Ökad rysk energikontroll medan krigsmakten tillförs hundratals miljarder

Nord Stream har släppt på gasen och planerar en tredje rörledning. Den ryskkontrollerade gasledningen i södra Europa, South Stream, närmar sig förverkligande. Företag med direkt ägaranknytning till ryska staten köper in sig i gas- och oljefälten i Nordsjön.  Den europeiska energitillförseln knyts allt närmare beslutsfattarna i Kreml.

Med detta som bakgrund kommer uppgifterna att Ryssland ska utöka sin ubåtsflotta i områdena runt Nordostpassagen. Det kunde nuvarande premiärministern Vladimir Putin berätta i tisdags.

Enligt nyhetsbyrån RIA Novosti förklarade Putin att det var en självklarhet att Ryssland ska bygga ut sitt ubåtsvapen för att säkra landets säkerhet i den norra regionen. Han kunde också avslöja att nya ubåtar ska tas i bruk av den ryska flottan. Enligt Putin är Nordostpassagen är en för ryska staten prioriterad transportsträcka.

Från rysk sida håller man nu på med att bygga upp underhållsbaser och räddningsstationer längs hela Nordostpassagen för att vara beredd om något oförutsett skulle inträffa.

Den ryska flottans förstärkningar i landets norra områden är endast en del av en större pågående militär upprustning.

Rysk media har stolt låtit meddela att Vladimir Putin övervakat undertecknandet av materielbeställningar till krigsmakten värda över 650 miljarder dollar. I beställningarna ingår byggandet av en ny generation atomubåtar. Totalt har en fjärdedel av upprustningsanslagen lagts på marinen. Enligt Moscow Times planeras en stor del av pengarna som tillförs marinen att användas den närmaste femårsperioden.

Sverige skyddar Stasispioner och lagför forskare

Har skrivit en längre artikel i föregående ämne som nu finns på Newsmill  http://www.newsmill.se/artikel/2011/11/02/sverige-skyddar-stasispioner-och-lagf-r-forskare

Är vi i Östtyskland eller i Sverige?

Jag måste läsa det korta TT-telegrammet två gånger för att det verkligen ska gå in vad som stod där. Och – tyvärr – det är precis samma text första gången som den andra.  Läsaren informeras om att den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, begärt prövning om innehållet i Birgitta Almgrens bok ”Inte bara spioner” eftersom man misstänker att brott mot tystnadsplikten har begåtts. I boken beskriver författaren, utan att nämna namn, svenskar som gått den östtyska diktaturens säkerhetstjänst Stasis ärenden.

Efter att boken kom ut i september har debatten om de svenska Stasi-medarbetarna intensifierats. Åsikterna om hur registret där svenskarna finns splittrar den svenska politiska ledningen. Moderaterna blir såväl i regeringen som i Riksdagen allt mer ensamma om att säga nej till att släppa namnen till offentligheten. Samtidigt finns det i den moderata riksdagsgruppen ett stort antal ledamöter som går på offentlighetslinjen.

Justitiekanslern har beslutat att det ska inledas en förundersökning och har gett uppdraget till den Internationella åklagarkammaren i Stockholm.

I sitt beslut om förundersökning konstaterar JK att Birgitta Almgrens bok innehåller information som ger det anledning att tro att brott mot tystnadsplikten verkligen har begåtts.

Kalla vindar från den gamla DDR-diktaturen blåser över Sverige. Hur kan vi annars ha hamnat i denna situation där en svensk forskare och författare utreds för brott – i Sverige - för att hon avslöjar att svenska medborgare har sålt ut sitt eget land till kommunistdiktaturens säkerhetstjänst för över 20 år sedan?

Varför vill inte moderaterna i regeringen öppna Stasis arkiv? Varför vill inte SÄPO öppna Stasis arkiv? Vem ska skyddas? Och varför får Birgitta Almgren munkavle som om hon befanns sig i helt annat samhällssystem än det svenska?

Sedan det blev känt att det fanns svenskar (vem skulle tro något annat?) i Stasiarkiven har vi från allt för många håll fått höra bortförklaringar och svepskäl hur dessa människor hamnat i Stasis garn. Landsförräderiet har förringats och borde uppenbarligen helst glömmas bort.

Vi är på väg mot en präktig skandal i Sverige om denna förundersökning får fortgå. Och nog har vår svenska säkerhetspolis landat fel när den vill lagsöka en svensk forskare i demokratins tjänst?

Det är hög tid att såväl justitieministern som statsministern fattar beslut om att öppna Stasiregistren och få slut på denna ovärdiga rättsprocess mot Birgitta Almgren. Det börjar lukta rättsröta.

ROLF K NILSSON

Ryssland förlorar miljarder i Libyen och fruktar väst

Störtandet av Khadaffis diktatur i Libyen har inte varit populär överallt. För många regimer har den varit minst sagt bekymmersam – inte minst i Moskva.
Från Kreml ser man det som nu hänt i delar av den arabiska världen som en fortsättning den ukrainska ”revolutionen i organge”. En rörelse som styrde bort Georgien, Ukraina och Kirgizistan från den ryska omsorgen. I Ryssland har man aldrig sett dessa händelser som resultat av inhemska händelser eller protester utan som manipulerade och styrda från väst.

Den ryske försvarsanalytikern Alexander Golts har för Radio Liberty förklarat att det finns en form av i det närmaste paranoia hos det ryska ledarskapet som är övertygade om att västvärlden förbereder ett liknande folkligt uppror i Ryssland som i de nämnda länderna. Denna ”paranoia” förstärktes ytterligare när senatorn och förre presidentkandidaten John McCain för BBC slog fast att Khadaffis död skulle ses som en varning till världens diktatorer och anspelade då även på Vladimir Putin men framför allt Bashar al-Assad.
Det ryska sändebudet i NATO Dimitrij Rogazin är en man som ofta säger vad han, eller hans chefer, tycker utan att försköna. På twitter den 21 oktober skrev han att ansiktena på de globala demokratiernas ledare påminde om någon som mindes sin barndom då han hängde hemlösa katter i sin källare.

Det finns siffror på att Ryssland som en direkt följd av Kahadaffis fall från makten förlorar kontrakt värda tio miljarder dollar. De flesta bedömare menar att den ryska regeringens erkännande av det nationella övergångsrådet i Libyen i september var ett försök att rädda vad som man kunde för att få så fördelaktiga avtal som möjligt med det nya libyska styret och för att kunna behålla den tidigare fördelaktiga positionen i landet.

Tre partier i det ryska parlamentet – duman - kommunisterna, Zjirinovskijs liberaldemokrater och Ett Rättvist Ryssland ville att man från rysk sida skulle skicka kondoleanser till Libyen i samband med Khadaffis död. Med röstsiffrorna 153 – 98 röstades förslaget ner.

Gazprom utökar i Nordsjön

Samtidigt som det i Ryssland planeras för en tredje gasledning genom Östersjön gör Gazprom bytesaffärer med sina tyska allierade i Nordsjön.
Gazprom har skrivit avtal med tyska Wintershall om att byta gasfält i nordvästra Sibirien mot hälften av Wintershalls tillgångar i Nordsjön. Tillsammans ska de båda bolagen utveckla gasfälten i Sibirien.  I Nordsjön tar Gazprom tar över hälften av Wintershalls verksamhet; såväl pågående produktion som prospekterade områden.

Gazprom och Wintershall äger sedan tidigare gemensamt  Wingas - en av de största gasleverantörerna i Europa.

För någon vecka sedan kunde vi ta del av nyheten att Wintershall och Gazprom hade återupptagit den gemensamma oljeutvinningen i den libyska öknen. Verksamheten har legat nere sedan i februari då oroligheterna i Libyen tog sin början. Före uppehållet utvann Wintershall 100 000 fat olja om dagen. Företaget har varit verksamt i landet sedan 1958. 

Nya fartyg till ryska Östersjöflottan medan Gazprom planerar för ett tredje gasledningsrör

Än en gång kommer uppgifterna om att Gazprom planerar för ett tredje gasrör för Nord Stream genom Östersjön. Förra gången var det premiärminister Putin som avslöjade planerna för de gasrörstillverkande stålverksarbetarna i Smolensk. Denna gång är det Gazproms viceordförande Alexander Medvedev som låter meddela att Gazprom ”överväger möjligheterna” för ett tredje rör parallellt med de båda andra. ”Det finns en sådan idé”, ska han enligt TASS ha förklarat.
Förhoppningarna om större tyskt gasbehov efter beslutet om att stänga kärnkraftverken finns hos Gazprom och dess ägare
. 
55 miljarder kubik
Han förtydligade med att det ännu bara är ”preliminära” diskussioner men att Ryssland är berett att leverera så mycket gas som Europa behöver.
Just nu provkörs Nord Streams första rörledning, den andra är under produktion. Den första gasen ska enligt den officiella planeringen pumpas fram den 8 november i år. Varje rör är 1 224 km långt. När de båda rören är i full verksamhet ska 55 miljarder kubikmeter gas pumpas igenom dem varje år.

Ny korvett för ledningsförsvar
Den ryska flottan i Östersjön har nyligen tagit emot en ny stealth-korvett. Fartyget har en rad nya tekniska lösningar när det gäller skrov, beväpning, kommunikation och elektronik.
Den nya korvetten är den andre i sitt slag. I oktober 2008 fick den baltiska flottan den första korvetten av samma typ.
Sammanlagt 30 korvetter är planerade för den ryska flottan. Korvetterna ska användas för att säkerställa ryska kustvatten och för att säkra olje- och gastransportleder med ryskt intresse i Svarta havet och Östersjön.

Indien trotsar Kina

Kina och Indien är två mäktiga länder i Asien som har kommit att stå emot varandra. Två länder med mycket gemensamt men ändå så mycket olika.

För många i väst har Indien blivit ett bättre alternativ att satsa på än den kinesiska diktaturen. I bakgrunden finns en konflikt direkt mellan de båda länderna. Ett allt närmare samarbete mellan Indien och Vietnam har också fått Kina att protestera.

Indien har nyligen beslutat placera ut en division av den gemensamma indisk/ryska roboten BrahMos på gränsen till Kina. Skälet anges vara för att neutralisera ett möjligt krigshot från Kina.

Samtidigt moderniseras i Ryssland hangarfartyget Vikramaditja (tidigare Amiral Gorsjkov) för att nästa år levereras till Indien. Fartyget ska då vara moderniserat för 2,3 miljarder dollar.

Kina har nyligen sjösatt sitt första hangarfartyg. Efter många år vid varv har fartyget moderniserats, utrustats och provkörts.Fartyget byggdes från början för den sovjetiska flottan och köptes från Ukraina 1998.

Enligt Kinaexperten Rick Fisher pågår i Kina just nu bygget av ytterligare en eller två hangarfartyg. Fisher tror att Kina år 2020 har sex hangarfartyg, tre av dessa atomdrivna.

Indien och Sydkinesiska sjön

Det har under senare tid hettat till i Sydkinesiska sjön när det gäller äganderätten till öarna i havet.

Under senare år har Vietnam genomfört en rad aktiviteter  i det omstridda havsområdet vilka man från kinesiskt håll anses hota den kinesiska suveräniteten. Från Kina gör man anspråk på 29 öar området.                                                      

Trots protester från Peking har Vietnam tidigare i år inlett ett samarbete med Indien när det gäller gas- oh oljeutvinning i området. De båda länderna har också inlett ett mlitärt samarbete.

Från kinesisk sida har man hel tiden uppmanat Indien att undvika inblandning i konflikten om öarna i Sydkinesiska sjön.

Indien investerar i Sydkinesiska sjön

Men trots dessa varningar har indiska oljeföretag arbetat tillsammans med vietnamesiska intressen. Så har det indiska företaget ONGC Videsh Ltd investerat 2 250 miljoner dollar för olje och gasutvinning i Sydkinesiska sjön. De indiska och vietnamesiska regeringarna har också förklarat att de ska öka sitt samarbete när det gäller militär, handel och investeringar. Som en del i avtalet ska Indien hjälpa Vietnam i träningen av deras ubåtsstyrkor.

Från Vietnam hävdar man att det indisk-vietnamesiska samarbetet inte strider mot några internationella överenskommelser och att de kinesiska protesterna inte har någon laglig grund.

Ryska bombplan över Nordsjön och förstärkningar på Kurilerna

I onsdags genomförde två ryska strategiska bombplan av typen Tu-95MS patrullering av vad som man beskriver ”neutrala vatten i Nordsjön” i den ryska statliga nättidningen Rysslands Röst. Båda planen ska fått ”eskort!” av Tyfon och F-16 plan från Storbritannien, Nederländerna och Danmark. 

Patrulleringen varade i 17 timmar då besättningarna tränades i ”navigering över sjölandskap utan landmärken”. De båda planen tankades också i luften.

Som extra bonus berättar Rysslands Röst att man från rysk sida regelbundet genomför patrulleringar av Arktis, Atlantens, Svarta havets och Stilla havets neutrala vatten.

Nya luftvärnsrobotar till Kurilerna

Samtidigt som nyheten om patrulleringen över Nordsjön kunde man i den engelskspråkiga versionen av Pravda läsa om ryska förstärkningar på Kurilerna. Bland annat har det ryska luftvärnsrobotsystemet Buk-M1 installerats och en bataljon stridsvagnar av modellen T-80 har tillsammans med modern kommunikationsutrustning anlänt ögruppen. Man har tidigare från den ryska statsledningen förklarat att inom några år så ska det finnas ett kraftfullt ryskt försvarssystem på ögruppen.

Pravda: ”Tokyos hysteri med anledning av den ryske presidents besök på Kurilerna i slutet av förra året har visat Moskva att regionen måste ha mer övertygande argument än nedgrävda lätta stridsvagnar. Riktigheten i detta förstärktes då det amerikanska utrikesdepartementet i Washington förklarade att USA såg de södra Kurilerna som japanskt territorium.”

Två nya baser

Pravda berättar att I maj I år så godkändes det ryska försvarsdepartementets planer på att stärka beväpningen för de styrkor som finns placerade på Kurilerna. Helt klart med upprustningen ska det vara inom fyra till fem år.

Enligt planen ska två nya militärbaser byggas. En för luftvärnsrobotar och en för stridsvagnar. Renoveringsarbetet och utbyggnaden av den redan befintliga flygplatsen har börjat. 

De ryska trupperna på Kurilerna ska också förses med ett mobilt kustrobotsystem ”Bastion” som ska hantera missiler av typen ”Yakhont”.

2014, absolut senast 2015, ska de militära anläggningarna ha fått ett helt nytt utseende och trupperna ska ha moderna vapen och modern utrustning och beväpningen av trupperna ha fått ett helt annat ansikte än det har idag. Håller den materiella upprustningsplanen blir det inte ytterligare truppförstärkningar, skriver Pravda..

Den nya ryska geopolitiken

KOMMENTAR| En ledare i måndagens Hufvudstadsbladet i Helsingfors pekar på Rysslands geopolitiska mål och förberedelser. Ledaren inleder med att referera till vad som nyligen sagts i den geopolitiska debatten i Finland. Förre statsministern och presidentkandidaten Paavo Lipponen har förklarat att ”Geopolitiken är tillbaka”. En grupp av tidigare militärer och forskare hade bara några dagar tidigare kommit fram till att geopolitiken är tillbaka när man ser på Rysslands militära utveckling och Finland.
I sin ledare skriver Yrsa Grüne att geopolitiken ”…omfattar också rågrannen och Natomedlemmen Norge, det formellt icke militärt allierade Sverige samt Natoländerna Danmark och Island.”


Presidentkandidaten för Finlands gröna, Pekka Haavsto, har vid ett seminarium om svenska lärdomar för Finland konstaterat att en massinvasion över östgränsen är osannolik. Något som nog de flesta håller med om. Så ock Hufvudstadsbladets Yrsa Grüne som skriver: ”Det har han alldeles rätt i. Det mest troliga är inte stöveltramp över en landsgräns, utan fallskärmsjägarskor från luften, oberoende från vilket håll ett anfall kan tänkas komma. Till och med pansarvagnarna rullar antagligen in i ett transportplan innan de börjar knäcka träd på finländsk mark.”
Och hon fortsätter: ”Men då han drar fram exemplet med det norsk-ryska avtalet om en länge omstridd gräns utan att samtidigt nämna att Ryssland planerar två nya brigader i Arktis och att gasledningen Nord Stream antagligen är orsaken till en rysk militär förskjutning mot Europa, undrar man om han inte känner till fakta eller om han vill dölja dem.”  Jag ställer mig i kön till de frågande.
Yrsa Grüne gör sedan det raka konstaterandet att Ryssland står beredda att försvara sina ekonomiska intressen med militära medel och att det finns alla skäl att tro att man från ryskt håll också menar detta. 


När det gäller det finska försvarets framtid kommer Yrsa Grüne med en sanning som vi borde kunna ta till oss också i Sverige. Hon konstaterar att försvara ett territorium inte enbart innebär att slå tillbaka angrepp. Det innebär också att manmåste bygga upp ett försvar som har förmågan att bemöta överraskningsangrepp med motangrepp som den presumtive fienden inte kunnat vänta sig. ”Det är förmågan att överraska som ger en trovärdighet som avskräcker.”
För några veckor sedan fanns en annan artikel Hufvudstadsbladet som berättade om en rapport från bland andra den pensionerade översten Heikki Hult om Rysslands militära utveckling. I rapporten slås fast att Ryssland med sina nyvaknade stormaktsambitioner inte skulle möta mycket motstånd i Europa. EU har inget gemensamt försvar och Nato utan USA väger lätt mot Ryssland. När rapporten presenterades på den finska försvarshögskolan förklarade Heikki Hult:
”Västeuropa har i praktiken avväpnat sig självt. Storbritannien, Frankrike och Tyskland har fortfarande något slags regionalt försvar. Men Norden och Baltikum utgör ett militärt vakuum”.


Medan västvärlden med finanskris och strategiska omvärderingar av hotbilderna skär ner i sina försvarsbudgetar och satsar på snabbinsatsstyrkor spenderar Ryssland hundratals miljoner euro för att modernisera sina väpnade styrkor. Ryssland har flyttat sin strategiska tyngdpunkt närmare Centraleuropa. Det nya västra militärområdet, med St Petersburg, förfogar idag över en tredjedel av den totala militära kapaciteten i Ryssland. Till sitt förfogande har militärområdet bland annat 24 armébrigader, tre luftburna eller marina infanteribrigader. Styrkor som är i konstant beredskap. Enligt Heikki Hult har flera av dess brigader extremt hög operationsfärdighet inom några timmar. Inget land i Västeuropa har förmågan att reagera lika snabbt. Nato har förvisso gjort upp planer för att försvara Estland, Lettland och Litauen. Men inofficiellt handlar det om att försöka återta dem.


Pensionerade finske brigadgeneralen Lauri Kiianlinna säger till Hufvudstadsbladet att Ryssland inte alls ligger efter när det gäller den militärteknologiska utvecklingen. På vissa områden ligger man till och med före, till exempel när det gäller luftvärnssystem. Skribenterna av rapporten betonar för tidningen att man inte vill måla upp någon direkt hotbild utan på ett enkelt sätt beskriva Rysslands militära kapacitet och ambitioner.
Som en förklaring till den ryska upprustningen pekar rapporten på att man i Kreml tänkt om när det gäller den geopolitiska situationen. Ryssland strävar nu efter att kunna utöva sitt inflytande över vad man betraktar som sin intressesfär – det som förr var Warszawapakten.


”För små alliansfria länder som Finland skapar de geopolitiska förändringarna i vårt närområde en allt djupare osäkerhet”, kan man läsa i rapporten.
Det finns mycket intressant i finska dagstidningar.
ROLF K NILSSON

Ryssland satsar på nytt vapenslag

Ett nytt vapenslag inom det ryska försvaret, ett integrerat system för rymd- och luftförsvar samt rymdunderrättelser ska se dagens ljus före den 1 december i år. Det rapporterar den kombinerade nätradion- och nättidningen Rysslands Röst.
Specialister ska utbildas, den ryska militärakademin ska utbilda ett tillräckligt antal officerare, vapen och yrkessoldater ska förberedas. Förslaget om att bilda ett rymdförsvar har under en längre tid varit vilande, men nu har beslut kommit. Och fort ska det gå. Enheten ska vara igång den 1 december men sedan tar det minst två år innan beslutet träder fullt ikraft.
Som bakgrund till beslutet pekas på att förhandlingarna med USA om ett gemensamt missilförsvar har ”spårat ur”, att USA vägrar gå med på juridiskt bindande garantier att NATO:s antirobotar inte ska vara riktade mot Ryssland.
Rysslands sändebud vid NATO, Dmitrij Rogozin, har förklarat att skapandet av ett rymdförsvar är ett nödvändigt steg som ger ryssarna en säkerhetskänsla.

"Logiskt" om Kina förklarar Vietnam och Filippinerna krig

Samtidigt som Kina ökar sitt inflytande i USA och i EU genom att låna ut pengar, investera och köpa företag skramlar man med vapen i Sydostasien. För en vecka sedan kunde man i den kinesiska kommunistpartitidningen Global Times läsa en artikel av energiexperten Kong Tao, verksam som strategisk analytiker vid tankesmedjan ”China Energy Fund Committee”. I sin artikel slår Long Tao fast att det skulle vara logiskt, lönsamt och finnas goda skäl varför Kina skulle genomföra ett krig i Sydkinesiska sjön mot Vietnam och Filippinerna. Platsen beskrivs som det ”ideala slagfältet” för ett småskaligt krig att hävda kinesiskt territorium. I sin artikel nämner Long Tai en rad skäl varför det riktiga vore för Kina att gå i krig. Kina skulle inte förlora någonting i ett sådant krig enligt honom.

Ett anfall mot vietnamesiska och filipinska intressen skulle samtidigt innebära en varning till andra länder med liknande ambitioner att inte bråka med Kina. Long jämför med de amerikanska aktionerna i Irak, Afghanistan och Libyen och menar att de kinesiska erfarenheterna inte behöver bli desamma. ”Detta är ett krig som vi definitivt skulle vinna.” Han beskriver den önskade militära insatsen som en moralisk utbildningsexpedition.

Kinas roll i världen
Både oroande och intressant är att läsa artikelförfattarens uppfattning om Kinas roll i sin del av världen. Och värre blir det när han i sitt fortsatta resonemang slår fast att Kina måste hålla fast vid sina principer och att Kina har rätt att välja mellan krig och fred också för andra länder. Det finns de som hävdar att Kinas första hangarfartyg som nyligen sjösattes efter flera års modernisering och upprustning får sitt första uppdrag bland Spratly-öarna. Vid sida om Longs artikel i Global Times fanns en artikel av Sun Peisong, chef för ett statligt forskningsinstitut i Jiangsu. Han kritiserar Longs uppfattning och menar att ett krig som det Long föreslår skulle få USA att motsätta sig Kinas ökande globala inflytande.

Vad är syftet?
Den fråga som man absolut måste ställa sig är vad syftet med Logs krigshetsande artikel är? Och vad var syftet med den dämpande texten från Sun Peisong? Läsarreaktionerna uteblev inte. De flesta utpekade Sun som ”landsförrädare”. Är det en folkopinion för ett krig som man från det kommunistiska partiet försöker piska upp? Många kinesiska experter med anknytning till folkets befrielsearmé ville inte kommentera Longs artikel med motivationen att det var ett känsligt ämne och att man spelade med Kinas fredliga utvecklingspolitik. Artikeln i Global Times är ovanlig. Och att den speglar åsikter som finns i den högsta kinesiska ledningen är helt klart. Är det ett försök från en falang inom partiet att få stöd för sin linje? Att ett krig skulle vara nära förestående är det inte många som tror. Men om Vietnam och Filipinerna vägrar ta hänsyn till Kina och börjar utvinna olja och gas i det omstridda området, har Kina inget val. Då blir det krig.

Obebodda kobbar
Vad konflikten, än en gång, handlar om är en grupp öar – Spratlyöarna (fyrkanten längst ner på kartbilden), cirka 750, obebodda och med en sammanlagd yta av runt fem kvadratkilometer. De är spridda i ett havsområde på 400 000 kvadratkilometer mellan det asiatiska fastlandet Filippinerna och Borneo. Ser man på kartan ligger öarna inte närmast Kina, men Kina gör anspråk på dem. Något kineserna inte är ensamma om. En rad andra länder göra samma anspråk på ögruppen eller på delar av den; Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Brunei och Taiwan. Varför då denna iver efter kontrollen över ett stort antal obebodda kobbar? Jo, förutom öarnas strategiska läge så utgår man ifrån att det finns olja och naturgas i området. Dessutom är vattnen runt öarna ovanligt rika på fisk, inte minst tonfisk. Endast en av alla öar har fast mark och växtlighet. Det är Ita Abu som Taiwan har haft kontroll över sedan 1955. Taiwan har byggt ett flygfält på ön. I kraven på öarna sammanfaller Kinas och Taiwans krav då båda hävdar äganderätten utifrån att det är kinesiskt territorium. Såväl från Peking som från Taipei hävdas att Spratlyöarna tillhör Kina. Historiska dokument ska bevisa detta. Några sådana dokument har dock aldrig presenterats.

ROLF K NILSSON

Stasi - en diktaturs underrättelsetjänst

Tre av de fyra forskarna bakom Gotlandsmanifestet. Fr.v
Thomas Wegener Friis, Helmut Müller-Enbergs och Birgitta Almgren.

Med anmärkningsvärt liten medieuppmärksamhet genomfördes på Högskolan i Visby ett synnerligen intressant forskarseminarium den 26-27 september med rubriken "Stasi i Norden". Forskare från Sverige, Danmark, Finland och Tyskland deltog tillsammans med ett antal övriga experter på området. Den idag mest kända Stasiforskaren i Sverige - Birgitta Almgren - fanns på plats och vittnade om Stasi-infiltrationen i Sverige under kalla kriget.

Vi som var på plats fick också höra hennes kamp mot hemligstämplingar och sekretess för att i sin forskning få tillgång till de Stasi-handlingar som finns i Sverige i säkerhetspolisens förvar. Efter överklaganden och besvär fick till sist Birgitta Almgren ta del av handlingarna där hon kunde läsa vilka svenskar som i högre eller lägre grad samarbetade med den östtyska diktaturens underrättelsetjänst. Dock med totalt krav på att inte avslöja namnen eller ta kontakt med dem.
Stora delar av vad som en gång utgjorde Stasis arkiv finns idag i Berlin och fungerar som en egen myndighet i Tyskland. Men Stasis arkiv var byråkratiskt, kryptiskt och fördelat enligt olika sorteringsregler. I den del av arkivet som går under namnet Rosenholtz-dokumenten finns i klartext namnen på Stasis medarbetare. Rosenholtz-dokumenten finns emellertid inte i Berlin utan i USA. Efter Berlinmurens fall var det CIA som lade beslag på arkivet. Uppgifter ur arkivet som behandlar svenska medborgare finns hos SÄPO och det är här Birgitta Almgren fått ta del av det. Hemligstämpeln är svensk. Hade dokumenten funnits i Tyskland hade helt andra regler gällt.

SÄPO gallrade
Tilläggas ska att SÄPO gjorde en gallring 2005 i de uppgifter de fått från USA. Alltså saknades vissa filer bland dem som Birgitta Almgren fick tillgång till.
Seminariet utmynnade i ett manifest underskrivit av Birgitta Almgren (Södertörns högskola), Thomas Wegener Friis (Syddansk Universitet), Kimmo Elo (Jyväskylä universitetet) och Helmut Müller-Enberg (gästprofessor vid Högskolan på Gotland, forskare vid Stasiarkivet i Berlin) som vädjar till de nordiska regeringarna att agera för att Stasidokumenten som rör nordiska medborgare ska finnas tillgängliga för forskning i Berlin tillsammans med det övriga arkivet.

För oss som bor på Gotland och var närvarande på seminariet var uppgifterna om Stasis intresse för vår ö extra intressant. Här togs som exempel upp den östtyske Stasiagenten Günter Lanitzki som i skydd av sina kamouflageyrken - marinarkeolog, journalist, författare - gjorde besök på bl.a Fornsalen i Visby. I november 1966 besökte han förutom Visby också Stockholm och Malmö. En man som trots han stod under SÄPO:s bevakning tilldelades Nordstjerneorden. Märkligt! Vi fick också veta att många av Stasiagenternas resor i Sverige bekostades av Svenska Institutet. Hur naivt var det offentliga Sverige under denna tid?

Någon närvarande?
Michael F Scholz på Högskolan Gotland fungerade som moderator utlovade också att de båda dagarnas föreläsningar skulle resultera i skriftlig dokumentation för intresserade att ta del av.
Ett högkvalitativt seminarium med internationellt kända experter. Bra jobbat av Högskolan på Gotland!

Extra krydda i att närvara vid ett seminarie som detta ger det givetvis när man vet att vid dylika öppna sammankomster har tidigare medarbetare till Stasi en tendens att dyka upp – för att lyssna och lära hur nära forskningen har nått.

 ROLF K NILSSON

Forskare från fyra länder kräver tillgång till Stasidokument

http://nilssonsandermedia.wordpress.com/2011/09/27/forskare-fran-fyra-lander-kraver-tillgang-till-stasidokument/

Efter ett tvådagars Forskarseminarium i Visby kräver fyra forskare från Sverige, Danmark, Tyskland och Finland tillgång till Stasidokumenten i det sk Rosenholtz-kartoteket. Gå in på ovanstående länk för att få veta mer.

Moderaterna säger adjö till konservatismen

Moderaterna har kommit med ett förslag till nytt idéprogram. Jag har läst det och jag är besviken. Besviken men inte förvånad. I ett par år har förre partisekreteraren Schlingman varslat om vad som komma skulle: ett partiprogram där ideologi inte finns med. Och med en sannolikhet som gränsar till visshet blir det också antaget på partistämman i oktober.

Moderaterna / Högerpartiet / Allmänna Valmansförbundet har varit det konservativa partiet i Sverige. Med tiden kom partiet att i sin politik kombinera den konservativa värdegrunden med en liberal frihetssyn. I program och idéförklaringar kunde vi läsa om ett konservativt parti med liberala inslag. Det gick så långt att partiets ideologi beskrevs som liberal-konservativ. Liberala-konservativ fungerade ganska bra. Såväl för konservativa som höger-liberaler. Och partiet kunde göra skäl för ordet ”samlings” i sitt namn. Det var accepterat att vara konservativ, det var accepterat att vara liberal. Och det blev allt mer accepterat att vara nyliberal.

Så länge jag kan minnas har det alltid varit en kamp mellan liberaler och konservativa inom moderaterna. På 1970-talet blev det en hel del protester när Moderata Ungdomsförbundets tidning Moderat Debatt på förstasidan hade endast ett textbudskap ”Jag är liberal – därför är jag moderat”.

I slutet på 1970-talet fanns det en ideologiskt levande debatt inom moderata ungdomsförbundet. Att majoriteten i det styrande skiktet hörde hemma bland liberalerna torde det inte råda någon tvekan om. Men ute i distrikten såg det inte likadant ut. Det fanns konservativa krafter som gjorde mer eller mindre lyckat motstånd. En sådan kraft var Konservativt Idéforum som bildades, eller snarare återbildades, i början på 1980-talet – till förbundsledningens förtvivlan och ilska. Det var ingen bra tid att vara konservativ i MUF. Var man det i sin ensamhet och lite diskret gjorde det inte så mycket. Men absolut inte tillsammans med andra och absolut inte i manifesterad form.

Den verkliga uppbrottet mot det gamla som tidigare varit kom med dåvarande förbundsordföranden Gunnar Hökmarks bok ”En ny giv för Sverige” 1980. Hökmark presenterade nya idéer. Idéer som idag lätt kan identifieras som nyliberala. Då pratade vi mer om libertarianer.

Nyliberaler, fostrade och kläckta i Fria Moderata studentförbundet, fick under Carl Bildts och Bo Lundgrens partiledarskap allt större inflytande i den moderata rikspolitiken. På tjänstemannasidan plockades unga, pålästa och karriärsugna nyliberaler in på nyckelpositioner. Och när vi fick en moderatledd regering 1991 blev de departementsanställda och fick ännu större inflytande. Med Bo Lundgren som partiledare nådde nyliberalerna kulmen på sitt inflytande. Med Fredrik Reinfeldt som ny partiledare försvann de mest  högljudda nyliberalerna från sina inflytelsepositioner. I mångt blev Fredrik Reinfeldt en reaktion mot Bo Lundgrens förda politik. Själv välkomnade jag i mina ledare i Gotlands Allehanda den nye partiledare och kunde identifiera en rad socialkonservativa inslag i de Reinfeldtska uttalandena och programförklaringarna. Men det varade inte länge.

Att Reinfeldt ville förnya moderaterna välkomnades av de flesta. En förnyelse behövdes. Men det visade sig vara mer än en förnyelse som satte igång. Förnyelsearbetet övergick raskt till att bli ett förändringsarbete. Många gamla sanningar förkastades, andra gjordes om. Det blev plötsligt svårt att veta vad moderaterna tyckte i olika frågor. Den raka linjen från idégrund till praktisk politik tunnades ut. Den raka linjen fanns inte längre.

För inte så länge sedan fick vi veta att de nya moderaternas mål är att bli ett ”statsbärande” parti. Redan här uppstår tveksamheter. Att bli ett statsbärande parti är att begära, eller ta, en plats i samhället som inget parti bör ha i en demokrati. Statsbärande partier hör hemma i diktaturer eller i inskränkta demokratier. I det nya programförslaget är ”statsbärande” smakligt nog omskrivet till ”samhällsbärande”. Men syftet tycks ändå luddigt. Det är mindre politik i vardagslivet som är värt att eftersträva. Inte ett parti som har till syfte att genomsyra hela samhället. Under socialdemokraternas långa, oavbrutna maktinnehav i Sverige fick vi se exempel på hur ett parti som ikläder sig rollen som statsbärande agerar. Partiboken blev ett av de viktigaste karriärinstrumenten.

I idéprogrammet som moderaterna använt sedan 2001 finns en hel del konservativa grundtankar. Men allt eftersom ”nya moderaterna” blivit varumärke för moderata samlingspartiet har partiet distanserat sig från detta program. I det ännu gällande handlingsprogramm et kan man läsa ”Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer…”. För att fylla varumärket ”Nya moderaterna” tycks detta vara en belastning som nu ska förpassas in i partiets historiearkiv.

Det nya idéprogrammet är inte vad jag skulle beskriva som ett idéprogram. Det är ett program för en praktisk politik som tillförs för tiden politiskt korrekta åsikter, inlindade i en allmänt välvillig ordmassa. Det blir en sammanblandning av allmän välvilja, idéer, mål och metoder. Om programmet tilltalar många är svårt att sia om. Däremot är det inte speciellt många som kan uppröras eller motsätta sig det. Önskan om röstmaximering tycks ha fått gå före en ideologisk bas och grundläggande värderingar. Från den grupp som arbetat fram förslaget till nytt idéprogram har vi fått höra att gamla värderingar inte längre hör hemma hos moderaterna.

Vad som till stor del kännetecknar ett idébaserat parti, som ”gamla” moderaterna var, är att man utan att behöva läsa en mångfald av program med mycket stor säkerhet vet vad partiet ska tycka. Detta eftersom det fanns en gemensam idégrund och gemensamma värderingar som man står för och som man tror på. Idag är det osäkert var moderaterna står, eller ska stå, innan partiledningen talat om det. Ju mindre ideologi, ju färre grundvärderingar som ett parti har, desto nödvändigare blir centralstyrningen och ”ledningen” uppifrån när det gäller vad man ska tycka, vilka åsikter man ska ha som aktiv partipolitiker. Detta tror jag är fel väg att gå.

Utan ideologi, utan gemensam värdegrund blir partiet lätt populistiskt. Åsikterna hämtas inte i en övertygelse om vad som är rätt eller fel. Åsikterna, de politiska uppfattningarna, hämtas från vad väljarna för tillfället tycker eller vad de inom en kort framtid kommer att tycka. Partierna blir kampanjorganisationer för en grupp människor som söker politiska uppdrag – inte för idéer, värderingar och det man tror är rätt. Jag tror att det är fel väg att gå.

Med det nya idéprogrammet kastar moderaterna av sig det ideologiska arvet, den ideologiska kompassen, den ideologiska känslan för vad som är rätt politik att driva. Istället är risken överhängande att det blir tillfälliga opinioner och politisk korrekthet som får styra. Omvärderingarna som ”nya moderaterna” gjort i en rad frågor har varit varningssignaler inför vad som nu är framlagt till beslut på partistämman hösten 2011.

Moderaterna som naturlig hemvist för Sveriges konservativa är borta. Detta innebär att moderaterna lämnar ett vakuum efter sig som redan andra krafter försöker muta in som sitt område. Signalerna från Sverigedemokraterna om att partiet ska bli det socialkonservativa alternativet i svensk politik skrämmer. Inte för att jag tror att dragningskraften på Sveriges konservativa blir speciellt stor. Men risken är att Sverigedemokraterna med sin politik förstör det konservativa ”varumärket” för lång tid. Det finns många motståndare till konservatismen som med glädje klistrar den konservativa etiketten på Sverigedemokraterna. Verkligt konservativa blir misskrediterade och vi får ett konstruerat ”bevis” för vad de gamla moderaterna egentligen stod för.

Förhoppningsvis får vi se någon form av institution, stiftelse eller annan konstellation som tar upp den fallna fanan och vårdar det konservativa arvet. Det behövs en traditions- och idébärare av svensk konservatism.

Hur ställer man sig då som varande konservativ och aktiv inom moderaterna till de nya moderaternas ideologilöshet? Hur ställer man sig som konservativ väljare som i alla år gett sin röst till moderaterna?
Ja, så länge den moderata sakpolitiken är den som man finner mest tilltalande bland landets politiska partier borde det inte vara några problem att även i fortsättningen arbeta för partiet eller ge det sin röst. Så länge de politiska programmen är sådana att man kan ställa sig bakom kraven och så länge man har förtroende för de moderata företrädarna är det inte fel att satsa på ett fortsatt engagemang. Däremot får man vara beredd på att det kan bli snabba omkast, att lojaliteten till ideologin inte längre finns kvar.
Resultatet lär bli att det blir vanligare med politiker som byter parti och ännu mer vanligare att väljare röstar olika från val till val. Den livslånga lojaliteten med ett parti och dess värderingar finns inte längre. Men det finns inget som säger att detta är för evigt…

ROLF K NILSSON

Fel av Bildt utse PLO-ambassadör

Carl Bildts beslut att upphöja PLO:s representant i Sverige till ambassadör ger anledning till ett antal frågor och invändningar. Vill man göra en mild tolkning av det inträffade kan det vara att utrikesministern rusat iväg i frustande iver för att få något gjort. Men det hindrar inte att konstatera att beslutet är dåligt förankrat såväl bland moderater som i den egna regeringen. Beslutet kommer helt fel och skickar  fel signaler till omvärlden.
Dessutom bryter det mor svensk praxis. När och om vi kommer till en tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och de beväpnade palestinska grupperna så vore det naturligt att ta emot en palestinsk ambassadör.
Idag känns det som ett onödigt och felaktigt ställningstagande i den pågående konflikten. Att dessutom när inte de palestinska grupperna själva är enade ta det här steget känns än märkligare. Dubbelfel, om inte trippelfel av Carl Bildt!
Hur beslutet gick till återstår att se då uppenbarligen varken folkpartiet eller kristdemokraterna ställer sig bakom, eller ens var informerade om upphöjelsen. en ganska märklig ordning för en regering med fyra partier. Inte minst med tanke på frågans dignitet.
Folkpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor Fredrik Malm har också,med rätta, protesterat.


Märkligt
Det känns  sannerligen märkligt att Sverige som i sina stunder har varit extremt protokollsbundet  när det gäller erkännandet av regimer ("vi erkänner inte regimer, vi erkänner länder") nu går bakvägen och erkänner en regim utan land.
Enligt UD innebär ambassadörskapet för Palestina inte att Sverige erkänner Palestina som stat (!) utan som ett sätt att uttrycka att Sverige är för en tvåstatslösning i den israelisk-palestinska konflikten. 
Att erkänna en ambassadör i Stockholm som formellt inte representerar någon stat öppnar dörrarna för många spännande upphöjningar i framtiden.


Hur långt kan det gå?
För mig som mångårig moderat känns det inte bra när man från folkpartiet och kristdemokraterna säger att man inte känner sig delaktiga i beslutet eftersom det är en moderat uppfattning. Jag tror inte den är moderat. Vad jag vet har den inte diskuterats i partiorganisationen. Jag tror inte diskuterats i den moderata riksdagsgruppen och det skulle förvåna mig om man kommit fram till denna lösning i den moderata utrikeskommittén i riksdagens utrikesutskott.
Det finns en stark inre solidaritet inom moderaterna. När det blåser sluter man upp ring ledningen. Men man måste ställa sig frågan hur långt denna solidaritet ska få sträcka sig. Ett parti består av dess medlemmar. Och det är hos medlemmarna politiken ska vara förankrad.

Tyskland gör sig beroende av flytande rysk kärnkraft

Samtidigt som man i Tyskland har beslutat sig för en radikal avveckling av den egna kärnkraften blir landet allt mer beroende av gas från Ryssland. Gas som ryssarna nu ska utvinna med hjälp av ett stort antal nybyggda flytande kärnkraftverk.

Just nu färdigställs i S:t Petersburg den första i en lång serie av flytande kärnkraftverk. De två reaktorerna som ska finnas på standardmodellen ska kunna leverera tillräckligt med energi för att försörja 200 000 hushåll. Kärnkraftverken byggs på pråmar som ska bogseras till sina destinationer där de ska leverera energi. För rysk del har kärnkraftspråmarna två primära användningsområden. De ska kunna leverera energi till avlägsna befolkningscentra och ge den energi som krävs för att utvinna den idag svåråtkomliga gasen som krävs för att fullfölja kontrakten med Gazproms kunder. Gasfält som man tror finns i Arktis och som man vet finns i Ryssland.

Vi har alltså den smått bisarra situationen att Tyskland med sitt kärnkraftsbeslut gör sig allt mer beroende av rysk naturgas. Naturgas som man endast kan få ta del av om/när Ryssland har byggt ut sina kärnkraftverk för att kunna utvinna denna gas.

Det är inte svårt att se att Tyskland här begår ett dubbelfel av kolossalformat. Den tyska kärnkraftsnedläggningen är ett slag i luften när samtidigt en granne en bit österut bygger ut sina verk som en konsekvens av den tyska nedläggningen. Politiskt är det svårt att hitta ord till det Tyskland nu håller på med. Medvetet manövrerar man sig in i en situation där man blir allt mer beroende av energi från Ryssland. Ju mer beroende man blir desto större påtryckningsmöjligheter från Moskva på Berlin.  

Det nya återförenade Tyskland är viktigt för Europa. Det är viktigt för EU och det är viktigt för NATO. Hur självständigt detta Tyskland i framtiden kan vara när det är Ryssland som bestämmer om landet ska få tillräcklig med energi till hushåll och till industri återstår att se. Redan har vi kunnat se hur Tyskland i sina utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden tar hänsyn till vad man tycker i Moskva.

Det är svårt att inte se hur man från rysk sida tänker utnyttja de nya flytande kärnkraftspråmarna. Dessa blir en direkt fortsättning på gasledningspolitiken.

Ett 50-tal kärnkraftspråmar lär täcka det nuvarande behovet i Ryssland. Men det finns också ett utländskt intresse för dessa. Enligt den ryska kärnkraftsmyndigheten Rosatom ska ett 15-tal länder vara intresserade av att köpa eller hyra ryska kärnkraftspråmar. Här finns det anledning att komma ihåg en av Vladimir Putins doktriner.  Nuvarande premiärministern och tidigare presidenten har slagit fast när det gäller rysk energiförsäljning att ”All rysk energiexport ska användas för att öka Rysslands inflytande i omvärlden”. När det gäller Tyskland har det varit lätt. Tyskarna har själv manövrerat sig in i ett beroende av Ryssland.

Med en export av flytande kärnkraftverk följer ett starkt ryskt inflytande. Vad kommer med som följdavtal?  När gasledningen i Östersjön blev en realitet fick vi veta från president Putin att den ryska Östersjöflottan fått en ny uppgift. Får den ryska flottan fler nya uppgifter och med uthyrningen av kärnkraftspråmarna? Länder i Latinamerika, Asien och Afrika är spekulanter. Risken är uppenbar att antalet icke-demokratiska länder med tillgång till kärnkraft ökar. Ryssland tvekar inte att sälja (eller hyra ut) sina produkter till regimer som inte är demokratier eller vägrar respektera de mänskliga rättigheterna.

Ryssland går med sina flytande kärnkraftverk ytterligare ett steg i att utnyttja energin som ett vapen för ökat politiskt inflytande i världen. Ett steg som innebär ökad osäkerhet, påtagliga miljörisker och en grå zon när det gäller kontroll av världens kärnkraftverk.

En officiell kommentar från den svenska regeringen borde vara på sin plats. Dessa flytande kärnkraftspråmar ska bogseras genom Östersjön, förbi svenska kuster och möjligen genom Öresund.  Detta är absolut en svensk angelägenhet. Vilka är riskerna under transporterna? Finns det rysk beredskap? Krävs det utbyggd svensk beredskap?

Fler Mistral till Ryssland

Ryssland och Frankrike ska senare i år skriva kontrakt om ytterligare två Mistral-fartyg till den ryska marinen. Det kunde den ryske försvarsministern Anatolij Serdjokov berätta på onsdagen.

-Jag tror att vi ska ha slutfört förhandlingarna och skrivit under kontrakten innan året slut, förklarade han för nyhetsbyrån RIA Novosti.

De båda nya Mistral-fartygen ska byggas i Ryssland. Ett första kontrakt värt 1,2 miljarder euro skrevs under i juni. Två Mistral ska byggas i Frankrike. Ett 2014 och det andra 2015.

I köpet ingår också teknisk utrustning till fartygen. Just nu utbildas ett 70-tal ryska specialister i Frankrike på Mistral. Samtidigt utbildas två besättningar i Ryssland.

De två första Mistral ska enligt det ryska försvarsdepartementet tilldelas Stilla havsflottan respektive Norra flottan. Enligt den ryska nättidningen Rysslands Röst ska det första fartygen levereras till den ”ryska krigsflottan” om tre år.

Ett Mistralfartyg har kapacitet för 16 helikoptrar, fyra landstigningsfartyg, 70 pansarfordon och 450 soldater.

Folkrörelsemoderaterna

ALMEDALEN
Att köra på Visbys gator under Almedalsveckan är inget som rekommenderas den som har anlag för förhöjt blodtryck.
Respekten för fordon som följer gällande trafiklagar, hastigheter och som inte gör något större väsen av sig möter noll och ingen förståelse av den inreste Almedalsbesökaren. För den inreste är Visby som Skansen i havet. Här kan man gå hur som helst och bilarna som kommer är bara illusioner, dom finns egentligen inte därför behöver man inte heller flytta sig. Och går man in i en stillastående bil så är det stackaren bakom ratten som har gjort fel och ska få skäll. OM man kan dra paralleller mellan trafiksituationen i Visby innerstad med den rådande politiska situationen överlåter jag åt läsaren.

Diskussionerna och kommentarerna på de sociala medierna har varit få när det gäller moderaternas rapport om bli en folkrörelse. Moderaterna, de aktiva, ligger lågt Mycket lågt. Det är inte utan att tankarna går till George Orwell. Om det är Djurfarmen eller 1984 jag tänker på vet jag inte men med lite fri tolkning kan det på de moderata anslagstavlorna nu med de nya moderaterna vid styret i några år skrivas: "Vad som var rätt förr är nu fel. Vad som var fel förr är nu rätt."

Helt som en blixt från klar himmel kom inte folkrörelsebekännelsen. Den har varit förberedd och stigen har trampats upp av en deklaration som kom för ett eller ett och ett halvt år sedan. Då kunde vi höra statsministern tala om att det nu var dags för moderaterna att bi det statsbärande partiet i Sverige.
Moderaterna; det statsbärande partiet. Det lät inte bra då och det låter ännu sämre idag efter folkrörelsebekännelsen. Ett statsbärande parti innebär att det är ett politiskt parti som hela förvaltningen, hela den politiska processen vilar på. Ett parti med vidgat ansvar. Ansvar för att staten ska fungera. Ingen demokrati bör ha ett parti som är statsbärande. Statsbärande partier betyder i nästan alla fall kompromisser med demokratin.Vi har med ett i en demokrati groteskt långt socialdemokratiskt maktinnehav kompromissat tillräckligt med demokratin. När den socialdemokratiska eran nu till synes är över behöver vi inte en moderat era som tar över. Vi behöver inte återuppväckta täckorganisationer för det statsbärande partiet. Vi behöver inte mer partimakt i Sverige, demokratin kräver mindre för partierna, mer för individerna.

Ju mer moderaterna blickar mot socialdemokraterna och tar efter desto större utrymme lämnar man efter sig. Det blir ett vakum i svensk politik. Ett vakuum där arvet efter Lindman, Hjalmarsson och Bohman borde tagit plats.
Den politiska värdegrunden, det politiska arvet inom moderaterna håller på att raderas ut och ersättas av Fredrik Reinfeldt/Per Schlingmanns-tänkande. Och är det så de nya moderaterna vill ha det så får de väl ha det så. Men det bådar inte gott.

Öppna arkiven

Birgitta Ohlssons inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/oppna-sveriges-hemliga-arkiv_4157741.svd -   manar till eftertanke om vad som har skett och vad som sker i Kungariket Sverige.
Sverige som ett rättfärdigt och lagligt land som gör vad som är rätt när det gäller krigsförbrytare och med dessa nära besläktade får en törn om man studerar vår historia lite närmare.

Allt för många krigsförbrytare som själva varit eller varit lierade med nazister har kunnat både gömma sig och få en fristad i Sverige. Tyvärr har detta inte varit ett alltid populärt ämne att ta upp. För den svenska nationella självkänslan och möjligen upprättelse i förhållande till i första hand våra nordiska grannar som inte klarade sig undan andra världskriget har det varit viktigt att vi handlat korrekt efter kriget och ställt skyldiga till svars för sina gärningar. Det började inte bra och frågan är hur det egentligen har fortsatt.

Folke Bernadottes aktioner med de Vita bussarna har i svensk tappning alltid beskrivits som ett hjältedåd. Och för alla dem som kunde räddas med livet i behåll ur de nazistiska koncentrationslägren var det givetvis mycket bra och inget ska förringa denna insats. Men nu var det inte bara koncentrationslägersfångar som kom med bussarna. Dessa användes också för att smuggla ut nazister på höga poster. Inte sällan med SS-bakgrund. Och hur kunde då detta gå till?

Hur de kom ombord på bussarna från början är fortfarande till stora delar okänt. Vem tipsade dem? Vem kunde ge besked om hur de skulle omhändertas när de väl kom till Sverige? Säkerligen fanns det folk på plats i mottagningsanläggningarna som informerade om detta.

Om det berodde på naivitet, ren dumhet eller om andra skäl fanns med i bakgrunden har jag för lite bakgrundsmateriel av för att kunna spekulera om. Men rutinen var sådan att när man i det sk Ramlösalägret i Ramlösabrunn utanför Helsingborg tog emot passagerarna i de Vita bussarna ifrågasatte man aldrig deras identitet. Man tog deras ord för gott med motiveringen att dessa människor fått utstå så mycket elände att de inte skulle ifrågasättas på något vis när det kom till Sverige. På så vis var det inga större problem för gamla SS-män att uppge falsk identitet och få nya identitetshandlingar som de sedan kunde gömma sig bakom resten av livet.
Intresset från svensk sida att bistå i jakten på gömda nazister i Sverige har vari begränsad. Sorgligt nog.

Ännu tristare är att intresset för att komma till rätta med och avslöja de brott som de gamla östdiktaturernas hantlangare í Sverige gjort sig skyldiga till är så svagt. Det finns idag informatörer, agenter och tidigare anställda, både svenskar och utländska medborgare, med nära anknytning till bl.a. Stasi. Det är dags att en gång för alla lätta på förlåten och göra allmänt känt vilka dessa människor är som sålt ut Sverige och svenska medborgare till en diktaturs hemliga polis. Dimridåerna måste lätta!

Pravda hävdar att Sverige törstar efter krig ­– Ryssland fortsätter bana väg för Putins Sverigebesök

I förra veckan var Rysslands vice premiärminister Sergej Ivanov i Stockholm och lät mycket tydligt budskapet gå fram att dumpningar i Östersjön inte skulle stå på samtalsagendan när Vladimir Putin besöker Sverige i slutet på månaden. Någon dag senare kom budskap nummer två till Sverige och svenskarna.

I nättidningen Pravda slås i en artikel ett antal ryska uppfattningar och ståndpunkter fast. Och budskapet mellan raderna är lika tydligt där: för Sveriges bästa bör Sverige inte gå med i NATO. En i svenska ögon märklig artikel.

Det moderna Ryssland tycka ha en faiblesse för att med överord utmåla små grannländer som militära hot mot fosterlandet. Det känns onekligen ovant när Sverige och det svenska försvaret utmålas som ett hot mot Ryssland.

Anledningen till den ryska oron är beslutet att skicka åtta Gripenplan till Libyen. Skälet till att Sverige skickar dem till Libyen har enligt Pravda inget med FN-uppdraget att göra inte heller har den svenska insatsen kommit till för att bistå den libyska befolkningen som slaktas av sin diktator. Nej, det finns ett skäl för den och det är att visa solidaritet med vapenbröderna i NATO och för att förbereda ett svenskt NATO-medlemskap. Och det är något man från rysk sida tycker lika illa om som vänsterpartiet och socialdemokraterna i Sverige.

Det svenska samarbetet med övriga länder som gör en insats i Libyen under NATO:s ledning har enligt Pravda en direkt negativ inverkan på den geopolitiska situationen för rysk del. Detta eftersom deltagandet, enligt Pravda, endast är ytterligare ett steg mot ett svenskt NATO-medlemskap. Och att få med Sverige är en del av den amerikanska planen att omringa Ryssland med NATO-länder. Ett direkt hot mot Ryssland.

Pravda tar också upp vad man kallar för ett ”Arktiskt mini-NATO”. Ett militärsamarbete mellan Storbritannien, de baltiska länderna och samtliga nordiska länder. Ett hot mot Ryssland och ett bevis på ett svenskt nära medlemskap i NATO.
-Sverige ensamt är inte ett troligt hot mot Ryssland. Men som en del av NATO, är det betydligt farligare. Alliansen är ett finslipat, sofistikerat amerikanskt system konstruerat för att omringa Ryssland. I denna mening är slutet på den svenska eran som en neutral stat inte bra för Ryssland. Analysen är Leonid Ivashovs, chef för den ryska Akademin för Geopolitiska frågor.

Anatolij Tsyganok, chef för ”centrumet för militära framtidsfrågor, Institutet för politisk och militär analys” eldar på:
-Om Sverige går med i den Atlantiska alliansen skapar det många problem för Ryssland både i Östersjöområdet och i Arktis. I norr, nära den ryska gränsen, kommer en gemensam svensk-norsk slagstyrka att uppenbara sig som teoretiskt är kapabel att agera mot våra Östersjö- och Norra flottor.
-Idag ökar NATO sin närvaro i Arktis. I detta avseende är alliansens utökning med Sverige en mycket dålig signal för Ryssland.

Är de uppfattningar som kommer fram i Pravda lika med dem hos den högsta ryska ledningen är detta ett direkt hot mot Sverige. Om Ryssland verkligen har de uppfattningar som kommer fram i texten så får vi se en än tydligare upprustning i vårt direkta närområde. De ryska positionerna har flyttats fram och de flyttas fram ytterligare med Nord Streams gasledning. Det känns allt otäckare med ett avmilitariserat Gotland.

ROLF K NLSSON

Försvaret sett ur ett konservativt pespektiv

(Texten är också publicerad på Newsmill den 3 april)
Under moderaternas långa historia har försvarsfrågan alltid varit central. Så är det inte längre och det är ett stort misstag. Försvaret är och förblir en viktig konservativ fråga, skriver Rolf K Nilsson, tidigare ledamot av riksdagens försvarsutskott.

Så länge Allmänna Valmansförbundet/Högern/moderaterna var ett konservativt parti var försvarsfrågan och inställningen till det svenska försvaret ett fundament i partiets framtoning. Så är det inte längre.Det hindrar inte att det lite över ett decennium in på 2000-talet finns konservativa uppfattningar om hur det svenska försvaret ska se ut och hur vi som medborgare ska förhålla oss till landets väpnade styrkor.
Som konservativ är jag beredd att låta försvaret få kosta skattepengar. Men precis som på andra områden är det god hushållning som ska gälla. Slöseri med medborgarnas pengar accepteras inte.

Den säkerhetspolitiska hotbilden har förändrats under de senaste 20 åren, och internationell terrorism - som förra året slog till mitt under Stockholms julhandel - är en viktig del av detta som vi måste ta fasta på. Men det militära försvarets främsta uppgift är ändå alltid i första hand att freda svenskt territorium; på marken, till sjöss och i luften.
För detta krävs resurser. Det krävs soldater, utrustning och en folklig förankring. Vårt självbestämmande, rätten att få råda i vårt eget hus går inte att värdera i pengar. Friheten, våra demokratiska fri- och rättigheter kostar. Som konservativ är jag beredd att betala priset. Priset som garanterar oss inte bara vårt geografiska territorium utan också vår kultur, vårt levnadssätt, vår civilisation.

Det finns de som hävdar att historien aldrig upprepar sig. Men att hävda detta känns som en ursäkt för att undandra sig ansvaret att lära av historien. Att lära och förstå egnas och andras misstag.
Den svenska nedrustningen på 1920-talet var ett stort misstag. Om det är i brist på historiska kunskaper eller ren dumhet vill jag låta vara osagt. Men misstaget från 1920-talet har upprepat sig. Efter Sovjetunionens fall drabbades våra beslutsfattare av fredsrus. Man såg verkligheten som man ville se den - inte som den var. Sovjetunionen fanns inte längre, alltså var problemen borta. Det var en ny tid - aldrig mera krig. Skrota vapnen, lägg ner försvaret, satsa på handel, älska varandra! Det gick över styr.

Sovjetunionen delades i sina beståndsdelar. Men kvar fanns människorna. Människorna som burit upp Sovjetunionen, som garanterat diktaturens fortbestånd fram till den 31 december 1991. Det återfödda Ryssland gjorde aldrig upp med diktaturen eller dess brott. Samma människor i nya uniformer som saluterade en ny flagga. Efter den både bokstavliga och andliga berusning som drabbade det post-sovjetiska Ryssland under 1990-talet återkom den gamla ordningens män till makten. Skolade i KGB, fostrade som inte bara Rysslands utan också de nära grannländernas herrar.
Från Rysslands födelse fram till idag har Ryssland/Sovjetunionen styrts av ledare som alla varit imperiebyggare. Med Vladimir Putins inträde på den politiska scenen återställdes den gamla ryska ordningen. Rysslands restauration påbörjades och det är den vi nu ser pågå framför våra ögon. Det är gamla beprövade metoder som gäller: upprustning av militären, modernisering och nyinskaffning av materiel. En utökad och allt aktivare utlandsunderrättelsetjänst som tar vid där Sovjetunionen slutade. Idag är den utländska, och så också den ryska, underrättelseverksamheten i Stockholm större än den var under kalla kriget. Fast nu sker den på ett bredare fält. Allt från kalla krigets traditionella uppgifter till informationsinskaffning på ekonomins, näringslivets och vetenskapens områden. I ärlighetens namn ska sägas att det inte bara är ryssarna som är aktivare än någonsin, så också kineserna.

Den ryska revanschlystnaden för Sovjetunionens nesliga nedmontering går igen på alla områden. Men vi ser inte bara framför oss ett Ryssland som tagit vid där Sovjet slutade. Med kommunismen bortkastad så skyr man inte längre kapitalismens möjligheter till politisk kontroll och maktutövning. Med sina privat/statliga företag med en nationell agenda pågår parallellt med det militära påverkansinflytandet en makutövning med energin som påtryckningsmedel. Genom västvärldens naivitet kombinerad med enskildas girighet har man från rysk sida fått oroväckande stor kontroll över gastillförseln för stora delar av Centraleuropa. Genom ett skickligt politiskt spel, bilaterala avtal, inte sällan kombinerad med personliga vänskapsförhållanden, har man lyckats splittra EU. Gasledningar och energiförsörjning har fått träda i tjänst där stridsvagnar och attackflyg inte räcker till. Kombinationen militär närvaro, militär påtryckning, energikontroll och energiavtal är förödande effektivt.

Med ett revanschistiskt Ryssland som granne är stora delar av Sverige utan militär närvaro. Inte ens de mest strategiska punkterna i landet har den grundläggande militära bemanning som borde vara ett minimum. Norrland, Göteborg, Stockholm, Gotland och Skåne har varit och är centrala försvarspunkter i Sverige. Den militära närvaron i Göteborg är mycket liten. Med tanke på Göteborgs hamns storlek och internationella betydelse för handel och kommunikation är den militära närvaron dumdristigt låg. Gotland är förutom hemvärnet i det närmaste avväpnat och i Skåne riskerar det enda kvarvarande regementet att läggas ner för att i sina beståndsdelar förflyttas till Mellansverige. Så blir det när budget och inte behov får styra försvarets styrka.
Så får det aldrig vara när det gäller ett så vitalt statligt ansvarsområde som försvaret. Budgeten får inte fortsätta att vara styrande för Sveriges försvarsbehov. Försvaret måste tillföras de medel som krävs för att försvara svenskt territorium, Sveriges befolkning och vårt sätt att leva. Det måste finnas tillräcklig materiel för att kunna försvara Sverige på marken, till sjöss och i luften.

Det svenska försvaret är hela folkets angelägenhet och har varit så i många år. Främst genom den allmänna värnplikten för män. I modern tid har värnplikten försummats för att inte säga missbrukats. År 2010 tog riksdagen ett konsekvensbeslut av det bristfälliga utnyttjandet av möjligheten att utbilda unga män till vapenför tjänst. Frivillighet infördes.
När makten av besparingsskäl, kombinerat med uppfattningen av minskat behov, började dra ner på antalet värnpliktsutbildade begick man ett allvarligt fel. Man borde istället ha förändrat värnplikten. Inte lämnat walk over.

Värnpliktens inverkan på de enskilda har inte tillräckligt genomlysts. Allmän värnplikt för män har genom decennierna inneburit uppfostran, ansvarskänsla, solidaritet och medborgarkänsla. Oavsett samhällsgrupp, etnisk eller religiös bakgrund, yrke eller utbildning har generation efter generation lärt sig umgås och respektera varandra. Följderna av detta har vi kanske bara sett början av.
Oavsett om vi är medlemmar i EU och NATO, oavsett om vi hoppas och tror på andras hjälp för att vi har lovat ge vår, måste vi i första hand lita till vår egen förmåga. Vi kan inte lägga vårt lands öde i andras händer. Samma syn måste gälla materielförsörjningen. Den svenska försvarsindustrin är en del av, samtidigt som den stärker, vår försvarsförmåga. Av försvarsförmågeskäl finns det därför anledning att slå vakt om vår svenska försvarsindustri.

Naivitet, förhoppningar mer än verklighetsskäl och budgetargument har urholkat vårt försvar. Men försvaret är och förblir en genuin konservativ kärnfråga. En fråga konservativa måste stå upp för hur kontroversiell den än för tillfället är.

Ryssarna nekar - Putin kommer - granskning pågår

Rysslands premiärminister och blivande president Vladimir Putin kommer till Sverige i april. Det har hans vice premiärminister och landets förre försvarsminister och tillika tidigare KGB-funktionären Sergei Ivanov berättat vid sitt besök i Stockholm i onsdags.
Han markerade också tydligt vad det är ryssarna är beredda att prata med den svenska regeringen om och vad man inte vill diskutera. Diplomatins regler kan var märkliga och det är möjligt att denna signal är tillräcklig för att regeringen ska backa och inte lyfta frågan om dumpningar i Östersjön. Jag hoppas det inte är så. Att den svenska gästvänligheten inte blir så översvallande att man underlåter att ta upp vad som är angeläget.

På presskonferensen där den forne KGB-mannen och tidigare FSB-chefen framträdde förklarade han att Ryssland inte dumpat kemiskt avfall eller vapen på Östersjöns botten. Däremot var ryssarna villiga att diskutera ryskt export av levande varg till Sverige.
Svensk media har varit dålig på att följa den anmälan som gjorts till Konstitutionsutskottet och som just nu behandlas om Göran Perssons regerings underlåtenhet att informera Sveriges grannländer om uppgifter om eventuell dumpning av kemiskt och/eller radioaktivt avfall i Östersjön. I KU:s protokoll från den 17 mars kan man läsa:

”§ 8 Granskningsärende 1 – Förutvarande och nuvarande regeringars handlande vad gäller fråga om dumpningar av kemiska vapen och radioaktivt avfall i Östersjön
Utskottet behandlade granskningsärendet Förutvarande och nuvarande regeringars handlande vad gäller fråga om dumpningar av kemiska vapen och radioaktivt avfall i Östersjön.
Utskottet beslutade att en skrivelse med kompletterande frågor skulle sändas till Regeringskansliet.

Ärendet bordlades.”

Konstitutionsutskottet har alltså utökat ärendet och ställer nu även frågor till sittande och möjligen även till tidigare regeringar.
Dokument som skickats från försvarsdepartementet i mars i år till Konstitutionsutskottet visar att Bildt-regeringen 1993 från den svenske generalkonsuln i St Petersburg fick information om både säkerställda och möjliga dumpningar i Östersjön.

Det är fullt möjligt att ärendet i KU pågår när Vladimir Putin kommer till Sverige. Förhoppningsvis ska detta inte bli någon anledning till att snabbt avsluta eller smyga med det pågående arbetet. Den höge gästen får finna sig i att demokratin arbetar.

Säg mig vem du umgås med...

Carl Bildt - Ett namn som hos många politiskt intresserade vållar reaktioner, positiva såväl som negativa. Jag har aldrig tillhört Carl Bildts fanclub. Men jag tyckte han var bra somstatsminister och jag njöt när han verbalt krossade sina motståndare. Min från början inte allt för positiva inställning till Carl Bildt påverkar givetvis objektiviteten i denna betraktelse.
Jag trodde aldrig att Carl Bildt skulle bli moderat partiledare. Än mindre statsminister. Att han skulle bli utrikesminister i Fredrik Reinfeldts regering hade jag inte heller satsat någon slant på. Jag har haft fel när jag spekulerat i Bildts populäritet eller snarare gångbarhet i politiken.

Första gången jag träffade Carl Bildt personligen var i valrörelsen 1979. Jag hade anställning som valombudsman för moderaterna i Helsingborg och skulle hämta Gösta Bohman med följeslagare till valupptakten i Siöcronaparken. Dagen till ära hade jag fått låna min fars bil och jag körde till flygplatsen i Sturup. Det var spännande. Jag hade aldrig träffat Gösta Bohman personligen, men jag var en stor beundrare. Och jag var inte ensam. Han var närmast något av idol för oss aktiva i moderata ungdomsförbundet.
Jag stod vid gaten och väntade. Först av mina passagerare kom Gösta Bohman. Med ett stort leende sträckte han fram handen och hälsade. Vi fick vänta på hans följeslagare; Carl Bildt och Olof Ehrencrona.
Carl Bildt och Gösta Bohman placerade sig i baksätet i bilen och jag fick Olof Ehrencrona vid min sida där framme. Bildt hade inte sagt något till mig på väg till bilen. Jag tror inte ens han hälsade. I bilen tilltalade han mig överhuvudtaget inte. Partiledare Bohman höll däremot igång en konversation med oss alla hela tiden, var allmänt trevlig och berättade minnen från beredskapsåren. Olof Ehrencrona småpratade hela tiden med mig. Från Bildt – icke ett ljud.
Det fanns en självsäkerhet från Carl Bildts sida som av många, inklusive mig, uppfattades som grundad på kunskap. Att han visste mer än alla andra. Att han med en styrka som sällan skådats i svensk politik kastade sig in i den politiska debatten och kunde se allmänt förvånad ut när hans motståndare inte höll med honom. Inte för att de hade en annan uppfattning, utan för att de inte förstod bättre eller saknade faktakunskapen. En utmanande debattmetod som också retade motståndarna rejält. För att inte tala om motståndarsidans ledarskribenter.

Vad jag uppskattade med Carl Bildt var hans tydliga avståndstagande från kommunismen och tämligen, för denna tid, öppna stöd åt USA och den västliga världens demokratier. För honom var det ingen diksussion om var Sverige hörde hemma eller var vi borde höra hemma. Det kändes skönt att någon politiker på hög nivå vågade ha denna uppfattning. För tyvärr var det inte heller då en självklarhet.
Carl Bildts engagemang för Europa har varit viktigt för Sverige. Och genom detta engagemang fick vi en statsminister som under sin ämbetsperiod hade kontakt med ”rätt” kollegor runt om i världen. Inte som vi vant oss vid med det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet med bara socialister och tveksamma röda totalitära regimer som man gärna frotterade sig med.
Jag kan gå så långt i min avbön och säga att jag tyckte Carl Bildt var en bra statsminister och till många delar en bra partiledare. Kanske inte den största ideolog partiet haft, men en partiledare som inte svek de moderata hjärtefrågorna. Om det var av övertygelse eller om det var politiskt mest bekvämt vågar jag inte spekulera i eftersom bilden av Bildt har förändrats genom åren. Han har allt mer framstått som en politiskt teknokrat mer än som en av övertygelse engagerad politiker.

I sitt fredsuppdrag i det forna Jugoslavien gjorde Carl Bildt en stor instas. En insats som är mer uppskattad på plats än vad vi nog kan förstå i Sverige. En eloge för detta.
Mitt under Biltds uppdrag fick jag en chans att intervjua honom för Västernorrlands Allehanda 1995. Intervjun skedde i en buss från Umeå till Härnösand. Det blev ett bra samtal och Bildt tog tid att ge både långa och innehållsrika svar. Engagemanget var stort och han såg möjligheter där andra nog hade gett upp i ett tidigare skede.
Men sedan hände något. Som avgången statsminister och som avgången partiledare skulle Carl Bildt ägna sig åt andra saker. Politiken släppte han aldrig, även om den nu inte skedde på parti- eller statlig nivå. Han blev något av en politisk frilans med frilansarens möjligheter att blanda ideella uppdrag med avlönade. Företagsvärlden tog emot Bildt med öppna armar och han hamnade hos Lundin Oil. Ett företag med omfattande affärsförbindelser med såväl Libyen som Sudan. En tveksam verksamhet om man har planer på att åter en gång ta upp en politisk karriär. I utlandet imponerar företag som har tidigare regeringsmedlemmar på sina avlöningslistor. En tidigare regeringschef med ett världsomfattande kontaktnät imponerar än mer.

Vad Carl Bildt sysslade med mer än att följa med på internationella affärsresor och träffa högt uppsatta potentater i olika diktaturer med tillgång till olja känner jag inte till. Hur Carl Bildt hamande i Vostok Nafta vars bärande affärsidé var att äga aktier i ryska statliga Gazprom har jag ingen aning om. Men när han avyttrade sina optioner i och med att Fredrik Reinfeldt gjorde honom till utrikesminister 2006 kunde han också räkna in många sköna kronor i ren förtjänst. Om han inte var det innan så gjorde optionerna honom till miljonär flera gånger om. Rik på Gazproms förtjänster från när och fjärran. Rik på rysk gasutpressningspolitik. Rik på ett ökat ryskt inflytande på EU. Rik på ett ökat ryskt inflytande i omvärlden. Denne man borde aldrig ha blivit svensk utrikesminister. Med sina personliga och ekonomiska bindningar till den ryska staten är han olämplig för uppdraget – även om det inte brister i kompetens.
Den sittande regeringen har varit synnerligen svaga i protesterna mot den ryska gasledningen. Man har gömt sig bakom internationell miljölagstiftning och inte gjort ett enda uttalande om vad man egentligen tycker om ledningen och de politiska syften som ligger bakom den. Den ende regeringsmedlem som gjorde ett uttlande om regeringen var dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg som förklarade att den inte låg i svenskt intresse, vilket får bedömas som en oemotsäglig sanning. Men den kommentaren gillade inte statsministern och när sedan Odenberg tog sig friheten att kritisera finansministerns bristande kompetens när det gäller svensk försvarspolitik fick han lämna sitt uppdrag.

Varför den svenska regeringen tiger om gasledningen kan jag bara spekulera i. Någon förnuftsmässig förklaring hittar jag inte . Tyvärr finns där en hel del andra.
Juridiskt och internationellt avtalsmässigt har regeringen inte gjort något fel genom att endast se på miljöbiten. Men politiskt har man inte tagit sitt ansvar. För oss som är utanför stundar en lång väntan tills den dagen kommer då de beslutsfattare som inte delade uppfattning med statsministern och utrikesministern finner det lämpligt att ta avstånd från gasledningen och dess kommande konsekvenser.
Carl Bildts västvänlighet, hans tidigare tydliga värderingar när det gällde terrorism, diktaturer och var i världen vi har våra vänner har varit betryggande i en bökig omvärld. Men också här har vi nu fått se en ny Carl Bildt. Jag tänker på Mellanöstern och hans allt mer ensidigt kritiska syn på staten Israel. En kritisk syn hade jag kunnat acceptera om den hade varit lika stark till konfliktens övriga aktörer.

”Fredskonvojen” till Gaza sommaren 2010 och Carl Bildts ställningstagande mot staten Israel och hans uppenbara nonchalans mot den kritik som framfördes mot konvojaktivisterna och deras verkliga syften gjorde mig både fundersam och bekymrad. Fundersam över den åtminstone till ytan förändring som Bildt genomgått och bekymrad över att denne man styr svensk utrikespolitik.

Utrikesministern är en av få ministrar som statsministern inte går emot utan låter driva sin egen linje. Därför förvånade det inte heller när Fredrik Reinfeldt kallade konvojen med palestinaaktivister för en i huvudsak ”humanitär insats”. Kunde han inte se vad som höll på att hända? Brydde han sig inte? Eller var det utrikesministerns linje – right or wrong ¬– som gällde?
Dock blixtrar utrikesminister Bildt till och man känner en nästan sadistisk tillfredställese när han med några korta, raka och exakta kommentarer plockar ner sina politiska motståndare. Det var med stor tillfredställelse jag lyssnade till Carl Bildt i valrörelsen 2010 och hans kraftfulla kritik av de rödgrönas Afghanistanpolitik och hans tudliga och raka besked om varför vi skulle ha svensk trupp i landet. Men det var en tillfredställelse som skulle gå över.
När det plötsligen började demonstreras i arabvärlden och den folkliga uppslutningen runt kraven på demokrati, frihet och avlägsnandet av de gamla ledarna växte sig starkare intog Bildt en passiv hållning. Inte ens i sina uttalanden ville han ställa sig bakom kraven på att Hosni Mubarak skulle avgå. Och i Libyen var han negativ till att ta ställning för demonstranterna och deras krav på frihet, demokrati och Khadaffis avlägsnande från makten. Det var två parter som stod mot varandra enligt utrikesminsitern.
Det var en blodtörstig förtryckarregim som stod mot ett förtryckt folk som inte ville låta sig förtryckas längre. Här kan man inte vara neutral.
Segheten från svensk sida när det gällt att ställa upp har varit anmärkningsvärd. Tyvärr kommer vi inte ifrån utrikesminister Bildts engagemang i Lundin Oil och företagets affärer med Libyen och dess ledare – Khadaffi.

Den aktive styrelsemedlemmen i Lundin Oil Carl Bildt hade inga problem att göra affärer med Libyen och dess diktator. Inte heller med Sudan och dess ledargarnityr. Uppenbarligen var det lika problemfritt som att berika sig på Rysslands expansiva utrikespolitik.
Jag ser inte att Carl Bildt längre representerar moderat utrikespolitik, eller kanske vad som borde vara moderat utrikespolitik. Det är inte ok att gör affärer med vem som helst. Tydligheten mot diktaturer är ett måste. Krav på demokrati och frihet som kommer från människor i en totalitär stat måste ges stöd. Här har Carl Bildt brustit.