KOLUMN│ En gång är ingen gång, sägs det. Två gånger lär däremot vara två gånger för mycket. Denna gång tänker jag inte tiga för att vara solidarisk med partiets (moderaternas) högst anställde tjänsteman.
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann har i Veckans Affärer och i Svenska Dagbladet lovat kvotering i aktiebolagens styrelser om inte bolagen själv fixar till det här med bättre representation av kvinnor i dessa befattningar.
Jag är, och har alltid varit, stark motståndare till kvotering. Det är ur alla synpunkter ett felaktigt sätt att uppnå jämställdhet. Jämställdhet med tvång är i praktiken ingen jämställdhet, det är tvång och det är ett övergrepp från statens sida att gå in med en sådan lagstiftning.
Det må vara att vår partisekreterare är för kvotering. Jag är det inte. Jag är och förblir motståndare och det är redan många med mig som i debattartiklar och på sina bloggar har förklarat samma sak.
Kvotering är ett sätt att tillfredställa statistiken, inte öka jämställdheten. Kvoteringen ökar inte jämställdheten, den maskerar den för att visa upp en politiskt korrekt fasad.
När jag läser partisekreterarens bestämda uppfattning att de förtroendevalda moderaterna ska bidra med att lagstifta om kvotering under nästa mandatperiod om könsfördelningen inom bolagsstyrelserna inte förändrats känner jag mig väldigt tillfreds med att inte kandidera för omval och hamna i en situation där jag från partiledningens sida förväntas bidra till kvotering.
Förra gången jag borde ha upphävt min stämma, men inte gjorde det av, som jag nu ser det, allt för tunna skäl, var när partisekreteraren i en intervju förklarade att han inte vill ha med hänvisningar till ideologisk hemvisst i partiets handlingsprogram. Detta tycker jag i grunden är fel. Jag må av partiets kommunikationsstrateger uppfattas som gammalmodig och helt utan trendkänsla. Må så vara. Jag bryr mig inte.
Att överge den ideologiska hemvisten är att segla ut på okänt hav utan vare sig kompass eller karta. Vi vet inte var vi hamnar och vi har ingen aning om vi kan komma tillbaka hem igen.
Jag har en socialkonservativ grunduppfattning vilket genom åren har varit en fullt acceptabel åsikt att ha som moderat. Hur det är idag vet jag ärligt talat inte. Däremot är det inga problem med att vara liberal i någon form. Men – budskapet från partisekreteraren har gått fram – helst ska man inte prata om att man har någon ideologi överhuvudtaget. Det är djupt olycklig tom partiet anammar denna uppfattning.
Moderaterna har i sitt namn ordet ”Samlings”. Det tycker jag är bra. Partiet har kunnat samla såväl konservativa som liberaler i ett antal grundläggande frågor. Ett samarbete och en symbios som har varit partiet till gagn. Med ideologierna har det funnits styrmedel och det har funnits mål. Framför allt har det funnits en grund att stå på. Partiet behöver sin ideologi för att inte hamna fel i beslutsprocessen.
Jag hade personligen hellre sett att man utvecklade ideologierna, hade ideologiska diskussioner, utvecklade partiet i samklang med den tid vi idag lever samtidigt som vi vilade på en trygg åsiktsgrund, än det som nu sakta tycks ske.
Det är ingen bra moderat politik att vara för kvotering eller att sakna ideologi.
