckas. Klimatet ska bli en av Sveriges frågor under ordförandeskapet – om Fredrik Reinfeldt får tillräckligt med utrymme för att själv kunna sätta agendan.

Vi vet att ordförandeskapet oftast är sådant att det enda som med säkerhet kan planeras är att det inte blir som planerat.
Utvecklingen efter händelserna i Iran kan vi bara spekulera i. Nord-Koreas allt mer aggressiva attityd till omvärlden kan bli en svårhanterlig fråga för EU. Mellanöstern är ständigt aktuellt.
I vår egen del av världen ser det för tillfället ganska lugnt ut. Men också här finns latenta konflikter som kan blossa upp med mycket kort varsel.

Det var ett EU-positivt tal. Ett tal som pekade på möjligheterna som finns om Europa samarbetar, pratar med varandra och kanske framför allt lyssnar på varandra.
Att Fredrik Reinfeldt valde rollen som EU:s mest betydelsefulla politikern just nu förvånar inte. Det var nog det ända rätta, även om det säkert retar och stör oppositionen. Detta var det första stora tal som Sveriges statsminister höll sedan Sverige övertagit ordförandeskapet i EU. Det var betydligt fler som fick ta del av Reinfeldts tal denna gång i Almedalen än förra året. Ett stort antal utländska journalister hade också tagit sig till Gotland för att se och höra vad Sveriges statsminister hade att anföra. Att då ägna sig åt svensk inrikespolitik hade varit fel och gett fel signaler till omvärlden.

Men det gäller för Fredrik Reinfeldt att under de kommande sex månaderna också synas i den inrikespolitiska debatten. Oppositionen har tydligt visat att de inte bryr sig om eller tänker ta hänsyn till det svenska ordförandeskapet. Det blir oppositionspolitik som vanligt. Fredrik Reinfeldt står inför en svår balansakt mellan det inrikespolitiska och EU. Att Sverige är en del av EU och att det som beslutas i EU också är vad som blir svensk inrikespolitik räcker inte. Intresset för att se kopplingen och kunskaperna att förstå den är generellt låga i Sverige. Något oppositionen säkerligen tänker utnyttja.

Som ett extra plus räknade jag in den kritik av, om man så vill uppgörelse med, svensk utrikespolitik som den formades under Olof Palme. I ett mycket diplomatiskt tonläge och utan värdeladdade ord förpassades svensk revolutionsromantik, ointresse för vår del av världen och ett självvalt neutralt läge mellan demokrati och diktatur till ett förflutet vi aldrig bör återvända till.
Att ta sats i svensk historia får anses som något väldigt osvenskt på den nivå som statsministern är verksam. Det var en bra utgångspunkt och det var en mycket bra beskrivning från ett land som vill leva i fred med sina grannar, som inte vill skramla med vapen och inte heller vill att historiens krig och slagfält ska finnas kvar på agendan som något som kan orsaka konflikter med grannarna i den tid vi nu lever. Vi – Sverige – har inga territoriella krav på våra grannar. Vi tycker inte att vi orättfärdigt har blivit rövade på ”östra Rikshalvan” Finland. Inga invändningar att Ryssland lade under sig de delar av Baltikum som en gång lytt under den svenska kronan. Tvärtom - än en gång fick vi höra om Poltava. Om hur svenska segrar i Europa vanns medan befolkningen hemma svalt och led.

Förlusten vid Poltava har i den korrekta svenska historieskrivningen blivit en moralisk seger, jag till och med en förutsättning för de framgångar som vårt land kunde räkna in under 1900-talet och som har tagit oss dit vi är idag. Är det verkligen så? Är det inte bara den politiskt korrekta beskrivningen?

Vi har i Sverige enligt mitt tycke en mycket märklig syn på¨vår egen historia. Och tyvärr, även om det var mycket bra, så befäste statsministern med sin exposé detta märkliga förhållande.
Jag är inet alls säker på att det hade varit olyckligt om Sverige vunnit vid Poltava. Jag tror det hade hade varit bra för människorna i de delar av Baltikum som Rysslande erövrade från Sverige hade fått fortsätta utvecklas under den svenska kronan.
Under andra världskrigets slutskede fick Sverige erbjudandet från Churchill att med militär trupp gå in i de baltiska länderna för att hindra en rysk återockupation. Sverige avstod, ställde sig än en gång utanför. Om det var klokt vet vi inte. Hade ett annat svenskt ställningstagande kunnat ändra förhållandena för människorna i Baltikum så att de sluppit inkorporeras med Sovjetunionen? Det är möjligt. Det vet vi inte. Men vi kan sannerligneb inte vara tvärsäkra på det motsatta.

Om den svenska politiskt korrekta historiesynen idag är att det är bra att Sverige förlorade rollen som stormakt, att det är bra att landområdena på ändra sidan Östersjön försvann från svensk kontroll så lever vi i en historisk lögn.
I år är så uppmärksammar, ja nästan firar vi i Sverige , förlusten av den östra rikshalvan, Finland, 1809. Vi firar definitivt förlusten vid Poltava 1709. Och i allt detta accepterande och bejakande av svenska förluster säges inget från statsmakten om de svenska landvinningar, men människor, som gjorts under historien och som sannerligen är en levande realitet idag.

Frederna 1645 och 1658 innebar att Jämtland, Härjedalen, Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Gotland idag är naturliga och accepterade delar av vad som många nog uppfattar som genuint svenskt kärnland. Men så är det ju inte. Dessa delar av Sverige har en annan bakgrund, såväl kulturellt som historiskt – och det fungerar alldeles ypperligt i det Sverige som vi har idag. Men så borde det ju ine vara om den svenska officiella historiesynen skulle råda också här. Då skulle det vara ett elände utan like att dessa erövringar finns kvar under den svenska kronan.
Den svenska historiebeskrivningen gör det Sverige vi har i dag till alla tiders bästa Sverige är en politisk anpassning till vad som hänt. En anpassning och ett accepterande att det var till det bästa att Sverige förlorade krig och fick avstå stora landområden i fredsförhandlingar. Om inte om varit... Om nu inte Sverige förlorat vid Poltava. Om Sverige gått segrande ur krigen mot Ryssland och baltiska områden fortfarande varit delar av Sverige, vilket hade det officiella förhållandet då varit då varit till detta? Förmodligen som till Jämtland, Härjedalen, Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Gotland.

Statsministern har med sitt avstamp i svensk historia öppnat för en ny diskussion om Sverige och Sveriges förhållande till sitt förflutna. Det var säkert inte meningen, men om det blir resultatet så välkomnar jag det.
För övrigt tycker jag vi kan fira segern vid Narva och beklaga förlusten vid Poltava!

ROLF K NILSSON

tisdag, juni 30, 2009

Gasagenter i Almedalen

Konstaterade när jag gick igenom Almedalsveckans program att Nord Stream eller dess ägare Gazprom inte fanns på plats. Däremot har Hill & Knowlton Sweden AB gett ut en tjusig och i många stycken läsvärd publikation som heter ”Almedalstidningen”.
Hill & Knowlton var det företag som rattade Nord Streams/Gazproms propagandakampanj genom Sverige i våras. Företag i Sverige är fria att ta vilka kunder de vill. Men att som Hill & Knowlton gå Gazproms ärenden är för mig i grunden fel.
Ytterligare fel blir det när Bo Albertsson ”chairman & CEO Nordic Region” Hill & Knowlton i sin ledare prisar Winston Churchill. Att beundra Churchill och samtidigt ta uppdrag för intressen som har sin källa i Putins Ryssland är för mig en omöjlighet. Det går inte ihop. Förklaringarna och bortförklaringarna för att motivera hur man tjänar sina pengar är oändliga. För mig är Hill & Knowlton, precis som andra enrollerade PR- och kommunikatiosnföretag, legosoldater i Rysslands tjänst. Dessa kan säkert hitta en för sig själv moraliskt acceptabel förklaring till valet av kunder. Personligen tycker jag det är oförsvarligt.
Någon som inte skäms för sin uppdragsgivare eller anställning är uppenbarligen jordbruksministerns tidigare medarbetare Tora Leifland Holmström, som nu befinner sig på Gotland.
Tora Leifland Holmström arbetar för Gazprom-kontrollerade gasledningsprojektet Nord Stream.
Enligt Politikerbloggen har hon ”lämnat kontoret i Zürich för att lobba in ledningen hos svenska politiker under Almedalsveckan.” Låter illavarslande. Undrar om fler gas-agenter finns på Gotland? Jag återkommer i ärendet.

Två partisekreterare om Almedalen

Jag skrev för några dagar sedan att jag skulle återkomma till de båda partisekreterarnas, Schlingmanns (m) och Baylans (s), kritik mot Almedalsveckan. Några har undrat var min kommentar tog vägen. Jag får erkänna att ibland är jag tidsoptimist. Men här kommer det:
Kritiken från Schlingmann och Baylan gick ut på att det fanns så många andra organisationer och intressen stal uppmärksamheten från de politiska partierna och partiledarna.
När våra två största partiers partisekreterare landar på samma uppfattning och tycker att deras partier kommer i skymundan och blir undanträngda under Almedalsveckan ringer mina varningsklockor.
Almedalsveckan är en unik mötesplats som inte har någon motsvarighet. Här finns de politiska partierna med sina organisationsapparater. Här finns också fackföreningar, branschorganisationer, intresseföreningar, enskilda (!), myndigheter, samverkansorganisationer – ja, i det närmaste ett Noaks Ark-utbud av vad som finns i organisationsform i Sverige. En fantastisk demokratisk arena där alla kan framträda och lyfta sina åsikter och uppfattningar.
De politiska partierna borde välkomna arenor som Almedalsveckan. Framför allt i en tid då vi får allt färre medlemmar i de politiska partierna. Under Almedalsveckan visas upp ett engagemang som mycket väl skulle kunna finnas inom de politiska partierna. Men våra partier – ingen nämnd, ingen glömd – går allt mer mot toppstyrning. Jag har själv varit kritisk till hur man inom moderaterna tar bort de vanliga medlemmarnas möjlighet att påverka valsedlarna genom att ta bort provvalen. Allt mer av den politik som partierna driver formuleras av partitopparna tillsammans med anställda tjänstemän. Att vara förtroendevald är inte en garanti för inflytande och möjlighet att kunna påverka. Detta är en trend som alla politiskt aktiva i alla partier måste vara med och motverka.
När möjligheterna till en fri debatt med rejäl takhöjd av olika skäl inte välkomnas inom partierna är det inte märkligt att människor formerar sig i andra sammanhang och konstellationer. Det tycker jag är bra och ger allt mitt stöd.
Det behövs fler politiska organisationer i Sverige som inte är partianknutna. Och med tanke på hur våra politiska partier idag tenderar att bli allt mindre ideologiskt intresserade så ökar behovet av ytterligare politiska aktörer. De politiska partierna har aldrig haft monopol, och får förhoppningsvis aldrig det heller, på att syssla med politiska frågor.
Kanske är både Schlingmanns och Baylans uttalande förkortade och tillspetsade. Men nog får man känsla av att den politiska klassen är identifierbar i de åsikter som kommer fram här. Att det är partierna som ska ha åsikter om politik och må alla andra tiga. Jag tycker inte om det. Jag vill inte tro att det är så. Om jag drar en felaktig slutsats så hoppas jag det här glöms bort så fort som möjligt och att vi får se de båda partisekreterarnas uttalanden som olycksfall i arbetet. Skulle jag ha rätt är detta en varningsklocka som förhoppningsvis många uppmärksammat.

måndag, juni 29, 2009

På konferens med Folk och Försvar

(STOCKHOLM; Från torsdagen den 25 juni) När solen skiner och värmen nästan slår rekord sitter jag tillsammans med ett antal andra specialintresserade och lyssnar på gubbe efter gubbe som har något att säga om Pliktutredningens arbete som överlämnades till regeringen igår (den 24 juni). Korrigering – en ”gumma” fanns i den manligt dominerade kretsen: Irene Wennemo från LO, som gjorde ett mycket klokt inlägg. Något Anders Karlsson och andra försvarssocialdemokrater borde lyssna på.
Det är alltså konferens med Folk och Försvar under rubriken ”Efter värnplikten”.
Jag har nu varit på ett antal arrangemang som Folk och Försvar stått för och börjar nu känna igen deltagarna. I stort är detsamma grupp människor som dyker upp och – intressant nog – samma grupp människor som uttalar sig.
Utifrån de tillställningar jag själv närvarat vid och de övriga vars program och deltagare jag tagit del av kan tydligt märkas att arrangören Folk och Försvar har sina favoriter när det gäller vilka politiker som ska bjudas in och få förmånen att yttra sig. Men det är klart, så kan man också sätta agendan och styra fårgeformuleringarna.
Folk och Försvars generalsekreterare Lars Ekeman hade redan från början bestämt sig för att ett av de större problemen var företagens, näringslivets, inställning till förslaget om kontraktssoldater. Det vill säga viljan att anställa personal som är kontrakterade för att tjänstgöra vissa tider för försvaret. Från näringslivshåll har man dock hävdat att med det lilla antal människor det handlar om som varje år ska skriva kontrakt så är problemet mycket litet. I jämförelse med föräldraledigheter som företagen hanterar i det närmaste dagligen utgör försvarets kontrakterade personal ett mycket litet problem. Men det hindrade inte för att hålla tesen vid liv.
Under resans gång sedan Pliktutredningen satte igång sitt arbete för ett och ett halvt år sedan har det märkts en svängning från militärens sida när det gäller övergången till ett frivilligt försvar av den typ som nu föreslås. Bland de som framträdde på konferensen positiva, med några undantag.
Nu finns det alla anledning att vara med i försvarsdebatten som lär öka under de kommande månadernas remisstid. Över 60 instanser ska lämna sina yttranden och sedan är det regeringen som ska sätta tänderna i svaren för att formulera en proposition.

onsdag, juni 24, 2009

Pliktutredningen klar

Pliktutredningen har lagt sitt förslag idag. Klockan 9.30 överlämnade vi den tjocka luntan till statssekreteraren på Försvarsdepartementet Håkan Jevrell. En timme senare var det presskonferens på Rosenbad.

Nedan följer det pressmeddelande jag skickat i samband med överlämnandet samt den kommentar jag hade till utredningen på presskonferensen i förmiddags:



PRESSMEDDELANDE
Rolf K Nilsson
Riksdagsledamot(m)
Ledamot i Försvarsutskottet
Ledamot i Pliktutredningen





Ang. Pliktutredninens betänkande


- Det förslag som pliktutredningen presenterade idag bygger på en för medborgarna rättvis och lika behandling där vi når upp till våra försvarspolitiska mål, säger Rolf K Nilsson, moderat representant i den parlamentariska utredningen om totalförsvarsplikten, sim idag har överlämnat sitt slutbetänkande till regeringen.

- Vi behåller plikten, vi till och med utökar den att även gälla kvinnor. Men då det inte finns skäl för det, så utnyttjar inte staten sin rätt att kalla in unga män och kvinnor för utbildning och krigsplacering. Istället satsar vi på ett frivilligt könsneutralt försvar där vi ser till den enskildes förmåga och intresse.

- Systemet med kontrakterade soldater, där man under större del av sin tid har en civil sysselsättning, är en garanti för folkförankringen. Också hemvärnet med dess nya uppgifter och en satsning på de nationella skyddsstyrkorna är en annan garant för folkförankringen, säger Rolf K Nilsson.
- I många år har vi hävdat att vi haft en allmän värnplikt i Sverige, medan vi i praktiken har varit långt ifrån den. Bara en liten del av männen i varje årskull har mönstrat och en ännu mindre del har fått genomgå en militär utbildning. Vi har haft ett system där den som vägrat har riskerat att bli straffad medan andra som velat göra sin militärutbildning inte fått möjligheten. Detta är ett godtyckligt och orimligt system.
- Det förslag som socialdemokraterna förespråkar när det säger att de vill ha kvar värnplikten och att det svenska försvaret ska bygga på denna är att lura svenska folket. Vad man vill ha är ett system där endast ett fåtal kallas in med plikten som grund. Det stora flertalet hamnar utanför, säger Rolf K Nilsson.
- Det socialdemokratiska förslaget är fortsatt orättvist, synnerligen kostsamt och mycket osäkert med tanke på de planeringskrav Försvarsmakten måste kunna ställa!

Med anledning av det uttalande Pliktutredningens ordförande Anders Svärd gjorde, under presskonferensen på Rosenbad, att Ryssland inte utgör ett hot mot Sverige vill Rolf K Nilsson komma med ett klarläggande:
- Någon hotbild har vi i utredningen aldrig diskuterat. Det har inte varit vårt uppdrag. Anders Svärds uttalande om Ryssland står helt och hållet för honom själv.

./.


Min kommentar i samband med förmiddagens presskonferens på Rosenbad.

" - Jag har alltid varit vän av den allmänna värnplikten, där alla medborgare ges en gedigen militär utbildning för att kunna försvara sitt land om det skulle behövas.
- Men vi lever, tack och lov, inte längre i en tid av massarméer där soldaterna räknades som billig, lätt ersättlig, råvara.
- Jag anser att om vi pratar om allmän värnplikt så måste den vara just allmän, att alla som är fysiskt och psykiskt förmögna ska gå igenom den. Dessutom måste en militär utbildning i en rättsstat innebära kvalificerad och kvalitativ utbildning, det innebär också att soldaterna får utrustning som är optimal för uppgiften och den personliga säkerheten.

- Men en sådan ordning skulle kosta enorma summor pengar. Till detta kommer ytterligare enorma summor för att hålla alla krigsplacerade och övade. Vi skulle hamna på en fantasikostnad som skulle vara svår att bära ekonomiskt.
- Vi måste då hitta ett nytt system där medborgarna får en rättvis och lika behandling, där vi når upp till våra försvarspolitiska mål och där vi har en verklig folkförankring. Då tycker jag att det som vi kommit fram till är ett mycket bra förslag som uppfyller dessa mål.
- Vi behåller plikten, vi till och med utökar den att även gälla kvinnor. Men då det inte finns skäl för det, så utnyttjar inte staten sin rätt att kalla in unga män och kvinnor för utbildning och krigsplacering. Istället satsar vi på ett frivilligt försvar, där vi ser till den enskildes förmåga och intresse. De väpnade styrkorna ska stå öppna för alla myndiga svenska medborgare, oavsett om det är en man eller en kvinna och utan någon övre åldersgräns. Klarar man av de krav som ställs är man välkommen att tjänstgöra i det svenska försvaret.
- Systemet med kontrakterade soldater, där man under större del av sin tid har en civil sysselsättning, är en garanti för folkförankringen. Också hemvärnet med dess nya uppgifter och en satsning på de nationella skyddsstyrkorna är en annan garant för folkförankringen.
- I många år har vi hävdat att vi haft en allmän värnplikt i Sverige, medan vi i praktiken har varit långt ifrån den. Bara en liten del av männen i varje årskull har mönstrat och en ännu mindre del har fått genomgå en militär utbildning. Vi har haft ett system där den som vägrat har riskerat att bli straffad medan andra som velat göra sin militärutbildning inte fått möjligheten. Detta är ett godtyckligt och orimligt system.
- Det förslag som socialdemokraterna förespråkar när det säger att de vill ha kvar värnplikten och att det svenska försvaret ska bygga på denna är att lura svenska folket. Vad man vill ha är ett system där endast ett fåtal kallas in med plikten som grund. Det stora flertalet hamnar utanför.
- Det socialdemokratiska förslaget är fortsatt orättvist, synnerligen kostsamt och mycket osäkert med tanke på de planeringskrav Försvarsmakten måste kunna ställa."

onsdag, juni 10, 2009

Rolf K Nilsson: - Kul att Carl Bildt håller med mig!

Det är uppenbarligen inte bara syndare som vaknar sent – även så utrikesministrar. I onsdagsmorgonens nyhetsprogram kunde vi höra utrikesminister Carl Bildt föreslå att Sverige ska delta med JAS Gripen i övervakningen av Islands luftrum. Ett mycket bra förslag tycker jag. Den 9 december 2008 föreslog jag samma sak i en debattartikel hos Svenska Nyhetsbyrån. Här är den artikeln:


Låt svenska JAS-plan bevaka Islands luftrum

Det har under senare år talats allt mer om ett ökat nordiskt samarbete, inte minst när det gäller försvarspolitiken. Det tycket jag är bra. Jag tror på ett ökat nordiskt samarbete på många plan och inom många områden.
Vi talar ofta om hur nära de nordiska länderna står varandra och hur bra ”vi här i Norden” kommer överens. Men i mångt och mycket verkar det tyvärr inte vara mer än vackra ord vid högtidliga tillfällen.

Just nu har vi ett nordiskt broderland som befinner sig i kris. Island har råkat rejält illa ut i den pågående internationella finanskrisen. Så illa att om man inte får tillräckligt med lån från utlandet riskerar landet att gå i konkurs.
Island har vänt sig till såväl USA som Storbritannien för hjälp – men nekats. I detta läge har Ryssland öppnat sina armar för den lilla nordiska Nato-medlemmen och erbjuder ett lån på 40 miljarder kronor. Island tvingas mer eller mindre att acceptera erbjudandet från Ryssland för att överleva som nation. Det känns inte bra.

Dagens nationalistiska Ryssland är inte känt för sin filantropi eller vilja att bistå utan att få något tillbaka.
Just nu pågår en rysk charmoffensiv i såväl Afrika som i Latinamerika. Ryssland bistår med vapenleveranser, vapensystem och förmånliga avbetalningsplaner mot tillgång och/eller ensamrätt på naturtillgångar och utvinning av dessa.
Vad vill Ryssland ha från Island förutom räntan på de utlånade pengarna?

Vi ska nu inte glömma att vi befinner oss i ett läge där USA inte längre har någon militärbas på ön. I oktober 2006 åkte amerikanerna hem. Sedan dess har de ryska överflygningarna med militärplan ökat drastiskt över isländskt territorium.
Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell har i en tidningsintervju för en tid sedan förklarat att han är av uppfattningen att Ryssland har en baktanke med sin långivning, att det finns en strategisk kalkyl. Jag tror att Wilhelm Agrell har helt rätt.

Precis som Ryssland håller på att binda upp flera av EU:s medlemsländer till ryska energileveranser så har man fått en möjlighet att göra Island beroende av ryska miljardlån.
Någon gång ska Ryssland ha tillbaka sina pengar. Och det finns inget som säger att man inte använder samma metod som i Afrika; att få återbetalningen genom utnyttjande av andra tillgångar än pengar – som till exempel den av amerikanerna övergivna Keflavikbasen.
Rysslands ökade intresse för Norden och planer för Arktis gör Island mycket intressant för Ryssland – geopolitiskt, ekonomiskt och militärt.

Det är olyckligt av många skäl om omvärldens ovilja att bistå Island tvingar landet att gå till Ryssland för att överleva.
Det borde ligga i Nato-ländernas intresse att bistå Island. Och det borde ligga i vårt intresse som ett nordiskt grannland att göra det. Inte minst på den försvarspolitiska sidan.
Island har idag avtal med Norge som gör att isländska medborgare kan få militär utbildning i Norge och få anställning i det norska försvaret. Kanske något för det svenska försvaret att ta efter? Norge svarar också för en del av Islands luftövervakning.

Svenska försvaret har fortfarande ett stort antal JAS-plan. Vi har piloter som behöver fler flygtimmar. Varför inte erbjuda Island, och Nato, ett avtal som låter svenska JAS-plan bevaka det isländska luftrummet? Kanske tillsammans med Norge?
Det har sagts en hel del att om något nordiskt grannland blev angripet av någon främmande makt skulle vi inte stå overksamma i Sverige utan bistå detta land. Varför vänta tills dess? Vore det inte bättre att bistå innan, så att det aldrig kommer till ”skarpt läge”?
Vi skulle kunna ha sett en gemensam nordisk aktion för att bidra med lån till Island. Och vi skulle med de resurser vi har kunna föreslå ett försvarssamarbete på längre sikt.
Det finns inget nordiskt intresse av att Ryssland etablerar sig på Island eller att den isländska staten hamnar i ett ekonomiskt beroende av Ryssland. Att med öppna ögon låta Ryssland få tillgång till Island är lika dumt som att låta Ryssland få fri tillgång till svenska hamnar í Östersjön.

ROLF K NILSSON

Ta lärdom av resultatet

Till och med Sigmund Freud lär ha erkänt att ibland är en cigarr inget annat än en cigarr. Det valresultat som moderaterna nådde i Europavalet var i förhållande till förväntningarna närmast ett fiasko. Allt annat är, om än vällovligt, inget annat än bortförklaringar.
Men nu var det inte bara moderaterna som gjorde dåligt ifrån sig. På vänsterkanten kan man ta socialdemokraterna och vänstern i hand och konstatera faktum – att det gick riktigt, riktigt dåligt i valet.
Piratpartiets framgång är sorgligt. Enfrågepartier är farliga i politiken. Men med de insatser övriga partier satsat på valrörelsen så har dessa sig själv att skylla till mycket stor del.

Vad att säga om inkryssningarna? Egentligen väldigt mycket.
Anna Maria Corazza Bildts andraplats på den moderata listan, efter att ha fått väldigt många kryss, är glädjande och sedelärande.
I det moderata provvalet kom hon på tredje plats men placerades först som nummer åtta. Väljarnas dom kom och slog klart och tydligt fast att provvalsresultatet var det rätta.
Min personliga uppfattning om provval redogjorde jag för på den moderata länsförbundsstämman på Gotland i april i år. Beslutet där var att provvalen skulle försvinna. Ett beslut som betyder att vanliga medlemmars möjlighet att vara med och påverka drastiskt minskar. Anna Maria Corazza Bildts ”seger” var ett slag mot den toppstyrning – på alla nivåer - som olyckligt vis allt mer präglar svensk politik.

Europavalet är viktigt. EU är viktigt. Men det finns ett identifikationsproblem för de flesta medborgarna i den Europeiska Unionens medlemsländer. Det är svårt att på några decennier få människor att lika naturligt identifiera sig med att vara ”europé” som att vara svensk, tysk, grek eller tjeck. Våra nationella identiteter är oftast månghundraåriga. Att samtidigt betrakta sig som europé är möjligen svårt för många. Och därmed känns inte heller Europaparlamentsvalet så angeläget.
Det bristande intresset runt om i EU:s medlemsländer har säkert olika förklaringar från land till land. Men om vi ser på Sverige - vems är ”felet” att svenska folket är så påtagligt ointresserat av vad som händer i EU och lika ointresserat av att vara med och påverka händelseutvecklingen?
Media har ett stort ansvar precis som politiken och de politiska partierna. Media bevakar inte Europavalet på samma noggranna sätt som de nationella valen. Vad som händer i parlamentet mellan valen har usel täckning i svensk media.

De politiska partierna satsar inte ens i närheten på Europavalet i jämförelse vad som läggs på riksdagsvalet. En signal till väljarna, en signal till media att man från partierna inte tar lika allvarligt på detta val som på de nationella. En redan från start motsträvig och bekväm nyhetsbevakning finner då ingen anledning att vare sig kontinuerligt eller i valtid göra några insatser som resulterar i några journalistiska utmärkelser. Politik och media går hand i hand för att hålla den breda allmänheten oinformerad och oengagerad. Givetvis finns det undantag – men de är inte många.
Det är inte heller de främst kända och mest väljarlockande kandidaterna som står på partiernas listor. Kompetensmässigt är det inget B-lag. Men kändisfaktorn är generellt låg. Kändisskapet i sig är knappast meriterande för att stå på en lista. Men väljaren måste kunna veta vem det är som han eller hon röstar på.

Moderaterna måste nu göra en seriös valanalys – på djupet. Valresultatet är en besvikelse – eller rent av ett misslyckande. Allt annat är att måla med allt för ljusa färger och att lura sig själv. Man kan göra det enkelt och lura sig med statistik och jämföra med EU-valsresultatet från 2004. Men vad vi måste jämföra med är valresultatet från 2006 och med de opinionsundersökningar som följt. Här har moderaterna haft fina siffror. Också opinionsundersökningarna inför Europavalet visade på siffror upp mot, och även över 30 procent. Förhoppningarna införlivades inte. Resultatet blev mycket sämre än flesta både räknat med och hoppats på. Det finns ingen anledning att sopa detta under mattan. Men nu gäller det att hitta misstagen och rätta till dem. Att ta lärdom av det inträffade.

Utan en djupare analys tror jag man med en gång kan slå fast att en tydligare profilering av partiet under valrörelsen hade varit bättre. Och att en mer positiv och offensiv syn på EU hade gagnat valresultatet. Men det finns all anledning att återkomma i frågan.

söndag, juni 07, 2009

Nationaldagstal i Fårösund den 6 juni

Idag är det den 6 juni - och sedan 1916 har vi firat Svenska flaggans dag detta datum. Men det var inte förrän 1983 som det bestämdes att denna dag också skulle vara Sveriges officiella nationaldag. Och sedan 2005 är vår nationaldag ju också helgdag.

Våra grannländer har sina nationaldagar. Danmark hade sin igår den 5 juni – grundlagsdagen. Men den folkliga nationaldagen i Danmark har vi om drygt en vecka, den 15 juni då det är Valdemarsdagen till minne av den 15 juni 1219 då Dannebrogen föll ner från himmelen till Valdemar Sejr.

Norge firar sin nationaldag den 17 maj till minne av underskrivandet av självständighetsförklaringen från 1814. Men det var en självständighet som bara varade några månader innan unionen med Sverige blev verklighet.
Finland firar sin nationaldag den 6 december. Detta till minne av självständighetsförklaringen från Ryssland 1917.
Och i Sverige har vi då den 6 juni. Varför just den 6 juni? Ja, den 6 juni 1523 utsågs Gustav Vasa till svensk kung. Och 1809 års regeringsform utfärdades också den 6 juni. Det har varit de två tunga skälen för att flagga och för att fira. Kanske framför allt det där med Gustav Vasa – alla svenskars konung. Men hur var det egentligen med det?
Om vi nu skulle se på vad som är Sverige idag och vad som var Sverige 1523 så skiljer det sig en hel del.

Gotland kom under den svenska kronan först 1645 tillsammans med Halland, Jämtland och Härjedalen. Nu är jag ju skåning och vi (sk¨ningar) blev inte svenskar förrän 1658 och då tillsammans med Blekinge och Bohuslän. Och i dessa landskap har Gustav Vasa aldrig varit kung. Så det är kanske inte mest motiverat att fira honom i dessa landskap.
Kvar att fira för oss som blev svenskar på 1600-talet, tillsammans med övriga svenskar, är då regeringsformen från 1809 - men det är ju inte så där jättepampigt även om den var viktig.
Men vad som till stor del räddar oss, och som gör att det känns rätt, för de flesta av oss, att fira är att vår nationaldag också är Svenska flaggans dag.

Ska vi vara ärliga så är det ju inte flaggan som sådan vi firar och känner oss stolta över - det är ju vad flaggan står för och vad den symboliserar.
Den flagga vi kan se här som en symbol för Sverige, är nu inte endast en symbol som visar på vem det är som bestämmer, eller vilket land en ö, ett landskap eller ett kanske omstritt landområde tillhör.

Den svenska flaggan visar att Gotland, att vi som bor här är en del av Konungariket Sverige. Att här gäller svenska lagar och att vi befinner oss på svenskt territorium. Men den visar så mycket mer än det. Med demokratins genomförande har den svenska flaggan också blivit en symbol för detta. Ser vi den svenska flaggan vaja vid våra gränser så är det en signal till alla som kommer hit, att här finns respekt för de mänskliga rättigheterna, här råder lag och ordning, här har vi ett demokratiskt system där människor både vågar, och har rätt, att säga vad dom tycker och tänker. - Den svenska flaggan ger en signal, ger information till alla dem som kan identifiera den som Sverige och svenskt.

När vi ser den svenska flaggan, när vi firar vår nationaldag är det oundvikligt att se tillbaka på historien. Och hade historien haft ett annat skede än som var fallet hade det mycket väl kunnat vara en annan flagga som vi idag tittade på, hyllade och ställde oss bakom.

Första gången den svenska flaggan kom som en överhöghetsflagga till Gotland var med stor sannolikhet i samband med freden i Brömsebro 1645. Dessförinnan var det Dannebrogen, den danska flaggan, som gällde här på Gotland.
Gotlänningarna gick inte omkring och kände sig som ockuperade av dansken, vilken den officiella svenska 1600-talshistorien gärna vill hävda. Gotland var en del av Danmark. Och vill man veta hur pass integrerat Gotland egentlig var så rekommenderar jag Danskt biografiskt lexikon från 1800-talet. Den finns på nätet. Sök på Gotland och där dyker upp både kända och idag okända danskar som kommer från Gotland.

När skånska kriget utbröt 1675 kastade Danmarks Kung Christian blickarna inte bara på det förlorade Skåne. I Östersjön fanns en annan tidigare dansk provins erövrad av svenskarna - Gotland. Så året därpå, 1676, kom de danska trupperna till Gotland som av gotlänningarna inte betraktades som ockupanter. Därför var det inte heller svårt för danskarna att (i juni 1676) sätta upp 3 kompanier kavalleri som gick under namnet Gullandske Ryttere bestående av gotlänningar. Såväl officerare som manskap.
Till detta kom ytterligare tre kompanier infanteri om vardera 600 man – alla gotlänningar. Än en gång var det Dannebrogen som vajade över Gotland.

År 1808 fick den svenska flaggan här på Gotland ge vika för en gul flagga med en svart dubbelörn – den ryske tsarens flagga. Det berättas att den ryska flaggan hissades på vaktstugan på Stora Torget i samband med att ryska soldater flyttade in. Men den fick som vi vet bara hänga där några veckor innan den halades och ryssarna åkte hem.

Men om vi börjar från början, eller så nära början vi kan komma när det gäller den svenska flaggan så finns det en legend som berättar att Erik den Helige såg det gula korset mot en blå himmel när han i samband med det första svenska korståget landsteg i Finland år 1157. Han såg det gula korset mot den blå himlen som ett tecken från Gud och lät göra det till sin fana. Men frågan är om detta inte är ett sentida svenskt svar på hur danskarna och den danske kungen Valdemar tog emot den danska flaggan när den föll ner från himmelen den 15 juni 1219 på den plats där idag den estniska huvudstaden Tallinn ligger. Skulle legenden om Erik vara sann skulle alltså den svenska flaggan vara äldre än den danska. Något ingen egentligen idag tror på. Men det var en legend som spreds för att göra Sverige mäktigare och till ett äldre kungarike än Danmark.
Intressant i sammanhanget är att det finns de historiker som menar att Valdemar stal den rödvita fana som de lågtyska, sachsiska och gotländska Livlandsfararna använde sig av. En fana som skulle ha varit lika med ärkebiskopdömet Hamburg-Bremens vapen.

Några bilder, teckningar, på en svensk flagga med blå bakgrund och gult kors finns inte förrän på 1500-talet. Däremot så har färgerna blått och gult, eller guld, använts under lång tid som symboler för Sverige och det svenska. Inte minst så återfinns det i vapnet med tre gula kronor på blå bakgrund.

Men det här med att dikta en historia som skulle bevisa att Sveriges flagga, och därmed Sverige, var äldre än Danmarks, och därmed Danmark var storpolitik. Traditioner, berättelser och legender ändrades och anpassades för att bidra till seger i politisk tvister. Under 1600-talets häftiga politiska debatter mellan Sverige och Danmark om vilket land Gotland tillhörde använde man sig av Gutasagan som bevis – från båda sidor. Att Thjelvar var den förste gotlänningen accepterade de flesta. Men från dansk sida gick man ytterligare någon generation tillbaka och ansåg sig kunna bevisa att Thjelvars far hette Gute. Och inte bara det, han hette Gute Skåning, kom från Skåne och var alltså dansk. Alltså var också Thjelvar dansk och därmed alla hans efterkommande – det vill säga gotlänningarna. Detta i sin tur borde räcka som bevis för att Gotland skulle vara en del av Danmark. Givetvis ansluter jag mig till denna historia, eftersom det skulle betyda att gotlänningarna från början är skåningar. Och det tycker jag personligen är väldigt tilltalande.

De första bilderna på den svenska flaggan med blå duk och ett gult kors finns i de landskapsvapen som fördes fram i Gustav Vasas liktåg 1562. Den svenska flaggan finns med i landskapsvapnet för södra Finland OCH i Gotlands landskapsvapen där baggen håller en svensk flagga. Men Gotland var inte kontrollerat av svenskarna vid denna tid. Däremot gjorde Sverige anspråk på Gotland.

Att flagga, att sätta upp flaggstänger i en bredare omfattning är en förhållandevis modern företeelse. Flaggor och banér har varit kungars, fältherrars och militärers symboler och markeringar. Och så givetvis något som användes på fartyg för att kunna känna igen fiende eller vän.
I Sverige började vi flagga vid våra officiella byggnader först under 1800-talets andra del.
Kung Oscar II bestämde 1873 att Stockholms slott skulle ha en flaggstång och att kungaflaggan skulle vara hissad när kungen befann sig på slottet.

Vid den stora Konst- och industri-utställningen i Stockholm 1897 flaggades det längs hela Strandvägen och uppjagade av nationella känslor i samband med unionsupplösningen med Norge 1905 flaggades det lite varstans. Många privatpersoner skaffade då också flaggstång och flagga. Och det dröjde inte länge förrän varje gård med självaktning hade sin egen flaggstång.

Den äldsta kända flaggstången i Sverige finns vid Askerby skola i värmländska Sunne och ska ha rests 1896.

Från att ha varit en symbol för härskaren, för makten, för överheten så har den svenska flaggan idag blivit något helt annat. Det har blivit en symbol för både landet och dess invånare, för den frihet och det oberoende vi sätter så högt och beredda att offra en hel del för.
Det finns all anledning att vara stolt över vår flagga och vad den står för och för det Sverige som vi lever i. Men det finns ingen anledning att denna stolthet slår över till att se ner på andra. Och det är väl det jag vill ha sagt när jag ägnat en stor del av detta anförande vår danska historia, den danska bakgrund som förenar många av de landskap som idag i flera hundra år varit svenska och trivs ypperligt med det.

Det kanske är symboliskt att det ikväll är fotbollslandskamp mellan Sverige och Danmark. Ett evenemang då det är politiskt korrekt att släppa loss, vara blågul, vifta med flaggor och få tårar i ögonen när nationalsången sjunges.
Ett av Sveriges tänkta segervapen heter Henrik Larsson, en synnerligen sympatisk person från den goda staden Helsingborg. Lite kuriosa i sammanhanget är att hans mamma är danska. Så en lite annorlunda historia i det lilla - så hade han kanske funnits med i den danska startelvan.

Vi kan inte planera vår framtid utan att känna till vår historia. Att känna vår historia betyder att vi undviker felsteg som våra förfäder gjort tidigare och att vi kan lära oss av de erfarenheter som finns där – bara vi orkar se efter och ta dem till oss.

När man befinner sig här i Fårösund kan man undgå att känna den militära historia som finns här. Och inte bara här, det finns militär historia på hela ön.
Vi är bra att ta tillvara vår historia på Gotland och visa upp den. Det finns en rad föreningar och sammanslutningar som arbetar med Gotlands militära historia.
Helt unikt i Sverige är Gotlands Nationalbeväring som kom till som en reaktion på det obefintliga försvar som fanns att tillgå på ön efter den ryska ockupationen 1808. År 1811 organiserades Nationalbeväringen med 6 781 man uppdelade på tre artillerikompanier och 43 kompanier med infanteri och jägare. Minst sagt imponerande.
Jag hade personligen gärna sett att vi en dag om året kunde samlas för att minnas Gotlands militära historia och allt vad den inneburit och betytt för ön och för Sverige.
Varför inte en dag i Fårösund varje år med föreläsningar, uppvisningar, parader och festlig militärmusik, mat och dryck - allt i en salig blandning, i syfte att upplysa, folkbilda om man så vill, och för att hedra alla dem som i olika tider iklätt sig uniform för att försvara Gotland och Sverige. Det tycker jag skulle vara värt något att satsa på.
Tack så mycket!

- Jag hoppas ni nu kan förena er med mig i ett fyrfaldigt leve för Sverige – Sverige leve – hurra – hurra – hurra – hurra!