Västvärlden målet för Wikileaks?

Allt mer tyder på att de hemliga dokument Wikileaks har tillgång till släpps i en viss ordning och med hänsyn till vissa stater och individer. Vad som först av många betraktades som ett journalistiskt avslöjande liknar allt mer ett världspolitiskt spel på toppnivå där västvärlden är målet med Wikileaks som en av aktörerna.

Anne Appelbaum, författare, journalist, kolumnist, har vid ett antal tillfällen skrivit om Wikileaks och konsekvenserna av att uppgifter som inte skulle nå allas ögon och öron sprids över hela värden. Det finns ett antal funderingar som hon för fram i sina kolumner som jag tycker är värda att ta till sig och lyfta fram ytterligare.
För det första så är det ju ingen dubbel agenda som avslöjas om amerikansk utrikespolitik. Det som sägs bakom stängda dörrar är vad som också är officiell politik – skillnaden att när man inte har åhörare så är uttalandena bryskare, ärligare och mer rakt på sak. Hade det varit andra åsikter som förts fram – då hade det varit verkligt illa.
Hon refererar till dokument där en amerikansk tjänsteman refererar till Ryssland som en maffia-stat. En annan beskriver hur Rysslands fjärde största oljebolag har en uppgift – att göra Putin förmögen. En annan rapport berättar om hur högt uppsatta personer i den ryska administrationen skrattar åt USA:s försök att förhindra vapenförsäljning till länder som Iran, Sudan, Syrien och Venezuela.

Dokumenten borde också skapa problem för Italiens regeringschef Berlusconi, Inte minst med tanke på hans förhållande till Rysslands Vladimir Putin.
I ett dokument från den amerikanska beskickningen i Rom hem till Washington kan man läsa om hur Berlusconi och hans medarbetare personligen tjänar bra med pengar genom energiavtalen med Ryssland. Berlusconis personliga intressen har också tydligt färgat av sig på Italiens utrikespolitik. Italien har visat ett mycket svagt intresse för att diversifiera Europas energiförsörjning, medan man stödjer projekt som gör Europa allt mer beroende av rysk energi.
Anne Appelbaum menar, med all rätt, att om anklagelserna mot Ryssland och de ryska ledarna hade kommit från ryssar i Kreml – eller om uttalandena om Italien och Berlusconi kommit från italienska regeringskretsar – då hade reaktionerna sett annorlunda ut. Och ryssarna har rätt i sin nonchalans, i sitt – åtminstone officiella - ointresse över uppgifterna som kommer från Wikileaks. Det är bara åsikter från amerikanska tjänstemän. Åsikter och bedömningar utan några konkreta bevis som visas fram.
Jag väntar fortfarande på dokumenten där ryska politiker och toppdiplomater säger sitt hjärtas mening. Men det ser inte ut som det ligger i utgivarnas intresse att dessa ska bli offentliga.

Wikileaks man också Lukasjenkos
Dagens Nyheter hade får några dagar sedan en artikel som fäste uppmärksamheten på hur Wikileaks man i Ryssland, svenske medborgaren Israel Shamir aktivt backar upp Vitrysslands diktator Aleksander Lukasjenko. De statligt kontrollerade medierna i Vitryssland uppmärksammade inför sitt val den 19 december att Israel Shamir kommit till Minsk för att övervaka valet som ”den ende ryskspråkige ackrediterade Wikileaksjournalisten”.
På valdagen träffade Lukasjenkos närmaste man, Vladimir Makej, Shamir för att diskutera det vitryska valet – inte Wikileaksdokumenten. Till nyhetsbyrån Interfax-Zapad kunde Shamir dock berätta att det finns flera tusen dokument bland de Wikileaks har tillgång till som nämner Vitryssland. ”Det är sådant som amerikanerna skriver från Vitryssland, om Vitryssland. Där kan det finnas intressant material.”

Till den vitryska statliga nyhetsbyrån Belta har Shamir förklarat att Vitryssland är ”socialismens skinande ljus”. Och han har sin egen uppfattning om det politiska systemet i Vitryssland; ”Er modell är intressant, som en modell för utveckling utan partier. Enligt min mening är det helt rimligt: det går att bygga en bra statsstruktur utan partier.” Några invändningar mot hur valet i Vitryssland hade gått till hade Shamir inte.
Oroligheterna i Minsk och regimens hårdföra agerande mot demonstranterna hade Shamir en uppfattning om som de styrande gärna tog till sig. I ett Interfaxtelegram som publicerades på valnatten har Shamir gjort ett uttalande där han slår fast att det är pengar från USA som ligger bakom demonstrationerna.
Och även om det inte var för att prata om Wikileaksdokument i Vitryssland så kom de nu väl till pass. Dagen efter oroligheterna kunde Lukasjenko med självsäkerhet förklara: ”Vi kommer snart att publicera vissa dokument och då får vi se reaktionerna från de inblandade och deras beskyddare. Allt kommer att publiceras i landets största tidning så att nationen får en inblick i våra västliga partner, den så kallade oppositionen och de alternativa kandidaterna”. Allt enligt Dagens Nyheter. Wikileaks i Lukasjenkos tjänst.

Det är ingen tvekan om att de läckta dokumenten från Wikileaks utnyttjas hänsynslöst av diktatorer som Lukasjenko i Vitryssland och Robert Mugabe i Zimbabwe. Lukasjenko för att misstänkliggöra den inhemska oppositionen och påvisa amerikansk inblandning. Robert Mugabe för att komma åt oppositionsledaren Morgan Tsvangirai. Tsvangirai nämns i ett flertal av de diplomatiska dokumenten något som Mugabe med tacksamhet noterar. Morgan Tsvangirai riskerar nu åtal för högförräderi för att ha haft kontakt med utländska diplomater.

”Kulturprofiler” i sina parnasser
Kan inte låta bli att at upp det manifest eller vad man vill kalla det som ett antal så kallade kulturprofiler undertecknat i Expressen som uppmanar till uppslutning runt Wikileaks. Kommunister, socialister, naiva liberaler och några odefinierbara entusiaster har skrivit under. Vissa namn förvånar att de finns där, andra kan man bara konstatera hör på något vis hemma där.
Det finns två avsnitt i uppropet som jag vill citera:
”Att ta hänsyn till huruvida enskilda regeringar eller andra makthavare påverkas av den bedrivna journalistiken är däremot inte publicisters ansvar. Wikileaks kan inte lastas för USA:s eller Kinas utrikespolitiska problem och heller inte för att svenska, holländska eller saudiska toppolitiker känner sig obekväma eller upprörda. Det är politiker som för krig, inte aktivister.”
Som journalist har jag i många år jag levt med den journalistiska tesen om konsekvensneutralitet. Att sanningen ska fram, att det inte spelar någon roll vem som levererat den eller om den blir ett redskap i en pågående parallell handling. Att det inte är ”sanningen” som skadar utan hur människor använder den. På så vis gäller det att publicera och åter publicera enligt principen ”publish and be damned”, helt utan ansvar för konsekvenserna av vad som blir resultatet av att ”sanningen” kommer ut. Jag har aldrig varit bekväm med denna journalistiska regel. Jag tror inte på den. Den påminner otäckt mycket med nazismens hantlangare som inför domstolarna förklarade att de endast följde order – och därmed inte hade något med konsekvenserna av detta att göra.
Jag kan inte heller låta bli att jämföra med de journalistiska försök som gjorts för att få namnen på svenska stasi-agenter och informatörer frisläppta för publicering. Vi har i Sverige landsförrädare som genom sina arbeten och/eller politiska uppdrag har informerat den östtyska diktaturens hemliga polis med känsliga och hemliga uppgifter. Intresset hos kulturprofilerna för att släppa fram denna information har lyst med sin frånvaro. En och annan har istället dykt upp som försvarare av att dessa uppgifter ska slutförvaras inom lås och bom och aldrig nå offentlighetens ljus. Och var fanns kulturprofilerna när Jan Guillou avslöjades som betald av sovjetiska KGB? Då var det avslöjarna som skulle jagas.

Till sist då kulturprofilernas uppmaning:
”Vi uppmanar alla journalister, författare, kulturarbetare och demokratiskt sinnade medborgare att med politiska, ekonomiska och litterära medel sluta upp bakom Wikileaks.”
Gör det! Sitt på era upphöjda pulpeter och göm Er bakom principer och hemmagjorda sanningar som skyddar er från personligt ansvar!
Resultatet av Wikileaks avslöjanden blir att mängder av oskyldiga människor, många aktiva i demokratiska grupper i opposition mot sina länder diktatoriska regimer, nu grips och straffas för att ha utövat sina mänskliga rättigheter.

Vi har alla ett personligt ansvar som vi aldrig kan avsäga oss. Vi kan inte gömma oss bakom, för oss, bekväma publiceringsregler eller attityder.
Konsekvenserna av Wikileaks avslöjanden är alldeles för tidigt att se ens konturerna av. Kan de resultera i mer demokrati, ökad respekt för mänskliga rättigheter och mer fred på vår jord så är det ju bra. Men än så länge tycks avslöjandena användas mer av just de krafter som motsätter sig allt detta för att kunna befästa sina positioner. Och offer blir de som vill gott.
Men det är lätt att vara kulturprofil i Sverige och likt en fönsterkrossande SA-man avsäga sig det personliga ansvaret med hänvisning till andras beslut eller luddiga principer.

(Källor: Washington Post, Dagens Nyheter, Expressen, Tankesmedjan Argos)

Första Mistral i Ryssland om 36 månader

Ett fartyg av Mistral-klass har kapacitet för att ta ombord 16 helikoptrar, fyra landstigningsfordon, 70 bepansrade fordon, 13 stridsvagnar och 450 soldater. Om tre år har Ryssland sitt första.

Ryska nyhetsbyrån RIA Novosti kommer idag, torsdag, med ytterligare uppgifter om den stora fartygsaffären mellan Frankrike och Ryssland.
Här framgår att Ryssland ska betala ungefär 720 miljoner euro för det fösta Mistralfatyget.

I ett inledande skede ska två fartyg byggas i Frankrike tillsammans med ryska intressen. Ytterligare två fartyg ska byggas senare på admiralitetsvarvet i St Petersburg. Enligt RIA Novosti ska det första fartyget kosta 720 miljoner euro och det andra 650 miljoner.

Det första fartyget beräknas stå klart 36 månader efter att Ryssland gjort en första avbetalning i januari 2011.

Franska krigsfartyg till Ryssland

Efter många och långa förhandlingar står det nu klart, i ett ännu icke offentliggjort avtal, att Ryssland köper minst två fartyg av Mistralklass direkt från Frankrike. Informationen lämnades samtidigt på julafton i Paris och Moskva. Mångmiljonaffären är det första i sitt slag där Ryssland köper krigsmateriel från en nation som stod på motsatt sida Sovjetunionen under det kalla kriget.

I den officiella franska informationen lägger man mer tyngden vid vad beställningen betyder på den inhemska arbetsmarknaden än de militära konsekvenserna, i den upprustning av det ryska försvaret som nu Frankrike tar aktiv del i.
Den statliga franska vapenindustrin har sett bättre tider än nu och letar kunder där den kan få dem. Samtidigt har man i Frankrike idag en arbetslöshet runt tio procent som ger president Sarkozy problem. Från Elyseepalatset i Paris poängterades att den ryska beställningen betyder fem miljoner arbetstimmar fördelade på fyra år för ettusen kvalificerade varvsarbetare i Saint Nazaire. Varje fartyg beräknas kosta 655 miljoner dollar.

Det ryska skeppsvarvet United Shipsbuildning ska svara för 20 procent av produktionen. Den ryska medverkan ska stegvis öka, enligt varvets talesman Igor Ryabov. Två fartyg av Mistralklassen ska med all sannolikhet också byggas på varv i St Petersburg.

Inte bara Frankrike
Inte bara Frankrike var intresserat av storordern till Ryssland. Andra intresserade länder var Spanien, Nederländerna och Sydkorea. Men vad som förmodligen var avgörande för att valet skulle falla på Frankrike var att i denna offert inte fanns några bindningar till USA. Inga amerikanska delar, ingen amerikansk teknik, inga amerikanska licenser.
Från det franska presidentpalatset kom den officiella bulletinen som slår fast att de båda ländernas presidenter, Medvedev och Sarkozy, hyllar detta storskaliga projekt mellan Ryssland och Frankrike som visar på viljan att samarbeta på alla plan – försvars- och säkerhetsområdena inkluderade.
Protester mot den franska försäljningen har kommit från Georgien. Och redan för ett år sedan protesterade sex republikanska senatorer i USA mot planerna. Men från Obama och Vita huset hörs inget. Bristande amerikanskt intresse för Europa från demokratiska presidenter är inget nytt.

Protester från Estland och Lettland
Fartygen av Mistraltyp kan användas på en rad områden. Flexibiliteten är stor. I första hand som en flytande helikopterplattform men också som kommandocentral och sjukhusfartyg. Fartyget kan ombord ha ett större antal landstigningsfordon med stor kapacitet för såväl trupp som fordon och övrigt materiel. Vid en första inspektion av fartygsmodellen 2008 förklarade ryska marinofficerare att fartyget hade varit perfekt vid anfallet på Georgien.
Mistral kan ta 16 helikoptrar, varv sex av dem kan befinna sig på däck samtidigt. Till detta 450 soldater - utan att behöva besöka hamn på sex månader. För kortare perioder till sjöss kan man härbärgera 700 soldater. Standardutrustning för Mistral är landstigningsfartyg och svävare som snabbt kan transportera, trupp, fordon och stridsvagnar iland.

De baltiska ländernas regeringar är kritiska till Mistralaffären. Men enligt ryssarna är det inte Östersjön som ska få se de första fartygen – det är Stilla havet. Chefen för den ryska generalstaben, general Nikolaj Makarov har avslöjat att det är det är Stillahavsflottan som först får förstärkningen. Ett tillskott som behövs för att förstärka försvaret av Kurilerna som Ryssland ligger i dispyt med Japan om. ”Närvaron är väsentlig. Vi behöver mobila möjligheter så att vi snabbt kan genomföra en landsättning”, förklarade Makarov.

..."ett stort misstag"
Litauens försvarsminister Rasa Jukneviciene kritiserade ganska omgående uppgörelsen mellan Ryssland och Frankrike och menade att man från Litauen inte kan känna sig säkra när Frankrike säljer ett så avancerat offensivt vapensystem som Mistral till Ryssland, ett land vars grad av demokrati ingen kan var säker på. Hon förklarade att affären är ”ett stort misstag”.
Tidigare undersekreteraren i Estlands UD, Harri Tiido varnade i början av året för försäljningen av Mistral till Ryssland. En försäljning av Mistral till Ryssland får direkta konsekvenser för NATO:s insatser i Östersjöområdet. En något märklig situation att NATO- landet Frankrike rustar den ryska flottan så att NATO tvingas till förstärkningsåtgärder.

Fartygen ska börja byggas 2011 och det första levereras i slutet av 2013 och det andra ett år senare.

(Källor: Moscow News, ERR, Defence Talk (Global defense & military portal), UPI, Washington Post, Gyllenhaal, Tanksmedjan Argos)

Ship Ahoy! Russia targets $800 mln Mistral assault ship

Fortsatt ryskt lugn…

Från rysk sida fortsätter man ta uppgifter som kommer från Wikileaks med anmärkningsvärt lugn. På sitt besök i Indien förklarade i onsdags den ryske presidenten Medvedev att man inte bryr sig ett dugg om hur Rysslands inre förhållanden kommenteras i de dokument Wikileaks släppt för offentliggörande. ”Helt ärligt så struntar vi fullkomligt hur saker diskuteras i diplomatiska kretsar och hur sociala processer bedöms i vårt land. Det är bara åsikter.” Det var en både ärlig och pratglad president som de indiska studenterna vid det teknologiska institutet i Bombay kunde lyssna till.
”Det är ingen hemlighet att när människor kommunicerar med varandra att de ofta uttrycker väldigt raka åsikter.” Medvedev kunde också berätta att om liknande läckor skulle drabba det ryska utrikesdepartementet eller säkerhetstjänsten så skulle såväl landets samarbetspartners som USA riskera drabbas av starka känslomässiga reaktioner medan de tog del av dokumenten.

Möjligt ryskt anfall…
Uppenbarligen har känslorna i Ryssland lagt sig en hel del sedan den ryske NATO-ambassadören Dimitrij Rogozin för några veckor sedan krävde att NATO skulle förneka eller bekräfta uppgifterna som Wikileaks släppt om att NATO betraktar Ryssland som en möjlig angripare. Uppgifterna som upprörde Rogozin var att NATO i januari skulle ha lagt upp förberedande planer för att kunna försvara de baltiska länderna mot ett möjligt ryskt anfall. Han krävde också att NATO skulle överge sina militära planer mot Ryssland. Från NATO lät man meddela att man inte ser Ryssland som någon fiende men att man alltid är beredd att försvara sina medlemsländer – inkluderat de baltiska staterna.

Demokraten (?) Medvedev
Under sitt besök i Indien hann den ryske presidenten Medvedev också med en lektion i rysk demokrati. Han varnade världens utvecklade länder från att tvinga på sina länder styresformer på andra länder. ”Varje demokrati i världen är unik, och varje försök att skapa en universell demokrati som passar alla länder är dömt att misslyckas.”
Den ryske presidenten förklarade också att alla medborgare ska ha möjlighet att kritisera sina länders politiska system, men att hoppa över faser i en historisk utvecklingsprocess kan sluta i tragedi. ”Demokrati mognar inifrån och återspeglar tillståndet i samhället.” Han förklarade att Afghanistan befinner sig i en mycket svår situation… ”Det är nödvändigt att befästa staten, göra den mer effektiv och stabil. Men är det möjligt att överföra en amerikansk eller rysk politisk modell i Afghanistan?” och gav själv svaret: ”Nej!”
Medvedev som lärare i demokrati är väl knappast något som vi vant oss vid. Uttalandet var dock inte mindre intressant för det. Här fanns mycket outtalad kritik mot USA:s engagemang i Afghanistan och Irak. Men där fanns också självkritik mot det egna ryska/sovjetiska engagemanget i Afghanistan som var både ett politiskt och militärt fiasko.
(Källor: RIA Novosti, Tankesmedjan Argos)

Ryska robotar klara för användning

Då har vi i media och i väluppdaterade bloggar fått veta att den ryske befälhavaren för det västra militärdistriktet- Arkadij Baklin - kunnat meddela sin omvärld att det ballistiska robotsystemet Iskander nu finns inom hans distrikt och är operativt. Ett distrikt där sedan den 1 december också Kaliningradområdet ingår.
Iskander kan ha laddningar upp till 500 kilo, såväl konventionella som kärnladdningar. Exportversionen av Iskander har en räckvidd på 280 km medan den som finns på rysk mark kan nå mål ända upp till 500 km.

Några uppgifter om att Iskander skulle finnas i Kaliningradområdet finns inte. Men om general Baklin ger order om en flytt inom sitt militärdistrikt så får vi ryska robotar som skulle ha en räckvidd som täcker in sydöstra Sverige, Gotland, hela Polen och den största delen av Baltiukm.
Från rysk sida har tidigare kommit hot om att robotsystemet ska placeras i Kaliningradområdet om USA och NATO går vidare i planerna om ett robotförsvar med polsk medverkan. Ryssland kräver att få godkänna sådana planer.

Ryssland har svårt att finna sig i at man inte har någon nationell överhöghet över sina grannländer när de gäller försvars- och säkerhetspolitik. Att hotet från Ryssland var avgörande för de baltiska ländernas och bl.a Polens medlemskap i NATO är knappast någon hemlighet. Uppgifterna som läcker ut från Wikileaks har hittills gått Rysslands väg. Men det finns anledning att se allvarligt på hur man från vissa NATO-länder resonerar när det gäller organisationens skyldighet att ställa upp på samtliga medlemsländer.

Uppgifterna från Wikileaks tyder på att man från NATO har utvidgat sin planering att också inbegripa Estland, Lettland och Litauen. NATO ska nu vara berett att vid en allvarlig konflikt sätta in nio armédivisioner – amerikanska, engelska, tyska och polska. Motståndare till att ha med de baltiska länderna i planeringen har framför allt kommit från Tyskland. Här motsatte man sig en speciell plan för de baltiska länderna men gick till sist med på att Baltikum skulle bli en del av den plan som redan fanns för Polen.

Syftet med läckan från wikileaks var säkert att få USA och NATO att framstå som aggressiva och krigsvilliga. Men det som oroar mest är Tysklands beredvillighet att gå Rysslands ärenden.

Dold agenda bakom Wikileaks?

Att bekämpa sina fiender med sanningen är ett djävulskt sätt att nå sina mål. Framför allt om sanningen används av krafter som har en egen agenda där sanningen står lika lågt i kurs som demokrati och mänskliga rättigheter.
Vilka är krafterna som ligger bakom Wikileaks och varför gör man som man gör? De dokument som Julien Assange fått tillgång till och nu genom speciella kontakter låter offentliggöra riktar sig mot västvärlden och med västvärlden lierade regimer. Är det en slump eller finns det en dold agenda i det som nu sker?
Mannen som fått Wikileaks uppdrag att i Sverige välja ut vilka medier, hur mycket och när de ska få ta del av dokumenten är journalist och heter Johannes Wahlström. Det är han som beslutat att det har varit Sveriges Television, Aftonbladet och Svenska Dagbladet som fått ta del av dokumenten. Är Johannes Wahlström en oberoende publicist som i samarbete med Wikileaks i jakt på sanningen ska informera det duperade folket i väst om USA:s skändliga agerande? Många vill nog gärna se det så. Men är det sant?
Vi får en annan bild när vi får veta att Johannes arbetar tätt ihop med sin pappa ”Israel Shamir”. En svensk medborgare verksam i Ryssland med samma uppgifter för Wikileaks där som Johannes Wahlström har i Sverige.

Ökänd antisemit
Nu är inte Israel Shamir vilken hårt arbetande journalist som helst i sanningens tjänst. Han är en av världens mest kända, eller snarare ökända, antisemiter av idag. Vad Wahlström står i fråga om antisemitism ska vi inte reda ut här, men det tål att påminna om hans artikel i Ordfront Magasin år 2005 där han hävdar att svenska medier fjärrstyrs från Israel via Bonniers. Följden av artikeln blev att chefredaktören för Ordfront – Johan Berger – tvingades be om ursäkt och inte tillät fortsatt medverkan av Wahlström i tidskriften.

Ingen människa ska dömas för sitt släktskap med någon annan. Men när umgänget inte enbart baseras på just släktskapet och det visar sig att far och son har lika arbetsuppgifter, med samma uppdragsgivare, fast i olika länder finns det anledning till en närmare granskning.
Israel Shamir, är uppväxt i Novosibirsk i Sovjetunionen då med namnet Izrail Schmerler, är medarbetare i den ryska tidskriften Zavtra. En hybrid av nationalism, stalinism och antisemitism.

Shamir var en av deltagarna i den så kallade Förintelsekonferens i Teheran 2006. När Shamir förra året intervjuades av Mohamed Omar förklarade han att ”varje muslims och kristens plikt” är att avslöja myten om gaskamrarna.
Tidigare i år utkom på det ryska extremförlaget Algoritm boken ”Hur Sion Vises sammansvärjning ska sprängas”. Här odlar han myten och använder som sanning lögnerna om en judisk sammansvärjning som ljögs ihop i det gamla tsarryssland i ”Sion Vises protokoll”. Han hävdar att världen är utsatt för en komplott konstruerad av USA och Israel. Och han eldar på uppfattningen om det judiska inflytandet eller styrningen av världens massmedier. En ”sanning” vi känner igen från sonen Johannes Wahlströms artikel i Ordfront 2006.

Det behövs inte mycket av detektivförmåga för att kunna konstatera att far och son, Shamir och Wahlström, drivs av samma krafter. Deras publicistiska gärningar har en genomgåndende antisemitisk tråd. Israel Shamir gör vad han kan på bloggar och i artiklar för att ge sitt stöd till sin arbetsgivare (?) Julian Assange. Attackerna är hårda och

Shamir påpekar att Expressen ägs av judar vilket skulle förklara ”förföljelsen” av Assange. Espressen skrivs ner som en skandaltidning, ägd av judar som gör allt för att skandalisera och misstänkliggöra Wikileaks grundare. Däremot prisas Aftonbladet och dess kulturredaktör, den uttalade kommunisten Åsa Lindeborg, för sin granskning av familjen Bonniers makt i det svenska medielandskapet.

Uppmärksamheten i svensk media har varit begränsad när det gäller vem som Wikileaks låter sig representeras av. Till och med i dagens Ryssland har detta förhållande uppmärksammats.
I radiokanalen Echo Moskvy har den ryska journalisten Julija Latynina ställt frågan: ”Vad betyder det att Assange låter sig representeras (i Ryssland) av en extremist?”

Hon tycker att det är skamligt att en känd judehatare har fått detta förtroende medan det i andra länder är seriösa journalister som tar hand om Wikileaksmaterialet.

Det finns all anledning att se upp med och förhålla sig mycket tveksam till Johannes Wahlströms roll när det gäller Wikileaksdokumenten.
Det mesta pekar på att far och son arbetar i samma anda och efter samma agenda. Vilket gör att varningsflagg måste hissas för de offentliggjorda dokumenten. Inte för att de skulle innehålla lögner eller felaktigheter. Men det är inte omöjligt att dess innehåll skulle värderas på ett annorlunda sätt om vi också fått tillgång till de dokument Assange, Shamir och Wahlström väljer att inte offentliggöra.

Putin hoppar in i debatten
Ett oväntat, möjligen avslöjande, inhopp i debatten om Wikileaks och Assange förmedlas av den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti när man citerar ett uttalande av Rysslands premiärminister Vladimir Putin. Enligt nyhetsbyrån ska Putin ha förklarat ”Om de har full demokrati, varför har de gömt undan mr Assange i ett fängelse? Är det vad demokrati betyder?” Frågan, om det nu var en sådan, ställdes till Frankrikes premiärminister Francois Fillon.

Att misstänka Ryssland för något som inte har med demokrati och normalt umgängessätt länder emellan ger direkt reaktioner från gamla Sovjetvänner som nu konverterats till Putinsvärmare. Risken att anklagas för rysskräck om man har något att invända mot dagens Ryssland är hög. Men väl medveten om denna risk så finns det anledning att se närmare på Rysslands roll i hur Wikileaksdokumenten sprids och på urvalet. Jag väntar fortfarande på dokumenten med frispråkiga ryska toppolitiker och diplomater i samspråk med amerikanska kollegor. Var finns dessa? Vem vet? Vi får kanske se dem i framtiden. Men just nu verkar de läckta dokumenten gå Rysslands väg.

Att från amerikansk sida hävda att Putin är en ”alfahanne” uppfattades uppenbarligen som något positivt i kretsen runt den ryske premiärministern. Lika glada var man inte åt den liknelse mellan den ryske presidenten Medvedev och hans premiärminister Vladimir Putin som gjordes med Batman och Robin; där då Putin skulle vara Batman och presidenten dennes yngre men synnerligen lojale medarbetare Robin.
En talesman för president Medvedev har sagt att jämförelsen inte var värd att kommentera medan premiärminister Putin tyckte att Batmanjämförelsen var” arrogant” och ”oetisk”. Med tanke på den machoposör Putin visat sig vara så har jag svårt att tro att han innerst inne egentligen har något emot att jämföras med en superhjälte. Skulle så vara att denna superhjälte endast är en seriefigur.

Fredspriset till Assange?
Just nu har i alla fall den ryska makteliten ett mycket gott öga till Julien Assange. Det finns förvisso värre saker att få höra om sina politiska ledare att de är alfahannar eller påminner om några superhjältar från serievärlden.

I enlighet med sina goda kontakter i den ryska maktens politiska centrum kunde nyhetsbyrån RIA Novosti rapportera att man från Kreml låtit meddela att Assange skulle nomineras för Nobels fredspris. Kreml uppmanar fristående organisationer att på allvar fundera på att nominera den 39-årige Wikileaksgrundaren.

Från ryske presidenten Medvedevs kontor meddelades media att offentliga och icke-regeringsanknutna organisationer borde fundera på att hjälpa Julien Assange. ”Kanske nominera honom till Nobelpriset i litteratur”.

Ytterligare en högt uppsatt ryss i den offentliga förvaltningen – NATO-ambassadören Dimitrij Rogozin - har uttalat sitt stöd för Julien Assange och dennes verksamhet. Precis som alla Assanges anhängare så blandar Rogozin medvetet ihop offentliggörandet av hemliga dokument med våldtäktsanklagelserna. Hans kommentar till gripandet av Assange i Storbritannien var att det inte existerar någon pressfrihet i väst och att det var ett bevis på bristande mänskliga rättigheter. Fräckhetens gränser är tydligt oändligt töjbara.

Är det bra eller dåligt att denna kvarts miljon hemliga dokument från USA finns mer eller mindre tillgängliga för en intresserad allmänhet? Jag skulle vilja hävda både ock. Publiceringen görs utan något ansvar för konsekvenserna. Konsekvensneutraliteten är journalistisk sanning som jag ställer mig synnerligen skeptisk till. Det finns inget yrke där man med hänvisning till sin arbetsuppgift kan frånhända sig allt ansvar. Vi har alla ett ansvar som vi inte kommer ifrån. Därför kan jag inte acceptera riktigheten i att alla dokument får offentlig kännedom eftersom tredje man kan drabbas. Och här handlar det om konsekvenser som förföljelse, tortyr och död. Däremot har vi fått en inblick i den diplomatiska världen som skrämmer. Mer respekt, allmänt hyfs och djupare kunskaper måste krävas av människor i dessa positioner.

Wikileaks grundare påhejad och hyllad av Kreml – en slump eller en dold agenda?

Vi måste stå upp för våra värderingar

Hade självmordsbombaren i Stockholm lyckats med sina planer hade antalet döda och lemlästade kunnat räknas i hundratal. Hur skulle Sverige sett ut idag om attentatet lyckats? Vad hade varit en rimlig reaktion? Om man nu kan tala om ”rimlig” i ett sammanhang som detta?

Statsministern var mycket försiktig i sitt första uttalande. Och det var rätt. Men hur långt kan, ska, försiktigheten gå? Det fanns på söndagen några otroligt imbecilla och råa kommentarer från sverigedemokraternas sida. Men vi kan inte lämna dem därhän med ett jaså. Försiktigheten från det officiella Sverige får inte bli så stor att allmänheten får uppfattningen att det är Sverigedemokraterna som talar klarspråk om det inträffade.

Vi har fakta som inte kan viftas bort. Ung man, muslim som uttalar hat mot Sverige, mot det svenska samhället, mot våra värderingar och önskar alla ond bråd död. Och han gör det med direkt hänvisning till sin religion och i religionens namn. Den övervägande delen av dagens terroraktioner mot vårt öppna västerländska samhälle kommer från människor med sina religiösa rötter i islam. Detta går inte att förneka även om den politiska korrektheten gör att all logik och all sanning som ligger framför ögonen förnekas i rädsla för stämpling som rasist och islamofob.
Där finns fler än extrema islamister som tycker illa om vårt öppna västerländska samhälle och inget mer önskar att det ska rämna i sina beståndsdelar. Den allra yttersta vänstern och den lika så allra yttersta högern har en tendens att kunna mötas i, eller känna sig besläktade med, andrar extrema yttringar – inte sällan islamismen.

Ett allt för vanligt argument

Ett vanligt argument vi har fått höra sedan självmordsbombarens misslyckade dåd i Stockholm är att bara för att det var en muslim som var gärningsmannen så betyder det inte att alla muslimer, eller religionen som sådana har något med händelsen att göra. Jag är innerlig trött på detta påstående. - Givetvis är inte alla skyldiga för att en i en grupp har gjort något som är fel. Däremot om mord, terrordåd och andra gärningar görs i religionens namn och där gärningsmännen själva i förinspelade videofilmer, ljudband eller skrivna meddelanden gör direkta hänvisningar till religionen och förklarar beslutet att spränga sig själv och andra i luften med sin religion - då hamnar ett stort ansvar på denna religions utövare och förkunnare. Det är förvisso ett ansvar man inte bett om eller sökt – men det hamnar där. Och då är det till förkunnarna att ta avstånd ifrån det och förklara att det inträffade inte är i överensstämmelse med vad religionen påbjuder eller ger sitt stöd. Samma ansvar gäller om något utför en handling och gör det i ett politiskt partis eller en politisk ideologis namn, i ett lands eller i en nationalitets namn. Ett tigande, en tystnad kan inte uppfattas annat än som ett stöd. Avståndstaganden och fördömanden är nödvändiga.

Hade vi drabbats av självmördare som hänvisat till kristendomen och bibelcitat hade det inte varit någon som protesterat eller förvånats över om bindningar till dessa hade letats i kristna grupper av det mer fanatiska slaget. I kyrkor och församlingar hade prästerna måst ta upp vad som inträffat och klart och tydligt tagit avstånd. Ett tigande kan också vara ett bevis för just det som vi inte vill tro - sympati och stöd för det inträffade.

Handfallna inför religiösa uttryck

Vi står handfallna inför religionen. I det avkristnade Sverige vi lever i står förhållandevis få i en kontinuerlig och ständig kontakt med kristendomen, dess dogmer och ritualer. För de flesta av oss har det dagliga rituella av kristendomen kommit bort. Det är inget vi sysslar med. Först i vuxen ålder kom jag t.ex. i kontakt med bordsbön och kände mig helt malplacerad. Och då på ett besök i USA. Vad vill jag då ha sagt med kanske denna långsökta liknelse? Jo, att vi är så främmande inför ”våra egna” religiösa ritualer att vi inte ens är i närheten att kunna bedöma eller värdera andra religioners traditioner och ritualer. Vi vet inte vad som är rimligt, inte vad som är religiöst motiverat. Därför vågar vi inte heller kritisera, protestera eller ens ställa oss frågande. Vi accepterar. Vi bortförklarar. Men tänk tanken att dessa åsikter, uppfattningar och ritualer som vi hittar hos extrema religiösa grupper hade haft ett politiskt parti som avsändare. Hade vi då tigit? Bortförklarat? Accepterat? Aldrig någonsin!

Ingen människa ska dömas på grund av grupptillhörighet. Men rädslan för att bli kritiserad får inte innebära att vi medvetet gör oss blinda och på grund av politisk korrekthet vägrar se vad som ligger framför våra ögon? Efter en händelse som den i Stockholm när en muslimsk självmordsbombare med hänvisning till sin tro, till sin religion, medvetet går ut för att mörda så många som möjligt mitt i julrushen så kan inte den religiösa övertygelsen bortförklaras.

Vi måste i Sverige slå fast att vi har grundläggande värderingar som man måste ställa upp på när man bor i det här landet. Värderingar som man respekterar och rättar sig efter. Öppenhet, demokrati, jämlikhet mellan män och kvinnor, allas lika rätt inför lagen är rättesnören vi varken kan eller får göra avkall på. Oavsett om det är en religion, en politisk idé eller en kriminell målsättning som ligger bakom måste vi ha styrkan att stå emot och våga stå upp för våra värderingar.

Vem lurar vem och varför?

Avslöjandena duggar nu tätt från de hemlig-stämplade amerikanska UD-dokumenten. Och förmodligen har vi bara fått se början på det här. Man kan med en gång slå fast att de amerikanska säkerhetsrutinerna när det gäller hemliga statsdokument uppenbarligen är ett skämt. Sedan att den amerikanska diplomatiska kåren borde gå en kurs i allmänt hyfs, där de kunde ta med sig några av sina toppolitiker också.

När det sedan är avklarat kan vi inte bortse från all den synnerligen intressanta information vi nu får ta del av. Också för svensk del har det visat sig vara intressanta och avslöjande uppgifter. Inte minst den öppenhjärtlighet som socialdemokraterna visat när de haft möte med representanter från den amerikanska ambassaden.

Vissa uppgifter gör mig synnerligen beklämd, och gör att jag ställer mig frågande till hela den politiska verksamheten. Inte minst den jag själv varit en del av.

Dokumenten visar hur man från socialdemokratiskt håll resonerat när det gäller den svenska truppinsatsen i Afghanistan. För amerikanerna har socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin förklarat att givetvis tycker man från s-sidan att allt regeringen gör är fel – eftersom man sitter i opposition – men om det hade varit tvärt om då hade man stött en utökning av den svenska truppinsatsen i Afghanistan. Är det så här det går till bakom kulisserna? När de främsta av våra företrädare avslöjar hur de verkligen tänker och agerar?

En officiell bild och en verklig

Toppsocialdemokraterna visar sig vara USA-positiva och NATO-vänliga medan deras riksdagskollegor i utrikes- och försvarsutskotten intar en helt annat position. Här råder både USA- som NATO-frossa.

Är det lika illa ställt hos övriga partier? Jag vill inte dra några direkta paralleller men tankarna går sin egen väg. I det moderata partiprogrammet står att man är för ett svenskt medlemskap i NATO när det finns en folklig förankring för detta. Men varje gång en enskild riksdagsledamot lyfter frågan blir det smäll på fingrarna. Inte prata NATO!  Jag är för ett svenskt NATO-medlemskap och det var inte heller något jag hymlade med under min tid i Riksdagen. Jag ställde ofta frågan när vi skulle börja kampanjen för ett svenskt NATO-medlemskap för att få det medborgerliga stödet. Men några sådana tankar tycks överhuvudtaget inte finnas. Och med tanke på den senaste tidens händelser blir jag lätt fundersam.

Omvända världen
Vad tycker egentligen våra politiska företrädare? Och lever man upp till sina åsikter? Jag har två exempel som för mig är omvända världen. Ta nu aktuelle Urban Ahlin som utåt haft en uppfattning om Afghanistan, om USA, om NATO. Sedan får vi veta vad han sagt till amerikanska diplomater vilket vi kan toppa med att han har en sommarstuga i Florida som han gärna besöker.

I Göteborg har vi en tidigare moderat toppolitiker som efter många och nära kontakter med Kina (under tiden som politiker) har begåvats med en sommarstuga i den del av landet som kallas ”Kinas Hawaii”.  
En USA-kritiker med sommarstuga i USA och en moderat med sommarstuga i den kinesiska diktaturen… För mig går detta inte ihop.

Tolgfors, Gripen och Norge
Kanske får de amerikanska UD-dokument som nu görs allmänt tillgängliga genom Wikileaks till följd att vi som velat tro det bästa om politik, politiker, internationellt  umgänge och avtal kvicknar till och inser att vi lever i en värld där man inte kan vara tillräckligt cynisk eller  misstänksam. Saker är inte som de ser ut och långt ifrån som de blir förklarade för oss.

Den misslyckade Gripen-försäljningen till Norge får nu sin förklaring. Allt fler inser att det var så som de nog misstänkte eller till och med ännu värre.  Sverige blev grundlurat av norrmännen med benäget bistånd från USA. Egentligen kan man ställa sig frågan varför? Varför en charad av det här slaget? Den enklaste, men kanske inte sannaste, förklaringen hade varit att ”Sverige är inte med i NATO, det är vi och det är USA”.  Det hade vi inte kunnat säga något om.

Var det kanske för att vi från svensk sida inte skulle tappa tron på ett ökat nordiskt försvarssamarbete? Det är svårt att säga. Kanske vi i framtiden får veta de verkliga skälen.

Snart den ende som ännu inte säger att han känner sig lurad är försvarsminister Sten Tolgfors. Men han kanske måste säga så. Om inte? Ja, det är en positiv egenskap att ha förtroende för sina medmänniskor. Men vågar man ha det i politiken? Vem lurar vem? Och vem kan man lita på?

Artikel på Newsmill

Har en ny artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/03/f-rsvarsindustrin-en-del-av-v-r-s-kerhetspolitik

Livsfarlig information som inte kan ignoreras

Dagligen får vi nu ta del av allt mer information som finns i de över en kvarts miljon dokument som kommit i händerna på wikileaks. Dokument som rör kriget i Afghanistan och USA:s förhållande till främmande makter.
Offentliggörandet har fått igång debatter på en rad olika plan. Det handlar om uppgifterna som sådana, där debatten bara sett sin början. Det handlar om hur det kan ha gått till - varför tar en amerikansk militär och kopierar alla dessa dokument för att offentliggöra dem? Och hur har han kunnat göra det utan att något säkerhetssystem slagit till? Och den övergripande frågan som redan har ställts åtskilliga gånger: är det bra eller dåligt att alla dessa dokument blir offentliga?
Jag är kluven när det gäller dessa dokument. Hade jag suttit som ansvarig politiker i USA hade jag gjort allt som legat i min kraft för att få stopp på läckaget och hitta den landsförrädare som tar sig för att sprida hemlig information vital för landets säkerhet. Men som journalist och samhällsmedborgare blir jag nyfiken och vill veta mer om hur det går till bakom de stängda dörrarna. Hur stora är skillnaderna mellan vad som sägs offentligt och vad som säges öga mot öga? Vem är vän och vem är fiende?

USA och socialdemokraterna
För våra svenska socialdemokrater måste avslöjandena vara minst sagt pinsamma. Mona Sahlins och Urban Ahlins samtal med amerikanska ambassaden har nu blivit tillgängliga för den som är intresserad.
Mona Sahlin ville ha (och ser ut att ha fått det) amerikansk hjälp för att snygga till socialdemokraternas dåliga opinionssiffror. Budskapet från såväl Sahlin som Ahlin till amerikanerna har varit ett helt annat än vad de låtit det svenska folket få ta del av. Här har man ställt sig positiv till den svenska insatsen, och den amerikanska, i Afghanistan. Urban Ahlin ska till och med ha varit så tillmötesgående att han beskrivit sig själv som socialdemokrat till höger och att han skulle kunna påverka och underlätta förbindelserna mellan Sverige och NATO.
Intressant i sammanhanget var också de rapporter som gick vidare till Washington efter samtal med förre ordföranden i Riksdagens utrikesutskott, moderaten Göran Lennmarker. Korrekta samtal, utan vidlyftiga löften eller pinsamma förtroenden.
Mina tankar går direkt till Olof Palme och det dubbelspel han förde när det gällde förhållandet mellan USA och Sverige och i förlängningen mellan Sverige och NATO. Den svenska, då starka, vänsteropinionen fick sitt i hans öppet antivästliga och antiamerikanska utspel – detta samtidigt som han i hemlighet gjorde upp med dem han annars i hårda ordalag såväl tog avstånd ifrån och fördömde. Men vad tyckte han egentligen? Hade han en uppfattning? Eller var allt bara politik? Att med alla medel se till att makten inte gick ur socialdemokratins händer?
USA och omvärlden
Mycket intressant – och beklagligt – är den syn som den amerikanska diplomatiska kåren har på länderna i sin omvärld och deras ledare. Någon större finess eller omskrivningar förekommer inte i de offentliggjorda dokumenten. Här får världens ledare utstå en brutalt ärlig granskning som rapporteras hem till Washington.
Många av beskrivningarna är säkert korrekta och välförtjänta. Men det kanske borde finnas lite känsla av takt och ton, något uns av respekt för andra länders demokratiska val?
Väldigt intressant är hur man från amerikansk sida ser på Europa och de europeiska ländernas ledare. Den svenska vänsterns och den politiskt korrekta borgerlighetens favoritpresident Obama framstår som vilken överlägset ignorant karikatyramerikan som helst när det gäller förhållandet till Europa och de europeiska ledarna. Det finns anledning att be om ursäkt – flera gånger.

Sverige och NATO
Att Sverige är positivt till NATO och ett utökat samarbete är bra och inte något problem överhuvudtaget. Säkerligen kommer vänsterpartiet och åsiktsmässigt jämförliga med detta parti att använda informationen för att motverka fortsatt svenskt NATO-samarbete. För egen del ser jag att Sverige snarast söker om fullt medlemskap i NATO när vi har en folkopinion för det. Men då gälle det också att arbeta för att få till stånd en sådan opinion. Då gäller det inte minst för moderaterna att gå från ord till handling för vad man en gång beslutat – svenskt medlemskap i NATO.
Det skulle i alla våra fördömanden av den amerikanska diplomatiska tonen vara intressant att se hur det ser ut i våra utlandsbeskickningars information till UD…