tisdag, juni 30, 2009

Två partisekreterare om Almedalen

Jag skrev för några dagar sedan att jag skulle återkomma till de båda partisekreterarnas, Schlingmanns (m) och Baylans (s), kritik mot Almedalsveckan. Några har undrat var min kommentar tog vägen. Jag får erkänna att ibland är jag tidsoptimist. Men här kommer det:
Kritiken från Schlingmann och Baylan gick ut på att det fanns så många andra organisationer och intressen stal uppmärksamheten från de politiska partierna och partiledarna.
När våra två största partiers partisekreterare landar på samma uppfattning och tycker att deras partier kommer i skymundan och blir undanträngda under Almedalsveckan ringer mina varningsklockor.
Almedalsveckan är en unik mötesplats som inte har någon motsvarighet. Här finns de politiska partierna med sina organisationsapparater. Här finns också fackföreningar, branschorganisationer, intresseföreningar, enskilda (!), myndigheter, samverkansorganisationer – ja, i det närmaste ett Noaks Ark-utbud av vad som finns i organisationsform i Sverige. En fantastisk demokratisk arena där alla kan framträda och lyfta sina åsikter och uppfattningar.
De politiska partierna borde välkomna arenor som Almedalsveckan. Framför allt i en tid då vi får allt färre medlemmar i de politiska partierna. Under Almedalsveckan visas upp ett engagemang som mycket väl skulle kunna finnas inom de politiska partierna. Men våra partier – ingen nämnd, ingen glömd – går allt mer mot toppstyrning. Jag har själv varit kritisk till hur man inom moderaterna tar bort de vanliga medlemmarnas möjlighet att påverka valsedlarna genom att ta bort provvalen. Allt mer av den politik som partierna driver formuleras av partitopparna tillsammans med anställda tjänstemän. Att vara förtroendevald är inte en garanti för inflytande och möjlighet att kunna påverka. Detta är en trend som alla politiskt aktiva i alla partier måste vara med och motverka.
När möjligheterna till en fri debatt med rejäl takhöjd av olika skäl inte välkomnas inom partierna är det inte märkligt att människor formerar sig i andra sammanhang och konstellationer. Det tycker jag är bra och ger allt mitt stöd.
Det behövs fler politiska organisationer i Sverige som inte är partianknutna. Och med tanke på hur våra politiska partier idag tenderar att bli allt mindre ideologiskt intresserade så ökar behovet av ytterligare politiska aktörer. De politiska partierna har aldrig haft monopol, och får förhoppningsvis aldrig det heller, på att syssla med politiska frågor.
Kanske är både Schlingmanns och Baylans uttalande förkortade och tillspetsade. Men nog får man känsla av att den politiska klassen är identifierbar i de åsikter som kommer fram här. Att det är partierna som ska ha åsikter om politik och må alla andra tiga. Jag tycker inte om det. Jag vill inte tro att det är så. Om jag drar en felaktig slutsats så hoppas jag det här glöms bort så fort som möjligt och att vi får se de båda partisekreterarnas uttalanden som olycksfall i arbetet. Skulle jag ha rätt är detta en varningsklocka som förhoppningsvis många uppmärksammat.