Försvaret sett ur ett konservativt pespektiv

(Texten är också publicerad på Newsmill den 3 april)
Under moderaternas långa historia har försvarsfrågan alltid varit central. Så är det inte längre och det är ett stort misstag. Försvaret är och förblir en viktig konservativ fråga, skriver Rolf K Nilsson, tidigare ledamot av riksdagens försvarsutskott.

Så länge Allmänna Valmansförbundet/Högern/moderaterna var ett konservativt parti var försvarsfrågan och inställningen till det svenska försvaret ett fundament i partiets framtoning. Så är det inte längre.Det hindrar inte att det lite över ett decennium in på 2000-talet finns konservativa uppfattningar om hur det svenska försvaret ska se ut och hur vi som medborgare ska förhålla oss till landets väpnade styrkor.
Som konservativ är jag beredd att låta försvaret få kosta skattepengar. Men precis som på andra områden är det god hushållning som ska gälla. Slöseri med medborgarnas pengar accepteras inte.

Den säkerhetspolitiska hotbilden har förändrats under de senaste 20 åren, och internationell terrorism - som förra året slog till mitt under Stockholms julhandel - är en viktig del av detta som vi måste ta fasta på. Men det militära försvarets främsta uppgift är ändå alltid i första hand att freda svenskt territorium; på marken, till sjöss och i luften.
För detta krävs resurser. Det krävs soldater, utrustning och en folklig förankring. Vårt självbestämmande, rätten att få råda i vårt eget hus går inte att värdera i pengar. Friheten, våra demokratiska fri- och rättigheter kostar. Som konservativ är jag beredd att betala priset. Priset som garanterar oss inte bara vårt geografiska territorium utan också vår kultur, vårt levnadssätt, vår civilisation.

Det finns de som hävdar att historien aldrig upprepar sig. Men att hävda detta känns som en ursäkt för att undandra sig ansvaret att lära av historien. Att lära och förstå egnas och andras misstag.
Den svenska nedrustningen på 1920-talet var ett stort misstag. Om det är i brist på historiska kunskaper eller ren dumhet vill jag låta vara osagt. Men misstaget från 1920-talet har upprepat sig. Efter Sovjetunionens fall drabbades våra beslutsfattare av fredsrus. Man såg verkligheten som man ville se den - inte som den var. Sovjetunionen fanns inte längre, alltså var problemen borta. Det var en ny tid - aldrig mera krig. Skrota vapnen, lägg ner försvaret, satsa på handel, älska varandra! Det gick över styr.

Sovjetunionen delades i sina beståndsdelar. Men kvar fanns människorna. Människorna som burit upp Sovjetunionen, som garanterat diktaturens fortbestånd fram till den 31 december 1991. Det återfödda Ryssland gjorde aldrig upp med diktaturen eller dess brott. Samma människor i nya uniformer som saluterade en ny flagga. Efter den både bokstavliga och andliga berusning som drabbade det post-sovjetiska Ryssland under 1990-talet återkom den gamla ordningens män till makten. Skolade i KGB, fostrade som inte bara Rysslands utan också de nära grannländernas herrar.
Från Rysslands födelse fram till idag har Ryssland/Sovjetunionen styrts av ledare som alla varit imperiebyggare. Med Vladimir Putins inträde på den politiska scenen återställdes den gamla ryska ordningen. Rysslands restauration påbörjades och det är den vi nu ser pågå framför våra ögon. Det är gamla beprövade metoder som gäller: upprustning av militären, modernisering och nyinskaffning av materiel. En utökad och allt aktivare utlandsunderrättelsetjänst som tar vid där Sovjetunionen slutade. Idag är den utländska, och så också den ryska, underrättelseverksamheten i Stockholm större än den var under kalla kriget. Fast nu sker den på ett bredare fält. Allt från kalla krigets traditionella uppgifter till informationsinskaffning på ekonomins, näringslivets och vetenskapens områden. I ärlighetens namn ska sägas att det inte bara är ryssarna som är aktivare än någonsin, så också kineserna.

Den ryska revanschlystnaden för Sovjetunionens nesliga nedmontering går igen på alla områden. Men vi ser inte bara framför oss ett Ryssland som tagit vid där Sovjet slutade. Med kommunismen bortkastad så skyr man inte längre kapitalismens möjligheter till politisk kontroll och maktutövning. Med sina privat/statliga företag med en nationell agenda pågår parallellt med det militära påverkansinflytandet en makutövning med energin som påtryckningsmedel. Genom västvärldens naivitet kombinerad med enskildas girighet har man från rysk sida fått oroväckande stor kontroll över gastillförseln för stora delar av Centraleuropa. Genom ett skickligt politiskt spel, bilaterala avtal, inte sällan kombinerad med personliga vänskapsförhållanden, har man lyckats splittra EU. Gasledningar och energiförsörjning har fått träda i tjänst där stridsvagnar och attackflyg inte räcker till. Kombinationen militär närvaro, militär påtryckning, energikontroll och energiavtal är förödande effektivt.

Med ett revanschistiskt Ryssland som granne är stora delar av Sverige utan militär närvaro. Inte ens de mest strategiska punkterna i landet har den grundläggande militära bemanning som borde vara ett minimum. Norrland, Göteborg, Stockholm, Gotland och Skåne har varit och är centrala försvarspunkter i Sverige. Den militära närvaron i Göteborg är mycket liten. Med tanke på Göteborgs hamns storlek och internationella betydelse för handel och kommunikation är den militära närvaron dumdristigt låg. Gotland är förutom hemvärnet i det närmaste avväpnat och i Skåne riskerar det enda kvarvarande regementet att läggas ner för att i sina beståndsdelar förflyttas till Mellansverige. Så blir det när budget och inte behov får styra försvarets styrka.
Så får det aldrig vara när det gäller ett så vitalt statligt ansvarsområde som försvaret. Budgeten får inte fortsätta att vara styrande för Sveriges försvarsbehov. Försvaret måste tillföras de medel som krävs för att försvara svenskt territorium, Sveriges befolkning och vårt sätt att leva. Det måste finnas tillräcklig materiel för att kunna försvara Sverige på marken, till sjöss och i luften.

Det svenska försvaret är hela folkets angelägenhet och har varit så i många år. Främst genom den allmänna värnplikten för män. I modern tid har värnplikten försummats för att inte säga missbrukats. År 2010 tog riksdagen ett konsekvensbeslut av det bristfälliga utnyttjandet av möjligheten att utbilda unga män till vapenför tjänst. Frivillighet infördes.
När makten av besparingsskäl, kombinerat med uppfattningen av minskat behov, började dra ner på antalet värnpliktsutbildade begick man ett allvarligt fel. Man borde istället ha förändrat värnplikten. Inte lämnat walk over.

Värnpliktens inverkan på de enskilda har inte tillräckligt genomlysts. Allmän värnplikt för män har genom decennierna inneburit uppfostran, ansvarskänsla, solidaritet och medborgarkänsla. Oavsett samhällsgrupp, etnisk eller religiös bakgrund, yrke eller utbildning har generation efter generation lärt sig umgås och respektera varandra. Följderna av detta har vi kanske bara sett början av.
Oavsett om vi är medlemmar i EU och NATO, oavsett om vi hoppas och tror på andras hjälp för att vi har lovat ge vår, måste vi i första hand lita till vår egen förmåga. Vi kan inte lägga vårt lands öde i andras händer. Samma syn måste gälla materielförsörjningen. Den svenska försvarsindustrin är en del av, samtidigt som den stärker, vår försvarsförmåga. Av försvarsförmågeskäl finns det därför anledning att slå vakt om vår svenska försvarsindustri.

Naivitet, förhoppningar mer än verklighetsskäl och budgetargument har urholkat vårt försvar. Men försvaret är och förblir en genuin konservativ kärnfråga. En fråga konservativa måste stå upp för hur kontroversiell den än för tillfället är.