Jag trodde aldrig att Carl Bildt skulle bli moderat partiledare. Än mindre statsminister. Att han skulle bli utrikesminister i Fredrik Reinfeldts regering hade jag inte heller satsat någon slant på. Jag har haft fel när jag spekulerat i Bildts populäritet eller snarare gångbarhet i politiken.
Första gången jag träffade Carl Bildt personligen var i valrörelsen 1979. Jag hade anställning som valombudsman för moderaterna i Helsingborg och skulle hämta Gösta Bohman med följeslagare till valupptakten i Siöcronaparken. Dagen till ära hade jag fått låna min fars bil och jag körde till flygplatsen i Sturup. Det var spännande. Jag hade aldrig träffat Gösta Bohman personligen, men jag var en stor beundrare. Och jag var inte ensam. Han var närmast något av idol för oss aktiva i moderata ungdomsförbundet.
Jag stod vid gaten och väntade. Först av mina passagerare kom Gösta Bohman. Med ett stort leende sträckte han fram handen och hälsade. Vi fick vänta på hans följeslagare; Carl Bildt och Olof Ehrencrona.
Carl Bildt och Gösta Bohman placerade sig i baksätet i bilen och jag fick Olof Ehrencrona vid min sida där framme. Bildt hade inte sagt något till mig på väg till bilen. Jag tror inte ens han hälsade. I bilen tilltalade han mig överhuvudtaget inte. Partiledare Bohman höll däremot igång en konversation med oss alla hela tiden, var allmänt trevlig och berättade minnen från beredskapsåren. Olof Ehrencrona småpratade hela tiden med mig. Från Bildt – icke ett ljud.
Det fanns en självsäkerhet från Carl Bildts sida som av många, inklusive mig, uppfattades som grundad på kunskap. Att han visste mer än alla andra. Att han med en styrka som sällan skådats i svensk politik kastade sig in i den politiska debatten och kunde se allmänt förvånad ut när hans motståndare inte höll med honom. Inte för att de hade en annan uppfattning, utan för att de inte förstod bättre eller saknade faktakunskapen. En utmanande debattmetod som också retade motståndarna rejält. För att inte tala om motståndarsidans ledarskribenter.
Vad jag uppskattade med Carl Bildt var hans tydliga avståndstagande från kommunismen och tämligen, för denna tid, öppna stöd åt USA och den västliga världens demokratier. För honom var det ingen diksussion om var Sverige hörde hemma eller var vi borde höra hemma. Det kändes skönt att någon politiker på hög nivå vågade ha denna uppfattning. För tyvärr var det inte heller då en självklarhet.
Carl Bildts engagemang för Europa har varit viktigt för Sverige. Och genom detta engagemang fick vi en statsminister som under sin ämbetsperiod hade kontakt med ”rätt” kollegor runt om i världen. Inte som vi vant oss vid med det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet med bara socialister och tveksamma röda totalitära regimer som man gärna frotterade sig med.
Jag kan gå så långt i min avbön och säga att jag tyckte Carl Bildt var en bra statsminister och till många delar en bra partiledare. Kanske inte den största ideolog partiet haft, men en partiledare som inte svek de moderata hjärtefrågorna. Om det var av övertygelse eller om det var politiskt mest bekvämt vågar jag inte spekulera i eftersom bilden av Bildt har förändrats genom åren. Han har allt mer framstått som en politiskt teknokrat mer än som en av övertygelse engagerad politiker.
I sitt fredsuppdrag i det forna Jugoslavien gjorde Carl Bildt en stor instas. En insats som är mer uppskattad på plats än vad vi nog kan förstå i Sverige. En eloge för detta.
Mitt under Biltds uppdrag fick jag en chans att intervjua honom för Västernorrlands Allehanda 1995. Intervjun skedde i en buss från Umeå till Härnösand. Det blev ett bra samtal och Bildt tog tid att ge både långa och innehållsrika svar. Engagemanget var stort och han såg möjligheter där andra nog hade gett upp i ett tidigare skede.
Men sedan hände något. Som avgången statsminister och som avgången partiledare skulle Carl Bildt ägna sig åt andra saker. Politiken släppte han aldrig, även om den nu inte skedde på parti- eller statlig nivå. Han blev något av en politisk frilans med frilansarens möjligheter att blanda ideella uppdrag med avlönade. Företagsvärlden tog emot Bildt med öppna armar och han hamnade hos Lundin Oil. Ett företag med omfattande affärsförbindelser med såväl Libyen som Sudan. En tveksam verksamhet om man har planer på att åter en gång ta upp en politisk karriär. I utlandet imponerar företag som har tidigare regeringsmedlemmar på sina avlöningslistor. En tidigare regeringschef med ett världsomfattande kontaktnät imponerar än mer.
Den sittande regeringen har varit synnerligen svaga i protesterna mot den ryska gasledningen. Man har gömt sig bakom internationell miljölagstiftning och inte gjort ett enda uttalande om vad man egentligen tycker om ledningen och de politiska syften som ligger bakom den. Den ende regeringsmedlem som gjorde ett uttlande om regeringen var dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg som förklarade att den inte låg i svenskt intresse, vilket får bedömas som en oemotsäglig sanning. Men den kommentaren gillade inte statsministern och när sedan Odenberg tog sig friheten att kritisera finansministerns bristande kompetens när det gäller svensk försvarspolitik fick han lämna sitt uppdrag.
Varför den svenska regeringen tiger om gasledningen kan jag bara spekulera i. Någon förnuftsmässig förklaring hittar jag inte . Tyvärr finns där en hel del andra.
Juridiskt och internationellt avtalsmässigt har regeringen inte gjort något fel genom att endast se på miljöbiten. Men politiskt har man inte tagit sitt ansvar. För oss som är utanför stundar en lång väntan tills den dagen kommer då de beslutsfattare som inte delade uppfattning med statsministern och utrikesministern finner det lämpligt att ta avstånd från gasledningen och dess kommande konsekvenser.
Carl Bildts västvänlighet, hans tidigare tydliga värderingar när det gällde terrorism, diktaturer och var i världen vi har våra vänner har varit betryggande i en bökig omvärld. Men också här har vi nu fått se en ny Carl Bildt. Jag tänker på Mellanöstern och hans allt mer ensidigt kritiska syn på staten Israel. En kritisk syn hade jag kunnat acceptera om den hade varit lika stark till konfliktens övriga aktörer.
”Fredskonvojen” till Gaza sommaren 2010 och Carl Bildts ställningstagande mot staten Israel och hans uppenbara nonchalans mot den kritik som framfördes mot konvojaktivisterna och deras verkliga syften gjorde mig både fundersam och bekymrad. Fundersam över den åtminstone till ytan förändring som Bildt genomgått och bekymrad över att denne man styr svensk utrikespolitik.
Utrikesministern är en av få ministrar som statsministern inte går emot utan låter driva sin egen linje. Därför förvånade det inte heller när Fredrik Reinfeldt kallade konvojen med palestinaaktivister för en i huvudsak ”humanitär insats”. Kunde han inte se vad som höll på att hända? Brydde han sig inte? Eller var det utrikesministerns linje – right or wrong ¬– som gällde?
Dock blixtrar utrikesminister Bildt till och man känner en nästan sadistisk tillfredställese när han med några korta, raka och exakta kommentarer plockar ner sina politiska motståndare. Det var med stor tillfredställelse jag lyssnade till Carl Bildt i valrörelsen 2010 och hans kraftfulla kritik av de rödgrönas Afghanistanpolitik och hans tudliga och raka besked om varför vi skulle ha svensk trupp i landet. Men det var en tillfredställelse som skulle gå över.
När det plötsligen började demonstreras i arabvärlden och den folkliga uppslutningen runt kraven på demokrati, frihet och avlägsnandet av de gamla ledarna växte sig starkare intog Bildt en passiv hållning. Inte ens i sina uttalanden ville han ställa sig bakom kraven på att Hosni Mubarak skulle avgå. Och i Libyen var han negativ till att ta ställning för demonstranterna och deras krav på frihet, demokrati och Khadaffis avlägsnande från makten. Det var två parter som stod mot varandra enligt utrikesminsitern.
Det var en blodtörstig förtryckarregim som stod mot ett förtryckt folk som inte ville låta sig förtryckas längre. Här kan man inte vara neutral.
Segheten från svensk sida när det gällt att ställa upp har varit anmärkningsvärd. Tyvärr kommer vi inte ifrån utrikesminister Bildts engagemang i Lundin Oil och företagets affärer med Libyen och dess ledare – Khadaffi.
Den aktive styrelsemedlemmen i Lundin Oil Carl Bildt hade inga problem att göra affärer med Libyen och dess diktator. Inte heller med Sudan och dess ledargarnityr. Uppenbarligen var det lika problemfritt som att berika sig på Rysslands expansiva utrikespolitik.
Jag ser inte att Carl Bildt längre representerar moderat utrikespolitik, eller kanske vad som borde vara moderat utrikespolitik. Det är inte ok att gör affärer med vem som helst. Tydligheten mot diktaturer är ett måste. Krav på demokrati och frihet som kommer från människor i en totalitär stat måste ges stöd. Här har Carl Bildt brustit.
