Artiklar från Tradition & Fason 2008-2011

Moderat adjö till konservatismen

(september 24, 2011)

Moderaterna har kommit med ett förslag till nytt idéprogram . Jag har läst det och jag är besviken. Besviken men inte förvånad. I ett par år har förre partisekreteraren Schlingman varslat om vad som komma skulle: ett partiprogram där ideologi inte finns med. Och med en sannolikhet som gränsar till visshet blir det också antaget på partistämman i oktober.

Moderaterna / Högerpartiet / Allmänna Valmansförbundet har varit det konservativa partiet i Sverige. Med tiden kom partiet att i sin politik kombinera den konservativa värdegrunden med en liberal frihetssyn. I program och idéförklaringar kunde vi läsa om ett konservativt parti med liberala inslag. Det gick så långt att partiets ideologi beskrevs som liberal-konservativ. Liberala-konservativ fungerade ganska bra. Såväl för konservativa som höger-liberaler. Och partiet kunde göra skäl för ordet ”samlings” i sitt namn. Det var accepterat att vara konservativ, det var accepterat att vara liberal. Och det blev allt mer accepterat att vara nyliberal.

Så länge jag kan minnas har det alltid varit en kamp mellan liberaler och konservativa inom moderaterna. På 1970-talet blev det en hel del protester när Moderata Ungdomsförbundets tidning Moderat Debatt på förstasidan hade endast ett textbudskap ”Jag är liberal – därför är jag moderat”.

I slutet på 1970-talet fanns det en ideologiskt levande debatt inom moderata ungdomsförbundet. Att majoriteten i det styrande skiktet hörde hemma bland liberalerna torde det inte råda någon tvekan om. Men ute i distrikten såg det inte likadant ut. Det fanns konservativa krafter som gjorde mer eller mindre lyckat motstånd. En sådan kraft var Konservativt Idéforum som bildades, eller snarare återbildades, i början på 1980-talet – till förbundsledningens förtvivlan och ilska. Det var ingen bra tid att vara konservativ i MUF. Var man det i sin ensamhet och lite diskret gjorde det inte så mycket. Men absolut inte tillsammans med andra och absolut inte i manifesterad form.

Det verkliga uppbrottet mot det gamla som tidigare varit kom med dåvarande förbundsordföranden Gunnar Hökmarks bok ”En ny giv för Sverige” 1980. Hökmark presenterade nya idéer. Idéer som idag lätt kan identifieras som nyliberala. Då pratade vi mer om libertarianer.

Nyliberaler, fostrade och kläckta i Fria Moderata studentförbundet, fick under Carl Bildts och Bo Lundgrens partiledarskap allt större inflytande i den moderata rikspolitiken. På tjänstemannasidan plockades unga, pålästa och karriärsugna nyliberaler in på nyckelpositioner. Och när vi fick en moderatledd regering 1991 blev de departementsanställda och fick ännu större inflytande. Med Bo Lundgren som partiledare nådde nyliberalerna kulmen på sitt inflytande. Med Fredrik Reinfeldt som ny partiledare försvann de mest högljudda nyliberalerna från sina inflytelsepositioner. I mångt blev Fredrik Reinfeldt en reaktion mot Bo Lundgrens förda politik. Själv välkomnade jag i mina ledare i Gotlands Allehanda den nye partiledare och kunde identifiera en rad socialkonservativa inslag i de Reinfeldtska uttalandena och programförklaringarna. Men det varade inte länge.

Att Reinfeldt ville förnya moderaterna välkomnades av de flesta. En förnyelse behövdes. Men det visade sig vara mer än en förnyelse som satte igång. Förnyelsearbetet övergick raskt till att bli ett förändringsarbete. Många gamla sanningar förkastades, andra gjordes om. Det blev plötsligt svårt att veta vad moderaterna tyckte i olika frågor. Den raka linjen från idégrund till praktisk politik tunnades ut. Den raka linjen fanns inte längre.

För inte så länge sedan fick vi veta att de nya moderaternas mål är att bli ett ”statsbärande” parti. Redan här uppstår tveksamheter. Att bli ett statsbärande parti är att begära, eller ta, en plats i samhället som inget parti bör ha i en demokrati. Statsbärande partier hör hemma i diktaturer eller i inskränkta demokratier. I det nya programförslaget är ”statsbärande” smakligt nog omskrivet till ”samhällsbärande”. Men syftet tycks ändå luddigt. Det är mindre politik i vardagslivet som är värt att eftersträva. Inte ett parti som har till syfte att genomsyra hela samhället. Under socialdemokraternas långa, oavbrutna maktinnehav i Sverige fick vi se exempel på hur ett parti som ikläder sig rollen som statsbärande agerar. Partiboken blev ett av de viktigaste karriärinstrumenten.

I idéprogrammet som moderaterna använt sedan 2001 finns en hel del konservativa grundtankar. Men allt eftersom ”nya moderaterna” blivit varumärke för moderata samlingspartiet har partiet distanserat sig från detta program. I det ännu gällande handlingsprogrammaet kan man läsa ”Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer…”.  För att fylla varumärket ”Nya moderaterna” tycks detta vara en belastning som nu ska förpassas in i partiets historiearkiv.

Det nya idéprogrammet är inte vad jag skulle beskriva som ett idéprogram. Det är ett program för en praktisk politik som tillförs för tiden politiskt korrekta åsikter, inlindade i en allmänt välvillig ordmassa. Det blir en sammanblandning av allmän välvilja, idéer, mål och metoder. Om programmet tilltalar många är svårt att sia om. Däremot är det inte speciellt många som kan uppröras eller motsätta sig det. Önskan om röstmaximering tycks ha fått gå före en ideologisk bas och grundläggande värderingar. Från den grupp som arbetat fram förslaget till nytt idéprogram har vi fått höra att gamla värderingar inte längre hör hemma hos moderaterna.

Vad som till stor del kännetecknar ett idébaserat parti, som ”gamla” moderaterna var, är att man utan att behöva läsa en mångfald av program med mycket stor säkerhet vet vad partiet ska tycka. Detta eftersom det fanns en gemensam idégrund och gemensamma värderingar som man står för och som man tror på. Idag är det osäkert var moderaterna står, eller ska stå, innan partiledningen talat om det. Ju mindre ideologi, ju färre grundvärderingar som ett parti har, desto nödvändigare blir centralstyrningen och ”ledningen” uppifrån när det gäller vad man ska tycka, vilka åsikter man ska ha som aktiv partipolitiker. Detta tror jag är fel väg att gå.

Utan ideologi, utan gemensam värdegrund blir partiet lätt populistiskt. Åsikterna hämtas inte i en övertygelse om vad som är rätt eller fel. Åsikterna, de politiska uppfattningarna, hämtas från vad väljarna för tillfället tycker eller vad de inom en kort framtid kommer att tycka. Partierna blir kampanjorganisationer för en grupp människor som söker politiska uppdrag – inte för idéer, värderingar och det man tror är rätt. Jag tror att det är fel väg att gå.

Med det nya idéprogrammet kastar moderaterna av sig det ideologiska arvet, den ideologiska kompassen, den ideologiska känslan för vad som är rätt politik att driva. Istället är risken överhängande att det blir tillfälliga opinioner och politisk korrekthet som får styra. Omvärderingarna som ”nya moderaterna” gjort i en rad frågor har varit varningssignaler inför vad som nu är framlagt till beslut på partistämman hösten 2011.

Moderaterna som naturlig hemvist för Sveriges konservativa är borta. Detta innebär att moderaterna lämnar ett vakuum efter sig som redan andra krafter försöker muta in som sitt område. Signalerna från Sverigedemokraterna om att partiet ska bli det socialkonservativa alternativet i svensk politik skrämmer. Inte för att jag tror att dragningskraften på Sveriges konservativa blir speciellt stor. Men risken är att Sverigedemokraterna med sin politik förstör det konservativa ”varumärket” för lång tid. Det finns många motståndare till konservatismen som med glädje klistrar den konservativa etiketten på Sverigedemokraterna. Verkligt konservativa blir misskrediterade och vi får ett konstruerat ”bevis” för vad de gamla moderaterna egentligen stod för.

Förhoppningsvis får vi se någon form av institution, stiftelse eller annan konstellation som tar upp den fallna fanan och vårdar det konservativa arvet. Det behövs en traditions- och idébärare av svensk konservatism.

Hur ställer man sig då som varande konservativ och aktiv inom moderaterna till de nya moderaternas ideologilöshet? Hur ställer man sig som konservativ väljare som i alla år gett sin röst till moderaterna?

Ja, så länge den moderata sakpolitiken är den som man finner mest tilltalande bland landets politiska partier borde det inte vara några problem att även i fortsättningen arbeta för partiet eller ge det sin röst. Så länge de politiska programmen är sådana att man kan ställa sig bakom kraven och så länge man har förtroende för de moderata företrädarna är det inte fel att satsa på ett fortsatt engagemang. Däremot får man vara beredd på att det kan bli snabba omkast, att lojaliteten till ideologin inte längre finns kvar.

Resultatet lär bli att det blir vanligare med politiker som byter parti och ännu mer vanligare att väljare röstar olika från val till val. Den livslånga lojaliteten med ett parti och dess värderingar finns inte längre. Men det finns inget som säger att detta är för evigt…

Rolf K Nilsson

Tyskland beroende av flytande ryska kärnkraftverk 

(augusti 30, 2011)

Samtidigt som man i Tyskland har beslutat sig för en radikal avveckling av den egna kärnkraften blir landet allt mer beroende av gas från Ryssland. Gas som ryssarna nu ska utvinna med hjälp av ett stort antal nybyggda flytande kärnkraftverk.

Just nu färdigställs i S:t Petersburg den första i en lång serie av flytande kärnkraftverk. De två reaktorerna som ska finnas på standardmodellen ska kunna leverera tillräckligt med energi för att försörja 200 000 hushåll. Kärnkraftverken byggs på pråmar som ska bogseras till sina destinationer där de ska leverera energi. För rysk del har kärnkraftspråmarna två primära användningsområden. De ska kunna leverera energi till avlägsna befolkningscentra och ge den energi som krävs för att utvinna den idag svåråtkomliga gasen som krävs för att fullfölja kontrakten med Gazproms kunder. Gasfält som man tror finns i Arktis och som man vet finns i Ryssland.

Vi har alltså den smått bisarra situationen att Tyskland med sitt kärnkraftsbeslut gör sig allt mer beroende av rysk naturgas. Naturgas som man endast kan få ta del av om/när Ryssland har byggt ut sina kärnkraftverk för att kunna utvinna denna gas.

Dubbelfel av kolossalformat
Det är inte svårt att se att Tyskland här begår ett dubbelfel av kolossalformat.  Den tyska kärnkraftsnedläggningen är ett slag i luften när samtidigt en granne en bit österut bygger ut sina verk som en konsekvens av den tyska nedläggningen. Politiskt är det svårt att hitta ord till det Tyskland nu håller på med. Medvetet manövrerar man sig in i en situation där man blir allt mer beroende av energi från Ryssland. Ju mer beroende man blir desto större påtryckningsmöjligheter från Moskva på Berlin.

Det nya återförenade Tyskland är viktigt för Europa. Det är viktigt för EU och det är viktigt för NATO. Hur självständigt detta Tyskland i framtiden kan vara när det är Ryssland som bestämmer om landet ska få tillräcklig med energi till hushåll och till industri återstår att se. Redan har vi kunnat se hur Tyskland i sina utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden tar hänsyn till vad man tycker i Moskva.

Dubbla syften med kärnkraftspråmar

Det är svårt att inte se hur man från rysk sida tänker utnyttja de nya flytande kärnkraftspråmarna. Dessa blir en direkt fortsättning på gasledningspolitiken.

Ett 50-tal kärnkraftspråmar lär täcka det nuvarande behovet i Ryssland. Men det finns också ett utländskt intresse för dessa. Enligt den ryska kärnkraftsmyndigheten Rosatom ska ett 15-tal länder vara intresserade av att köpa eller hyra ryska kärnkraftspråmar. Här finns det anledning att komma ihåg en av Vladimir Putins doktriner.  Nuvarande premiärministern och tidigare presidenten har slagit fast när det gäller rysk energiförsäljning att ”All rysk energiexport ska användas för att öka Rysslands inflytande i omvärlden”. När det gäller Tyskland har det varit lätt. Tyskarna har själv manövrerat sig in i ett beroende av Ryssland. 

Framtiden får visa vilket priset blir

Med en export av flytande kärnkraftverk följer ett starkt ryskt inflytande. Vad kommer med som följdavtal?  När gasledningen i Östersjön blev en realitet fick vi veta från president Putin att den ryska Östersjöflottan fått en ny uppgift. Får den ryska flottan fler nya uppgifter och med uthyrningen av kärnkraftspråmarna? Länder i Latinamerika, Asien och Afrika är spekulanter. Risken är uppenbar att antalet icke-demokratiska länder med tillgång till kärnkraft ökar. Ryssland tvekar inte att sälja (eller hyra ut) sina produkter till regimer som inte är demokratier eller vägrar respektera de mänskliga rättigheterna.

Vad säger Sverige?

Ryssland går med sina flytande kärnkraftverk ytterligare ett steg i att utnyttja energin som ett vapen för ökat politiskt inflytande i världen. Ett steg som innebär ökad osäkerhet, påtagliga miljörisker och en grå zon när det gäller kontroll av världens kärnkraftverk.

En officiell kommentar från den svenska regeringen borde vara på sin plats. Dessa flytande kärnkraftspråmar ska bogseras genom Östersjön, förbi svenska kuster och möjligen genom Öresund.  Vilka är riskerna under transporterna? Hur ser den ryska beredskapen ut? Krävs det utbyggd svensk beredskap? Detta en svensk angelägenhet. Detta är frågor  som måste få svar nu. Inte när kärnkraftsbogseringen har börjat.

Rolf K Nilsson

Håkan Juholt – En begriplig man på vänsterkanten, eller…

(mars 27, 2011)

Det sägs att Göran Greider jublade när han hörde Håkan Juholts första tal som socialdemokratisk partiledare. Det är i och för sig tillräckligt för att inge oro. Men egentligen kände jag ingen större oro. Varken när jag hörde talet eller då jag i lugn och ro efteråt kunde läsa igenom det. Allt tal om en socialdemokratisk vänstersväng har fått mig lite ur balans. Jag har aldrig haft uppfattningen att Juholt är speciellt mycket vänster inom socialdemokratin. Jag har alltid uppfattat honom som en gammeldags socialdemokrat och det tycker jag att hans tal också bekräftar. Visst fanns där vänsteråsikter i talet – men socialdemokraterna är vänster – inte någon förtäckt borgerlighet. Det fanns en hel del i hans tal som jag tycker är sympatiskt och faktiskt också kan ställa mig bakom. Men med den absoluta reservationen att vi möjligen inte tolkar det sagda ordet och dess följder på riktigt samma sätt.

Han började sitt tal med kultur. Och det var åtminstone för mig oväntat. Men han fick snabbt sitt kulturresonemang att landa i vardagen. Det var skickligt gjort. Önskar att Fredrik Reinfeldt någon gång med samma inlevelse och övertygelse talade om kulturens betydelse.

Några rader i kulturavsnittet fäste jag mig extra mycket vid: ”Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet – människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad.” Just det här citatet om medborgaren ställer jag mig som konservativ helt bakom. Vi är alla medborgare i samhället, vi är inte reducerade till kunder. I såväl stat och kommun har vi fått leva med ofoget att myndigheter har börjar betrakta oss medborgare som kunder och försöker få oss att tro at det är något positivt, något mer än vår tidigare status. Jag vägrar att bli reducerad till kund. Som kund har jag att välja om jag ska köpa eller om jag ska avstå. Som medborgare har jag en rätt att kräva mina medborgerliga rättigheter. Det betyder att stat och kommun har skyldigheter mot mig precis som jag har skyldigheter mot stat och kommun, mot samhället där jag lever.

Lite längre fram kommer Håkan Juholt fram till ännu en sanning som inte borde gälla bara det socialdemokratiska partiet och som jag är beredd att ställa upp på till hundra procent när det gäller förhållandet inom mitt parti:

Vårt parti är inte då och är inte i dag ett börsnoterat företag. Partiets ordförande är ingen verkställande direktör, kongressen ingen bolagsstämma och partiets medlemmar inga aktieägare. Vi är ingen reklambyrå.

Nu har jag som partimedlem i endast ett parti – moderaterna -de senaste 42 åren förvisso en begränsad erfarenhet i hur det fungerar i andra partier. Men om vi ser till moderaterna så vill allt för många i avgörande positioner att partiet ska styras som ett företag. Och då gärna ett företag där inte ens aktieägarna har något betydande inflytande. Juholts sanning i det här fallet är generell. Politisk ledning och företagsledning är inte samma sak och bör inte heller vara det.

Det finns några frågor som den nye socialdemokratiske partiledaren kom in på i sitt jungfrutal som stämmer överens med min konservatism. En offentlig sjukvård som ska vara av första klass precis som den offentliga utbildningen. Det finns ingen som säger emot detta. Att hävda att borgerligheten vill ha dålig sjukvård och usla skolor är trams. Möjligen stärker det de redan övertygade om den egna förträffligheten när man utmålar sina politiska motståndare som onda. Några nya väljare lär det knappast locka.

Håkan Juholt gav i sitt tal lite till var och en och i tillräckliga doser. De socialdemokratiska traditionalisterna fick sitt, de offentliganställda fick sitt men också de privatanställda fick veta hur högt de värderas av den nye partiledaren. Miljövännerna fick sitt, ungdomarna fick sitt och både nuvarande och blivande pensionärer fick sitt. De enda som han egentligen inte hyste något förtroende för och ville ge bättre villkor var företagen. Varken de stora eller de små. Trots att också han vet att alla de löften och alla de grupper han vill tillfredsställa aldrig blir verklighet om inte företagen i Sverige får chansen att utvecklas, expandera och göra lysande affärer på världsmarknaden. Hånet i hans tal, som riktades mot nyföretagande och småföretagens möjligheter, bådar inte gott. Hans tidigare uttalanden mot RUT passar allt för väl in i ett mönster. Kanske sa han vad han trodde publiken ville höra – eller så tror han på företagen som en aldrig sinande resurs att tappa på pengar. Då är det riktigt illa.

I stort var det ett småputtrigt tal. Det var kända lösningar utan några revolutionerande omstöpningar av samhället. Litar man på staten, på partiet och på facket så löser sig allt. Håkan Juholt nämnde Olof Palme tre gånger, Göran Persson två, August Palm två, Ingvar Carlsson en gång och Mona Sahlin också en gång. Per-Albin Hansson nämnde han inte alls. Och det var konstigt för hela talet var egentligen en stor folkhemsdröm där allting skulle bli bra om det bara var tillräckligt av allt i en ordnad blandning styrt av parti och fack.

Den socialdemokratiska godheten fick nästan himmelska proportioner i Juholts verklighetsbeskrivning. Det blev något religiöst över det hela. Endast socialdemokraterna har insett livets högre värden och det är endast med socialdemokraterna i ledningen som Sverige kan uppgå i Nirvana. Det blev lite kletigt. Men med de låga opinionssiffrorna och två förlorade val så är det kanske vad de trogna, de tvivlande socialdemokraterna behöver höra för att kunna ta sig tillbaka. Men de andra som inte är socialdemokrater, som själva fått uppleva hur den nu sittande regeringens politik inte stämmer in på beskrivningen om det personifierade onda? Hur lätta är de borgerliga väljarna att locka till s-partiet? Troligen inte lika enkelt som att i kongresstal måla upp socialdemokratin som alla problems lösning.

Håkan Juholt talar så man förstår honom. Politiken känns även som icke socialdemokrat viktig när man hör honom. Och det största pluset är kanske att man känner sig viktig som en del av politiken för att den ska kunna fungera. Jag tror att Håkan Juholt kan engagera människor på en betydligt bredare front än Mona Sahlin var mäktig att göra. Risken finns att han också kan engagera människor bättre än vad partiledarna i alliansen har förmåga till.

Märkligt nog talade Juholt inte om det ämne han behärskar bäst – försvaret. Inte ett ord. Mycket lite utrikespolitik, men vi fick i alla fall veta att ”banden över Atlanten är viktiga”. Om det sedan ska tolkas som en målsättning eller ett konstaterande får vi se.

Sedan har vi då det här med ”socialdemokratin”, den ”sociala demokratin” och ordet socialism som vi inte fick höra en enda gång. Hur mycket socialist är Håkan Juholt? Är han socialist? En socialdemokrat är i grunden socialist, det vet vi. Socialdemokratin vilar på en marxistisk grund.  Men en ”social demokrat” är han eller hon verkligen socialist? Marxist? Tror inte det. Är vi på väg att se en avsocialiserad socialdemokrati eller är den ”sociala demokratin” lanserad för att få borgerliga sympatisörer på vänsterkanten att se socialdemokratin som ett möjligt röstalternativ, en socialdemokrati utan socialism?. Detta precis som mycket annat återstår att se. Håkan Juholt kan i fortsättningen inte kryssa mellan de stora frågorna utan att ta ställning. Allting kan inte vara både och. Inte minst blir kraven internt säkerligen allt starkare på att han ska tydligt markerar var han står i de olika frågor som idag faktiskt splittrar socialdemokratin.

Håkan Juholt är en bra talare, han är begriplig. Han ser socialdemokratin som en frälsarlära med rötterna i ett folkhem han så gärna vill ska återvända med honom som statsminister. Hans lösningar på dagens och framtidens problem går att hitta i det förflutna där de redan misslyckats. Håkan Juholts tal var bra om man vill glömma verkligheten, drömma sig tillbaka till en tid som aldrig varit och hoppas att ens önskningar ska slå in. Men verkligheten är brutalare än så vilket också Håkan Juholt får erfara. Dock finns i talet korn av visdom och riktighet som är värda att ta till sig. En del att betrakta som konservativa. Något som ju är positivt att Håkan Juholt tagit till sig – även om han inte har en aning om det.

Rolf K Nilsson

Dagspress i publicistisk kris

(februari 28, 2011)

MEDIA | När moderaterna gick ut på en egen offentlig arena för att ge sin version av DN:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts syn på hyresrätter i Stockholm fick vi uppleva något som har legat och grott en längre tid. Det journalistiska arbetet ifrågasattes med motbevis. Journalistens ord var inte det sista. Det fanns en annan sanning. Personligen tror jag vi redan sett början på en ny alternativ journalistik i Sverige som skråets försvarare inte alls uppskattar men som det genom sitt sätt att arbeta själv har gjort sig skyldig till.

Jag vet att jag nu generaliserar, givetvis finns det undantag och jag hoppas att jag i min journalistiska yrkesutövning tillhört ett av dem – men de blir allt färre. Journalistiken idag är inte objektiv, den är inte nyhetsförmedlande och den är inte länge demokratins och yttrandefrihetens försvarare. Journalistiken har bestämt att alla politiker är skurkar. Att det politikerna säger, i vilket sammanhang det än må vara, är lögn och ska behandlas därefter.

Det är svårt att följa politiken i Sverige enbart genom att lyssna på radio, se på TV och läsa tidningar. Den tid är sedan länge förbi då media tog som sitt ansvara att förmedla vad som politiken beslutar och vad som är tankarna bakom den förda politiken. Idag går det journalistiska arbetet i första hand ut på att ifrågasätta – allt. Grunduppfattningen är: politiker vill folk illa. Sedan ska detta bevisas.

Schismer, konflikter och missförstånd är vad som speglas i media. Ofta utan att det sätts in i sitt större sammanhang. Bilden svenska folket får av politiken och det politiska arbetet genom media är sammanlagt felaktig.

Jag har varit journalist i snart 30 år. Jag har under denna period också periodvis varit både heltids-och fritidspolitiker. En kombination som fundamentalistjournalistiken tar kraftfullt avstånd ifrån. Men därför vet jag också hur illa ställt det är med den politiska journalistiken idag och hur det år efter år har försämrats. Politiker misstror journalister, journalister misstror politiker. Det är så. Det behöver inte vara så, men det är så…

I och med att den politiska journalistiken inte speglar den politiska verkligheten så höjs rösten på allt fler platser på kraven om nya arenor för politiken att nå fram till medborgarna. Samma debatt pågår i andra länder, i andra demokratier. Journalistiken ska avslöja korruption, orättvisor och i största möjliga mån ta den lille mannens parti. Men när journalistiken till största delen går ut på att misstänkliggöra allt som politiker har för sig uppstår ett tomrum som nu politikerna med all sannolikhet tänker fylla ut med egen nyhetsrapportering. Det kan bli via de nya, social medierna men det skulle inte förvåna om vi får se detta också i de sk gammelmedierna. Det vill säga att politiken ge ut egna tidningar. Kanske får vi också egna radiosändningar – på nätet.

I USA har vi Fox som rapporterar nyheter sett utifrån ett republikanskt perspektiv. Det finns också demokratiska TV-kanaler om än mindre framgångsrika. Det diskuteras lite runtom i landet att starta nya lokaltidningar med enbart politiskt lojala journalister som inte medvetet går in för att misstänkliggöra, medvetet missförstå eller feltolka när det politiska budskapet ska förmedlas till en bredare allmänhet.

I den senaste valrörelsen fick vi runt om i landet uppleva en ny avvisningssida från pressen. Politiker var inte längre välkomna på insändar- och debattsidorna. Dessa skulle vara reserverade för ”vanligt” folk. Var ska en fritidspolitiker synas med sitt politiska engagemang?  Begriper tidningarna vilket missgrepp de tar när de utesluter företrädare för de politiska partierna att synas i media? När de utesluter förtroendevalda i kommuner, landsting, regioner och riksdag att synas förklarande sin politik? Det är inte i första hand politikerna som drabbas, det är den svenska demokratin. Medias slentrianmisstänkliggörande och förakt få våra demokratiska institutioner urholkar vår svenska demokrati.

Jag säger inte att journalister ska var godtrogna och acceptera allt som kommer från politikermunnarna. Journalister ska vara kritiska och svårflirtade. Men framför allt ska de ha de kunskaper som krävs för att kunna göra en kritisk granskning. Att kritisera och misstänkliggöra allt blottar endast en ocean av okunskap som resulterar i rent stupid journalistik. Jag tror vi i en inte allt för avlägsen framtid får se politiska partier som startar egna lokaltidningar därför att man tröttnat på att bli misstänkliggjorda i allt vad man företar sig. Jag tror att den gamla ”endagarstidningen”, en tidning som kommer ut en dag i veckan får en renässans. Och jag är förvånad att fler inte utnyttjat de möjligheter som finns idag; tekniskt och bidragsmässigt (presstödet).

Det journalistiska uppdraget befinner sig i kris. Tidningen, framför allt, förlorar i betydelse. Den är inte längre viktig som folkbildare, opinionsbildare eller politisk nyhetsförmedlare. Kvällstidningarna var de första som gav upp och nu följer beklagligt många dagstidningar efter. Det är inte nyhetsjakt eller grävande journalistik som längre gäller. Det är snabbt billigt material som kan fylla sidorna. Sitta inne på redaktionerna och skriva om TV-program och kändisar!

Vi har fått en ny tidningsägarklass i Sverige. Tidningsägare som lika gärna kunde äga fabriker för tillverkning av  frukostflingor. Produkten är ointressant, det är vinsten som räknas. Ju fler tidningar som säljes desto bättre. Om det är smörja som säljer så – sälj smörja!

Förr hade vi tidningsägare som hade ett publicistisk syfte med att ge ut sin tidning. Man hade ett budskap att föra ut, att försvara en ståndpunkt eller så såg man det som en viktig samhällsuppgift att informera medborgarna och vad som hände i samhället och varför. Intresseorganisationer, partier, familjer eller enskilda med ett eget personligt intresse i produkten var oftast en garant för kvalité och seriositet. Det ekonomiska målet var nått om man kunde betala löner, driva verksamheten vidare och kanske sätta undan ett litet kapital för framtiden. Det var inte ett kvartalsöverskott som motiverade det man sysslade. Det var faktiskt högre och betydligt ädlare motiv. Jo, det fanns undantag också förr. Men då var det de undermåliga tidningarna som var i minoritet. Idag är undermåligheten dominerande.

I USA uppmärksammade man problemet för något år sedan. I senaten gjorde man konstaterandet att tidningarna inte längre var en del av den amerikanska demokratins fundament. Den undersökande, grävande, journalistiken blir allt ovanligare (eftersom den tar tid och därmed kostar pengar). Amerikansk dagspress skriver, precis som svensk, allt mer om nöje och underhållning på bekostnad av riktiga nyheter. Amerikansk press har tappat sin roll som en av demokratins grundpelare. Och det är en fara för hela samhällskonstruktionen. I USA var det ett underutskott i senaten under ledning av den förre demokratiske presidentkandidaten John Kerry som höll i förhör man kallat in till. Frågan tas på allvar. När ska problemet tas på allvar i Sverige?

Den goda journalistiken finns i Sverige. Men den blir allt ovanligare. Det finns fortfarande tidningschefer som tänker publicistiskt. Men de blir allt ovanligare.

Rolf K Nilsson

Journalist, fd chefredaktör, fd redaktionschef, fd redaktionssekreterare, fd ledarskribent, fd reporter, fd redigerare på Gotlands Allehanda, Svenska Dagbladet, Västernorrlands Allehanda, Morgonposten, 

Försvaret måste få kosta mer

(januari 30, 2011)

Den traditionella Folk & Försvar-konferensen i Sälen i början av januari lämnade inget direkt lugn efter sig. Snarare har oron för det svenska försvaret förstärkts.

Det finns två bilder av det svenska försvaret idag. En som säger att vi inte har något försvar värt namnet och en annan som försvarsminister Tolgfors förmedlar ständigt, ständigt, ständigt och det är att vi har ett försvar som är bättre än vad det någonsin varit. Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. De reformer som har gjort har varit nödvändiga. Men det är bara ett första steg. Det svenska försvaret behöver efter 2014 mer pengar. Fler miljarder till försvarsbudgeten. Det går inte att använda försvarskostnaderna som budgetregulatorer längre.

ÖB – befriande tydlig

ÖB Sverker Göransson var i Sälen tydlig och mycket rak i sitt anförande. Försvaret kostar pengar – försvaret behöver pengar. Pengar för ny utrustning, utrustning som ska underhållas och utrustning som ska bytas ut. Och detta bara för att underhålla den nuvarande storleken på försvaret. Det svenska nationella försvaret har försummats. Det går inte att säga på något annat sätt. Nu håller det på att återhämta sig. Det är bra och det är nödvändigt. Men vad vi har i kvalité saknar vi i kvantitet. Att det militära försvaret endast har precis vad som behövs i material, flygplan, fartyg, fordon med mera räcker inte. Och jag ställer mig synnerligen tvivlande till att det antal som anses vara tillräckligt för behoven verkligen är tillräckligt. Vi behöver mer av allt och vi behöver reserver.

Något som borde var uppenbart och som man måste räkna med är att en eventuell militär motståndare lyckas förstöra, skjuta sönder eller på annat sätt skada den materiel vi har. Och plötsligt har vi då mindre av ”vad som behövs”. Jag har aldrig hört någon beslutsfattare som försvarar den minimalistiska linjen ta upp denna uppenbara risk och sanningen att också vi svenskar skulle kunna drabbas av förluster. Att det som vi saknar i kvantitet vägs upp av kvalitet är en sanning med kraftfull modifikation. Antal soldater, antal flygplan, antal fartyg, antal stridsvagnar har en avgörande betydelse. Och givetvis har det betydelse var i landet militär finns stationerad. Att Gotland inte längre är garnisonsort är ansvarslöst, att Skåne riskerar bli av med P7 i Revinge är både militärt och politiskt fel.

Vi behöver svensk försvarsindustri

Varför vi inte har en diskussion om – eller ens en plan för – reserver, påfyllnad, nybyggnad eller nyutbildning är för mig obegripligt. Om vårt försvar behöver x antal flygplan, y antal fartyg och z antal stridsvagnar för att klara sina uppgifter är det väl bra att vi räknat ut detta. Men om sedan en okänd faktor kommer in och gör flygplan, fartyg och stridsvagnar obrukbara så står vi där utan tillgång till ersättningsresurser.

Tankarna att svensk försvarsindustri ska konkurrera med andra länders försvarsindustrier är i grunden en bra tanke. Men den saknar förankring i dagens verklighet. Men vad ligger bakom dessa tankegångar? Det kan vara en olycklig blandning av en nästan religiös övertro till marknadsekonomin och ett typiskt svenskt behov att vara bäst i klassen.

”Att köpa från hyllan” talades det mycket om för ett par år sedan. Att vi i Sverige skulle bortse från att militär utrustning tillverkades i vårt land, nu skulle vi istället köpa färdigt från utlandet. Nu skulle det vara slut med kostsamma utvecklingskostnader i Sverige. ”Vi kan köpa det vi behöver billigare” var slagordet för dagen.

Jo, vi kan köpa om det är lugna tider, om freden är stark och inga konflikter ser ut att blossa upp någonstans. Men i händelse av oro, krig, ofred – då är varje land sig själv närmast. Militär utrustning, vilken den än må vara, går till det egna landet i första hand. I andra hand där den kan vara till nytta för det egna landet och i tredje och sista hand till en köpare som man inte har någon nytta av.

Alla länder, även det stora landet i väster som tror på och prioriterar konkurrens och marknadens krafter gynnar den egna inhemska industrin när det gäller försvarsmateriel. Varför ska Sverige vara ett undantag? Det enda utlandet tackar oss för är för att vi är korkade och lägger ner tillverkning som kanske är främst i världen och överlåter åt andra att tjäna pengar och erövra våra marknadspositioner. Något som helt tycks ha glömts bort är försvarsindustrin som en del av försvarsförmågan. En egen försvarsindustri är värt så mycket i så många olika sammanhang. Vi ska inte inbilla oss att det politiska hänsyn som till viss del fortfarande tas till Sverige inte hänger samman med vår försvarsindustri. Försvarsindustrin ger Sverige politisk styrka.

”Det stora onämnbara”

Bland många av våra politiska beslutsfattare fortsätter Ryssland vara det stora onämnbara. Den ryska nu pågående militära upprustningen ska uppenbarligen tigas ihjäl. Tror man den upphör då?

Fakta som ingen kan komma ifrån, vare sig vi tiger, blundar eller håller för öronen är att Ryssland har ökat sin försvarsbudget med mellan 50 och 60 procent fram till år 2015. Och fram till år 2020 ska 75 procent av de militära styrkorna ha fått nya moderna vapen. Vi har Iskandersystemet som byggs ut, vi har köp och bygge av Mistralfartyg. Vi har en enorm rysk militär satsning på Arktis. Tyskland och Italien förhandlar om försäljning av avancerad militär utrustning till Ryssland. Den ryska kilen rakt in i EU fungerar. Tyskland vågar inte annat än spela med Ryssland i skuggan av sitt energibehov och Berlusconi ser i Putin en vän. Grattis Ryssland! Strategin fungerar!

Det sker en rysk militär upprustning och modernisering över hela linjen. Det krävs ansträngning för att inte kunna se den. Det inte Ryssland klara med politisk övertalning eller militär överlägsenhet ordnas med omvärldens energibehov och ryska energileveranser. Snart är den ryska gasledningen i Östersjön färdig. Ytterligare ett ryskt grepp om Europa och påverkansmöjligheter rakt in i EU:s hjärta. Ryssland knyter allt fler länder till sig genom vapenexport och byteshandel – vapen mot råvaror. Den ryska vapenexporten är idag lika stor som när den var som mest från det gamla Sovjet. De ryska ledarna har lärt sig mycket av Sovjetunionens misstag. Idag blandas politik, militära hot och ekonomiska transaktioner i ett gemensamt syfte: ökat ryskt inflytande i omvärlden. Och just nu ser det ut att fungera alldeles utmärkt.

Splittra EU, bryta transatlantiska länken

Följer man rysk media någorlunda kontinuerligt är det inte svårt att upptäcka hur man från rysk sida gör vad man kan för att få till en splittring inom EU, undergräva den transatlantiska länken och erbjuda sig själv som Europas frälsare. I ett otal artiklar i rysk media kan vi ta del av budskapet hur USA och Kina ser på varandra som framtida samarbetspartners på Europas bekostnad. Från ryska sida pumpas budskapet att det endast är en tidsfråga innan USA helt ignorerar Europa och satsar sitt samarbete på Kina. Den ”logiska” slutsatsen i flertalet av dessa artiklar är att Ryssland finns där som en stark europeisk allierad – om bara EU vill. Ryssland är hungrigt.

Vi måste få igång en försvars- och säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Strutspolitik och självgoda uttalanden förändrar inte verkligheten runt omkring oss.

Rolf K Nilsson

Mer makt till de folkvalda

( december 31, 2010) 

Jag vill ha mer sunt förnuft och mänsklighet i politiken. Jag vill att de politiker vi väljer också ska vara våra företrädare. Därför är det viktigt att varje vald politiker har uppgiften att använda sitt sunda förnuft, sina känslor och kunskaper när han eller hon fattar beslut i våra, väljarnas, namn.

Vad är det då som står i vägen för detta? Varför är det inte så idag? Det finns inget enkelt svar. Det är många faktorer i kombination som hindrar ett verkligt folkstyre.

Politiken idag är toppstyrd och detaljerad. Ju fler detaljer vi ser i partiernas program desto mindre utrymme finns för sunt förnuft, politiska diskussioner/debatter och gemensamma lösningar.

Redan innan frågorna kommer upp till en symbolisk debatt i våra valda församlingar är partierna och deras företrädare helt låsta eftersom man har internbeslutat hur varje fråga ska lösas ner till detaljnivå.

Detaljismen är demokratins och folkstyrets fiende. Ju fler detaljer och ju längre ner i de beslutande nivåerna som det finns fastlagda partiplaner desto starkare bli toppstyrningen och tjänstemännens kontolluppgifter.

I detta sammanhang kan man ju också plocka in subsidiaritetsprincipen om att alla beslut ska fattas på så ”låg” nivå och så nära de berörda som möjligt. En princip som ofta diskuterades och hyllades i de första EU-valen vi som svenskar deltog i. Och om jag inte minns helt fel åtminstone allianspartierna anslöt sig till.

Partierna ganska lika

Det finns ingen enskild politiker som kan, eller kan ta till sig, hela sitt partis partiprogram – knappt ens på det egna området. Därför finns det politiskt tillsatta tjänstemän som ska bistå och hjälpa till. Detta är en god tanke. Men alltför ofta har dessa tjänstemän en dubbel agenda, en dubbel lojalitet som de mer eller mindre tvingas in i. Dels ska de vara lojala med ”sina” riksdagsledamöter. Men de har också en lojalitet uppåt som de inte så sällan påminns om. Tjänstemännen är anställda av partiledningar, gruppledningar etc. och tvingas i sina tjänsteutövningar alltför ofta agera poliser vars uppgift är att se till att de valda representanterna för Sveriges folk håller sig till de beslutade detaljerna och inte avviker när förslag, reservationer och kompromisser sätts samman. Partiernas pressavdelningar får mer uppgiften att stoppa ledamöternas kontakter med media än att fungera som den hjälpande hand de förväntas vara.

De politiska partiernas inre strukturer ser också ganska lika ut. Problemen med demokratin och inflytande underifrån är skrämmande lika. Detta trots att hela den organisatoriska apparaten finns där för en synnerligen levande och kreativ demokrati.

Ska vi kunna få människor som är villiga att satsa på politiken, dela med sig av sina erfarenheter och komma fram till beslut som är medborgarna till nytta måste dessa få ett handlingsutrymme, en möjlighet att utnyttja den egna kraften och förmågan. Dagens politiker håller på att förlora den egna initiativkraften, förmågan att självständigt komma fram till politiska lösningar eftersom det redan är beslutat hur de ska tänka och resonera ner i minsta beståndsdel av samhällsbyggandet.

Valet ska ha betydelse

Vad spelar det för roll vilken politiker jag väljer, när han eller hon är låst av detaljerade planer och andras godtycke på bekostnad av den egna förmågan? Planer och program som media ofta använder emot den förtroendevalde när han eller hon avviker från det skrivna ordet.

Partiprogram måste vara enkla och övergripande. Inte minst för att människor ska kunna se skillnaderna, kunna bedöma alternativen utan att först behöva gå en högskolekurs i jämförande partikunskap. Men framför allt – för att det ska göra en skillnad beroende på vem jag väljer att låta mig företrädas av. Den som väljes måste få ta det förtroende med sig som väljarna gett in i de beslutande kamrarna. Och där fritt kunna använda sin egen intelligens, förmåga och omdöme.

Allmänna Valmansförbundet 1919

Så här såg partiprogrammet ut som Allmänna Valmansförbundet antog på sin stämma den 2 december 1919.

”Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.

Den svenska högern känner sitt ansvar för det Sverige, som vi ärvt av fädren och en gång skola lämna i arv till kommande släktled. Den anser all utveckling böra bygga på det beståendes grund. Den är i denna mening samhällsbevarande.

Den svenska högern är reformvänlig. Den erkänner, att det svenska samhället har mycket att lära, mycket att förbättra. Erforderliga reformer böra ske för folket och genom folket. Känslan av ansvar och samhörighet med riket, med fosterlandet skall därigenom stärkas. Reformerna böra syfta till hela folkets bästa. Den svenska högern är ett folkligt parti.

Den svenska högern betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling.

Den svenska högern ser i arbetet det enda säkra medlet att åstadkomma varaktigt enskilt och allmänt välstånd. Den enskilde måste lära att lita på sig själv. Det allmänna bör stödja honom i hans strävanden att genom eget arbete skapa sig en tryggad ställning.

Den svenska högern anser hem och familj utgöra hörnstenar för vår samhällsbyggnad.

Den svenska högern uppfattar den kristna tro, på vilken våra fäder levat och dött, som en uppehållande och renande kraft i samhället, vilken bör vårdas som vår dyrbaraste egendom. Den fordrar, att allt framgent vår folkuppfostran skall vila på kristen grund.

Utgående från dessa grundsatser vill högern verka för:

1. Rikets oberoende. Värn för dess yttre säkerhet. Mellanfolklig rättsordning för fredens bevarande. Samförstånd i Norden.

2. Värn om vår historiska författning. Kamp mot maktmissbruk och klassförtryck. Undertryckande av anarkistiska strävanden.

3. Lydnad för lagarna. Färre lagar men goda.

4. Uppfostran till självansvar. Fri tävlan för alla dugliga. Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar.

5. Förenkling av förvaltningen. Förtjänst och skicklighet enda befordringsgrunden. Statens ämbeten inga partibelöningar.

6. Bevarande av enskild äganderätt till främjande av självständighet, företagsamhet, arbetsflit och sparsamhet.

7. Ett starkt näringsliv, fritt från förkvävande statstvång och tryggat mot socialiseringshot. Planmässigt utnyttjande av våra naturliga hjälpkällor. Förbättrad samfärdsel. Kontroll över monopolbildningar och truster.

8. Jordbrukets stödjande och skyddande som landets huvudnäring. Bondeklassens bevarande. Förbättrad jordbrukskredit. Hjälp till bildande av nya bondejordbruk, småbruk och egna hem.

9. Arbetsfredens tryggande. Åtgärder till förekommande av samhällsförlamande arbetsinställelser.

10. Sparsamhet med statens och kommunernas medel. Varsamhet i beskattningen. Skatternas avvägande efter rättvisa grunder under hänsynstagande till näringslivets bärkraft.

11. Socialt framstegsarbete. Framsynt bostadspolitik till främjande av folkhälsa, sedlighet och hemmens ekonomi. Hjälp till självhjälp. Folknykterhetens främjande.

12. Fördjupad folkbildning. Skolväsendets ändamålsenliga utveckling under hänsynstagande till de ekonomiska betingelserna. Främjande av praktisk yrkesutbildning.

13. Stärkande av hem och familj. Fostran till sedlig kraft. Kristendomsundervisning i skolorna. Kyrkans bevarande. Sveriges folk ett kristet folk.”

Med inte speciellt många tidsanpassningar och justeringar skulle ett politiskt parti som vill ge makten till de förtroendevalda kunna gå till val idag på ovanstående program.

På många plan saknar jag ”Den svenska högern”…

Rolf K Nilsson

Chamberlains ande över NATO-mötet i Lissabon

(november 22, 2010 )

Avspänning är bra. Tilltro är bra. Men det finns påtagliga risker med det nya samarbete som nu tycks se sin början mellan NATO och Ryssland.

Efter NATO-ordföranden Anders Fogh Rasmussens anförande i Lissabon kan jag inte hjälpa det, men mina tankar går till Neville Chamberlain och hans besked om ”Fred i vår tid”. Det godtrogna väst personifierat av Chamberlain ville tro och därför trodde man också på Hitlers försäkringar om fred och inga fler krav från Tyskland. Vad som hände sedan vet vi.

Ryssland en icke-demokrati

Så länge Ryssland är en icke-demokrati kan vi inte lita till denna sårade stormaktsrest. Detta samtidigt som vi måste hitta en formel för umgänge och samarbete där det är nödvändigt och där det kan bidra till demokratiseringen av landet.

NATO och övriga västvärlden har inte en gemensam syn när det gäller Ryssland eller andra stater med demokratiskt tveksamma eller uttalat negativa regimer. Det finns tydligt uttalade ryssvänliga politiker på toppnivå både i Frankrike och Tyskland som inte bryr sig om de inre förhållandena i Ryssland. Från Tyskland och Frankrike är man också selektiv i kritiken när det gäller hur man från rysk sida ser på sina grannar som man anser sig ha speciell rätt att utöva inflytande på.

Under diskussionerna i Lissabon krävde man från Turkiets sida att Iran inte fick nämnas som ett av de länder som en framtida missilsköld skulle skydda emot. I motsatt position fanns Frankrike och Kanada som krävde att Iran skulle nämnas. Från tysk sida fördes också kravet fram att antalet kärnvapen ska minska och här hänvisade man till president Obamas ”vision” om en kärnvapenfri värld. Och här fick man direkt motstånd från Frankrike, USA och Storbritannien som står fast vid att NATO ska ha en kärnvapenavskräckande effekt. Överenskommelsen i Lissabon är ett till synes ett nytänkande från NATO:s sida om västvärldens roll i det framtida internationella umgänget. Men egentligen bygger tankarna på ett koncept från 1999 då det klargjordes att NATO inte är till enbart för ett europeiskt och amerikansk närförsvar mot angrepp från Sovjetunionen. För NATO är det lika viktigt att kunna agera mot hot i hela världen som direkt hot riktade mot medlemsländerna. Ett i flesta fall riktigt koncept som också kunnat accepteras av en rad länder som saknar medlemskap i NATO, bland annat Sverige.

 En stor risk
Att man från NATOS:s sida tar en enorm risk i att utöka samarbetet med Ryssland på det direkt militära planet är givet. Ett samarbete med ett land som Ryssland med rena demokratibrister och till stor del avsaknad av respekt för demokratiska fri- och rättigheter skriker ut varningssignaler. Frågan är om inte Ryssland politiskt och demokratimässigt har mer gemensamt med Kina än med NATO och västvärlden? I sammanhanget kan ju nämnas att Ryssland tillhör de få länder som tillsammans med Kazakstan, Iran, Marocko och Kuba som på Kinas uppmaning att bojkotta ceremonin runt Nobels fredspris utdelande den 10 december i Oslo. Även om den ryske presidenten Medvedev just nu – och uppenbarligen med premiärminister Putins medgivande – är för ett närmare samarbete med väst och med Nato så betyder det inte att alla krafter i det väldiga Ryssland är det. Långt därifrån. Hur nära samarbetet blir är svårt att spekulera i. Där är ännu många frågor att lösa. Men något vi redan nu vet är att Ryssland aldrig kommer att acceptera en för landet underordnad roll, vare sig till NATO eller till USA. Ryssland inte bara vill, utan kräver att bli behandlat som stormakt på samma villkor som en gång Sovjetunionen.

 En ny Chamberlain?

Jag hoppas verkligen att NATO:s generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, som nu har öppnat dörren för ett närmare samarbete md icke-demokratin Ryssland -med USA:s välsignelse – inte blir någon ny Neville Chamberlain i historien. Helt klart är att det inte är med jubel i alla länder som NATO nu närmar sig Ryssland. I de baltiska staterna och i Polen har man mer eller mindre tvingats till acceptera närmandet för att också i framtiden kunna räkna med USA:s stöd.

En överhängande risk med ett nära samarbete med Ryssland är att angelägenheten för detta gör att bristen på demokrati och demokratiska fri-och rättigheter hos samarbetspartnern glöms bort. Precis som Rysslands små grannländer där Moskva anser sig ha speciella rättigheter.

 Rolf K Nilsson

Bra rutet Roland Poirier-Martinson!

( november 10, 2010 )

Jag har inte minst här på Tradition & Fasonvarit kritisk mot Roland Poirier Martinson och hans, i mitt tycke, väl försiktiga låt-gå-konservatism. Men efter att ha hört Martinson i debatt med Göran Greider i ”P1-morgon” om den amerikanska ambassadens ”underrättelseverksamhet” i Stockholm mot som påstås svenska medborgare vill jag bara ställa mig upp och hurra. Inte för att USA påstås bedriva underrättelseverksamhet utan för hur Martinson satte fingret på vad det hela egentligen handlar om.

USA är den goda kraften som efter 11 september gör vad man kan för att skydda sina egna intressen för att liknande terroraktiviteter inte ska kunna upprepas. Göran Greider gör vad som alltid gjorts i Sverige, drar USA, Sovjet, Kina – alla länder med stor makt – över samma kam oavsett om de är demokratier eller diktaturer, oavsett om de står för frihet eller ofrihet.

När Martinson påpekar att USA är den goda kraften kan man genom högtalarna höra hur Greider vrider sig i konvulsion över ett sådant påstående. Och när Martinson direkt till Greider säger att ”Du kan pusta och stånka och skratta så mycket du vill!”, då vill jag själv resa mig upp och utbrista i ett ”Stånka på Greider, din gamla vänsterlakej”. Kanske inte speciellt sakligt, men synnerligen tillfredställande.

Jag kan inte anse det vare sig fel eller märkligt att man från USA:s sida vill ha kontroll över människor som visar ett stort eller överdrivet intresse för den amerikanska ambassaden. Det är ren självbevarelsedrift. Att få detta till underrättelseverksamhet mot svenska medborgare är en sanning med modifikation. Jag utgår ifrån att de uppgifter på ”misstänkta” som samlas in sedan lämnas över till den svenska säkerhetspolisen för åtgärdande. Skulle man däremot från USA:s sida ta saken i egna händer och bedriva en direkt repressalieverksamhet har man gått över en gräns som inte kan accepteras.

Men som Martinson konstaterade så har vi generellt onda krafter och vi har goda krafter i världspolitiken. USA representerar de goda krafterna. Det gör inte Iran, Kina, det gamla Sovjet, Nordkorea, Al Qaida, talibaner m.fl. Bra rutet Roland Poirier-Martinson!

Rolf K Nilsson

Hur mår konservatismen inom moderaterna?

(oktober 24,  2010 )

Finns det någon konservativ ideologi kvar inom moderaterna? Eller har den planenligt avvecklats? Är det ideologin eller är det andra fundament som styr politiken och de politiska målen? Man kan med en gång slå fast att konservatismen inte är populär i den nuvarande moderata partiledningen. Det är överhuvudtaget inte populärt att bekänna sig till någon ideologi. Så har den nu förre detta partisekreteraren Per Schlingmann arbetat för en avideologisering av partiet såväl i skrift som i handling. Han har lyckats väl i sin strävan.

De ”nya moderaterna” och ”det andra arbetarpartiet” slog igenom när moderaterna gick till val 2006. För många uppfattades det som fräscht, nytt och framtidsinriktat. Det fanns skeptiker då, och de finns fortfarande. Men så länge framgångarna håller i sig ligger skeptikerna lågt. Alla vill vara vinnare, vissa till vilket pris som helst.

Moderaternas och andra partiers ideologisyn

År 2006 kunde man i moderaternas egen beskrivning av den idégrund som partiet baserade sin politik på läsa:

”Från början var partiet klassiskt konservativt och nationalistiskt. Successivt har liberala och internationalistiska idéer vunnit insteg. Idag är Moderata Samlingspartiets ideologi en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer. Det som präglar partiets ideologiska syn är behovet av kontinuitet, visionen om det öppna samhället och den enskilda människans valfrihet.”

I handlingsprogrammet från 2007 finns meningen:

”Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer som har visat sig vara mest framgångsrika för att skapa utveckling som kommer alla till del.”

På den moderata hemsidan år 2010 nämns varken konservatism eller liberalism. Det är uppenbarligen inte i den moderata politikens intresse och mål att grunda sina beslut ideologiskt.

Vad betyder ideologin inom övriga partier? En snabb och ovetenskaplig koll på Socialdemokraternas respektive Folkpartiets hemsidor kanske säger något.

Socialdemokraterna är socialister, det vet vi. Talar man om det eller undviker man denna uppgift? För Folkpartiet betyder ideologin mycket och man har det också som adelsmärke i sitt partinamn – Folkpartiet Liberalerna. Hur mycket använder man begreppet liberal när den egna politiken och verksamheten ska beskrivas?

På socialdemokraterna hemsida kan man hitta ”socialism” på drygt 50 olika platser. Kanske inte det mest använda affischordet, men ändå tydligt förekommande . På folkpartiet liberalernas hemsida får order ”liberal” över 10,000 (tiotusen) träffar (anmärkningsvärt högt). Här finns en stolthet för ideologin. Kanske också ett sätt att markera äganderätten över ordet ”liberal” i en tid då vi kan hitta liberaler på de mest oväntade platser i politikens värld.

Moderaterna på väg mot ideologilöshet

Vilken slutsats kan man dra av moderaternas mörkning och i praktiken avståndstagande från konservatismen? Jag kan bara dra en: moderaterna är på väg mot ideologilöshet och konservatismen har gjort sitt i partiet. Nu är det andra krafter och influenser som styr politiken.

Opinionsundersökningar om vad väljarna vill ha och vad som kan locka dem att rösta har sakteligen ändrat den moderata politiken. Det marknadsekonomiska tänkandet slår igenom ”det kunden vill ha – det ska kunden få”. Den politiska idén får i bästa fall konkurrens med vad ”marknaden” vill ha, men risken att marknaden slår ut den politiska idén är betydigt större. Makten för maktens skull tar över målet. Att få makten för att kunna genomdriva en idé verkar numera vara sekundärt.

Med Bo Lundgren som partiordförande nådde nyliberalismen sin kulmen inom moderaterna. När Fredrik Reinfeldt tog över som partiordförande var vi många som trodde att partiet var på väg att återvända till sitt ideologiska ursprung. Och Fredrik Reinfeldts första tid som partiordförande var lovande. Det fanns mycket socialkonservatism i hans tankar och uttalanden. Men sedan hände något. Löftena om att de ”nya” moderaterna skulle användas som beteckning på partiet endast under valrörelsen 2006 glömdes snabbt bort. Samtidigt dök affischerna upp med moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”. ”Nya moderaterna” var/är en nästan genant flirt med Tony Blairs New Labour. Och ”det nya arbetarpartiet” är lika illa det. Inget fel i att se politiken från löntagarsidan. Tvärt om. Men moderaterna har alltid varit ett idéparti, inte ett intresseparti.

Det har varit med idéerna som man vädjat till väljarna för stöd. Inte för att göra det bättre för vissa utplockade grupper eller kategorier. Moderaterna har gått till val såväl under moderat etikett som Högerpartiet med en politik som riktar sig till alla. Och det är ingen dålig tanke.

Reinfeldts positiva insatser

Många inom moderaterna satte stort hopp till Fredrik Reinfeldt. Han hade en svår uppgift framför sig; att rädda partiet efter Bo Lundgrens nyliberala fiasko. Därför var det också många som trodde på en förnyelse av partiet. En mycket stor majoritet var för en sådan förnyelse. Inte alls lika många var för ett utbyte eller ett avskaffande av den ideologiska grunden partiet stod på. Men det är till stor del vad som har skett. Dock, och det måste poängteras, med några väsentliga och synnerligen betydelsefulla undantag.

Jag tänker då på arbetslinjen, på uppfattningen att det ska löna sig att arbeta. Att skapa förutsättningar för arbete är det riktiga i jämförelse med att ge bidrag eller erbjuda terapeutisk sysselsättning. För människor som är arbetsföra är det arbete som gäller och inte bidrag. Vi har regeringens satsning på sänkta skatter när det gäller arbete. Det är bra, det är riktigt och något som jag uppfattar som god konservativ politik. Men när det gäller skatter så är det inte bara på arbete som dessa måste sänkas. Det finns en rad andra områden där dessa är för höga för att det ska vara tillfredställande. Och här har regeringen inte varit lika intresserad av sänkningar som när det gäller skatten på arbete.

Utbildningspolitiken är ett område där regeringen har klarat sig bra och är inne på rätt väg, även om det inte är moderaterna som har det direkta ansvaret för denna. Men den genomförs dock av en moderatledd regering. Undervisning, ordning och reda är en bra grund att stå på. Att elever som lämnar grundskolan ska kunna läsa och skriva är så självklart att det egentligen inte borde vara en politisk fråga. Något annat kan inte accepteras. Detta kan också beskrivas som god konservativ politik, även om det sker under liberal ledning.

Partiet har helt abdikerat i försvarsfrågan

Om man utgår från en konservativ grundståndpunkt har moderaterna svikit när det gäller försvarspolitiken. Partiet har abdikerat från att vara det försvarspositiva alternativet i svensk politik. Jag har varit en kugge, en del av detta svek eftersom jag varit en del av systemet. Men jag är övertygad att om det inte hade varit för den moderata gruppen i Riksdagens försvarsutskott uppbackade av många andra försvarsengagerade moderater – och ett för tillfället försvarspositivt folkparti – under den gångna mandatperioden, så hade det sett bra mycket värre ut än vad som är fallet idag.

När Allians för Sverige bildades gick moderaterna med på att sänka sina krav på hur stor försvarsbudgeten skulle vara. Moderaterna låg flera miljarder högre än sina borgerliga allianskollegor. Men moderaterna skulle ganska snart bli omkörda av folkpartiet som alliansens mest försvarsvänliga parti. Varthän det lutade stod helt klart redan när finansminister Borg i Almedalen 2007 förklarade hur mycket försvarets kostnader skulle dras ner. På ett mycket pinsamt sätt avslöjade Borg hur beslutsordningen såg ut i den borgerliga moderatstyrda regeringen. Det vill säga att det spelar ingen roll vad som tycks i övriga departement. Och de överläggningar som förekommer för att nå fram till ett gemensamt resultat är ofta betydelselösa eftersom det är finansen som har sista ordet.

Försvaret har inte varit en prioriterad fråga för den sittande regeringen. Resurserna har dragits ner och det har varit tilldelad budget som fått forma styrka, storlek och förmåga. Intresset från partiledningen att lägga mer pengar på försvaret har inte funnits. Trots att statsminister Fredrik Reinfeldt i årets regeringsförklaring nämnde vårt geografiska närområde och utvecklingen i Ryssland, har varningsord om Ryssland och inte minst de säkerhetspolitiska och rent militära konsekvenserna av gasledningen genom Östersjön viftats bort eller ignorerats trots varningar från mycket sakkunnigt håll.

Mikael Odenberg var Reinfeldtregeringens första försvarsminister. När han stod inför fullbordat faktum och kunde konstatera att försvars- och säkerhetspolitiska skäl inte var tillräckliga argument inför finansminister Anders Borg avgick han. Han efterträddes av Sten Tolgfors. En minister som säkerligen ligger i täten som den mest påläste och mest plikttrogne ministern i regeringen. Men det hindrar inte att det var ett misstag av Reinfeldt att utse honom till försvarsminister. Ja, rent av en onödig oförskämdhet och provokation mot alla militärer och mot alla med militär bakgrund. Men det var också en signal hur högt, eller lågt, statsministern själv placerade försvarsfrågorna.

Sten Tolgfors var en aktiv vapenvägrare. Och därmed borde han ha diskvalificerats som att ens vara påtänkt som försvarsminister. Att han senare har modifierat sin uppfattning är givetvis till hans fördel med tanke på det departement han är chef för.

Även nyliberalerna har tystnat

I valet 2006 fanns ett stort antal yngre nyliberaler bland moderaternas 97 riksdagsledamöter. Och även i centern och folkpartiet kunde företrädare för dessa åsikter hittas. Man bildade till och med sitt eget liberala nätverk. Tonen var från början hög från de unga nyliberalerna, men den byttes ganska snart ut mot en mer teknisk-pragmatisk syn anpassad för att göra karriär.

Efter FRA-debatten har inte några direkta nyliberala inspel kunnat märkas i den moderata riksdagsgruppen. Men åsikterna finns där och kommer fram vid spontana diskussioner över en kopp kaffe eller i hastiga kommentarer. Det finns beslut och ställningstaganden inom moderaterna som ligger helt i konflikt med den konservativa idétraditionen inom partiet. Två hänger intimt samman. Ställningstagandet till könsneutrala äktenskap och en aktiv uppmaning, inte minst från partisekreteraren, till riksdagens moderata ledamöter att delta i diverse så kallade prideaktiviteter under den årligen återkommande prideveckan i Stockholm.

Det har under decennier varit tradition inom moderaterna att i så kallade samvetsfrågor låta ledamöterna utan några större konvulsioner få tycka och rösta fritt. De flesta trodde att när det gällde samkönade äktenskap skulle samma ”regel” gälla. Men yngre gayaktivister inom partiet och riksdagsgruppen hade en annan uppfattning och ville att ledamöterna skulle tvingas rösta för könsneutralt äktenskap. Nu blev det inte så.

Högern inte längre ”att lita på”

Att vara äldre och ha många års partierfarenhet bakom sig är ingen merit hos de nya moderaterna. Snarare en belastning. Och detta ligger helt i linje med avideologiseringen. Det gamla tänkesättet, den konservativa grund som faktiskt politiken byggde på, gäller inte längre. Förr kunde man tala om att det fanns en ideologisk kompass hos alla moderater. När en ny politisk fråga eller problem dök upp kunde man ganska lätt komma fram till den troliga uppfattning partiet officiellt skulle inta i frågan. Idag är det inte längre så. Idag vet man inte alls med samma säkerhet i vilken riktning ordförande Fredriks tänkande går.

Så länge det finns kvar ”gamla” moderater som ser en trygghet och övertygelse i den konservativa ideologin, som inte håller med om alla infall och påbud som partiets kommunikationsexperter påbjuder så finns där ett motstånd. Ett motstånd som håller på att arbetas bort. Och vad är då bättre än att på så många poster och funktioner som möjligt tillsätta unga och av erfarenheter oförstörda ”nya” moderater? In med det nya, ut med det gamla!

Jag tror på förnyelse och jag tror på att också yngre företrädare ska finnas med i partiarbetet. Men jag tror på blandningen av unga och äldre, av kvinnor och män, av människor från städerna och från landsbygden. Moderaterna är inne på en riskabel väg. Partiet som på ett förtjänstfullt sätt agerat mot utanförskap i samhället bedriver internt en alltmer exkluderande politik. Likriktning och lydnad blir alltmer uppskattade egenskaper för uppdrag och utnämningar. Avvikande uppfattningar och politisk inkorrekthet straffas. Men jag hoppas att det inte är för sent att ändra riktning.

Så med avslutat riksdagsuppdrag sällar jag mig nu till den icke organiserade men väl existerande socialkonservativa oppositionen inom partiet. Winston Churchill förklarade sitt avhopp från det konservativa partiet under en tidsperiod med att han inte bytte uppfattning efter parti utan parti efter uppfattning. Något partibyte är inte aktuellt för min del. Det finns många goda krafter inom moderaterna och jag hoppas på en ideologisk debatt – en debatt som gärna får starta här och nu. Annars är risken, för moderaterna, stor att många följer Churchills exempel.

Rolf K Nilsson 

Moderat ledamot av Sveriges Riksdag 2006-2010

Dubbelmoral att säga nej till SD och acceptera V

I denna valrörelse mer än tidigare kan vi slå fast att vad som är politiskt korrekt inte på långa vägar har någonting med logik att göra. Jag tänker då på förhållningssättet till Sverigedemokraterna i jämförelse med Vänsterpartiet.

Sverigedemokraterna har nått framgångar i tidigare val på det lokala planet. Risken är överhängande att partiet i detta års val tar steget in i Riksdagen. Det vore olyckligt.  Men varför denna näst intill hysteri? Vad skulle skillnaden vara mot idag? Vi har ju redan vänsterpartiet i Riksdagen.

Alla partier i Riksdagen har under mer eller mindre rituella former lovat att de inte ska bygga något maktinnehav på eller ha något samarbete med Sverigedemokraterna. Samtidigt har vi de ”rödgröna” – ett organiserat samarbete mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet som om olyckan är framme får tillräckligt med röster för att bilda regering. Det vill säga en regering med ministrar från samtliga tre partier. Också från vänsterpartiet f.d. kommunisterna!

I den svenska politiska världen är det alltså fullt korrekt att ha med vänsterpartister i en regering och bygga ett maktinnehav på detta partis medverkan. Det är fullt korrekt för socialdemokrater och miljöpartister att samarbeta med ett parti som inte gjort avbön eller på fullt allvar tagit avstånd från sin totalitära bakgrund.

Vänsterpartiet har en partiledare som fortfarande betraktar sig som varande kommunist, men han har lovat att inte längre säga att det är så, även om han behåller sina åsikter. Vi har många medlemmar i vänsterpartiet, tyvärr ganska många yngre, som utan att skämmas utan snarare i trotsig stolthet förklarar att de är kommunister. Att vara kommunist är alltså fullt möjligt och accepterat i vänsterpartiet. Några krav på att ta avstånd ifrån kommunismen finns inte. Några sådana krav har uppenbarligen inte heller kommit från de båda samarbetspartierna socialdemokraterna och miljöpartiet.

Sverigedemokraterna har precis som vänsterpartiet sina rötter i rörelser och organisationer med öppet totalitära uppfattningar och idéer. Men om vi nu ska se på det så objektivt som möjligt så tillåter inte Sverigedemokraterna att deras företrädare har sympatier som kan beskrivas som nazistiska eller ens luta åt det bruna hållet. Nazistiska och fascistiska symboler är förbjudna inom Sverigedemokraterna. Medlemmar som brutit mot dessa regler har uteslutits ur partiet. Om detta sedan är av övertygelse eller marknadsföringsskäl kan ju finnas delade meningar.

Vad jag vet har ingen av dem som säger sig vara kommunister fått lämna vänsterpartiet. Kommunistiska symboler är fullt acceptabla och den röda stjärnan återfinns på många av vänsterpartiets företrädare, också bland partiets riksdagsledamöter. Uteslutningar? Varningar? Nej, icke! Inom vänsterpartiet stoltserar man fortfarande med det kommunistiska arvet. Men det hindrar inte. Socialdemokraterna och miljöpartiet vill regera tillsammans med vänsterpartiet. Inte ens alliansens partier protesterar märkbart mot detta.

Är det ur ett demokratiskt perspektiv rätt att före ett val förklara att ett politiskt parti, oavsett hur stort det blir, inte ska räknas när avgörandet ska ske vilka som ska bilda regering? Knappast. Är det rätt att säga att man inte ska ta någon hänsyn till Sverigedemokraternas företrädare om de kommer in i Riksdagen? Givetvis inte.

Hade det då varit bättre om samma uppfattning hade fått gälla när det handlar om vänsterpartiet och deras företrädare? Ja, då hade det åtminstone varit ett logiskt beteende. Men ur demokratiskt perspektiv: nej.

Vi får aldrig glömma att det inte är företrädarna för partierna som man säger nej till, som man säger sig komma att ignorera. Det är deras väljare. Det är tiotusentals väljare som man riktar sig till och säger att deras åsikter saknar värde, att deras röster inte ska räknas. Det är väljarna man visar sitt förakt för, inte de valda. Sverigedemokraternas och vänsterpartiets väljare har samma värde som övriga partiers. Är vi demokrater i en demokrati kan vi aldrig komma ifrån detta.

Hur ska man då förhålla sig till Sverigedemokraterna? Till vänsterpartiet? Hur ska man förhålla sig till alla partier som har åsikter som inte kan anses passa hem i ett land som vill vara demokratiskt och med respekt för de mänskliga rättigheterna?

För det första måste man acceptera att delar av svenska folket har valt att ge dem en plats i Sveriges Riksdag. Det enda man sedan kan göra är att inte söka deras stöd eller medverkan när det gäller regeringsbildande eller när frågor ska avgöras. Hur sedan dessa partier väljer att rösta och ge sitt stöd är upp till dem. Så länge detta stöd inte är betingat med krav så borde det inte vara något problem för det eller de partier som bildar regering.

Hur ska då en regering se ut för att man ska hindra att de ovälkomna partierna blir vågmästare? Lösningen är enkel med verkställigheten betydligt svårare. Då får man sätta ihop en regering med övriga partier som har en majoritet bakom sig (eller som det bli i Sveriges Riksdag – som inte kan få en majoritet emot sig). Det är kanske inte det lättaste att ha en regering bestående av t.ex. moderater, socialdemokrater, folkpartister och miljöpartister. Men demokrati är inte lätt. Oavsett hur svårt det är att få en sådan regering att fungera så är det ännu svårare att förklara varför man nollställer vissa partiers väljare och säger att deras röster inte är värda något.

Genom att demonisera Sverigedemokraterna har vänsterpartiet fått en oförtjänt aura av att vara ett parti som alla andra. Men så är det ju inte.

Det finns många skäl att se med skepsis på Sverigedemokraterna och deras populistiska budskap. Men skälen är minst lika stora att se med samma skepsis på vänsterpartiet och deras företrädare. Det gäller att hålla politiskt rent åt alla håll. Att motivera sitt motstånd till Sverigedemokraterna med att man har en demokratisk övertygelse och samtidigt acceptera vänsterpartiet – eller tvärtom – är en omöjlighet.

Demokratins styrka är också dess svaghet. I en fungerande demokrati kan inte valda företrädare för folket ignoreras, hur illa man än tycker om deras budskap. Sen må det vara sverigedemokrater eller vänsterpartister.

Men vi kan ju alla be en bön och hoppas att inget av partierna platsar i Riksdagen.

Rolf K Nilsson

Schori – revolutionsromantiker och USA-hatare

( augusti 22, 2010)

Pierre Schori (S) lever i det förflutna, på svenska socialistmyter från 1970-talet som han av övertygelse eller oförmåga inte kan kasta av sig. När jag läste Schoris hatfyllda vittnesmål på DN-debatt (den 21/8) så kom minnena tillbaka från politiken och hur den manifesterades under 1970- och 1980-talen. Pierre Schori, Olof Palme, kommunistdiktatursfjäsk, Castrofjäsk, USA-hat, västförakt – allt känns plötsligt så obehagligt nära. Jag tycker inte om Pierre Schori. Jag tycker inte om hans åsikter och jag tycker inte om hur han marknadsför dem.

Politiskt är Pierre Schori en obehaglig typ som beklagligt nog kan ha visst inflytande på den socialdemokratiska vänstern som får sin politiska motivering genom nostalgitripper av den typ Schori står till tjänst med.

De svenska trupperna gör en bra och nödvändig insats i Afghanistan. Vi ska vara stolta över de svenska män och kvinnor som frivilligt med risk för det egna livet gör en insats för att andra människor ska kunna leva drägliga liv. Schori vill dra hem de svenska trupperna, han vill dra hem alla trupper från Afghanistan och lämna fältet fritt för talibanerna och en människosyn som inte ligger i närheten av vad som kan anses acceptabelt.

Motiveringen till att vi ska dra hem trupperna är inte att det är bättre i Afghanistan, att flickor kan gå i skola utan att riskera att bli levande innebrända av talibanförband. Nej, skälet är att den svenska insatsen hotar ”två fundament” i svensk säkerhetspolitik: den militära alliansfriheten och lojaliteten med FN, Trams! Socialistiskt trams!

Den militära alliansfriheten har överlevt sig själv. Om den någonsin har varit rätt. Jag ställer mig synnerligen tveksam till det. Och lojaliteten med FN, ja vad ska man säga om den? Lojal mot vad?

Om vi börjar med den militära alliansfriheten. Sverige valde efter andra världskriget att ställa sig neutralt mellan demokrati och diktatur. Sverige vägrade att gå in vare sig demokratins försvarsallians eller diktaturernas. Moraliskt inte speciellt heroiskt.

Hade vi ställt oss neutrala mellan två demokratiska allianser eller mellan två diktaturer så hade såväl neutralitet och alliansfrihet kunnat försvaras. Men nu var det ju inte så.

Den officiella svenska utrikes-, säkerhets- försvarspolitiken, som socialdemokraterna fått ta hand om under flest år, gjorde att vi jämställde diktaturer med demokratier. Egentligen totalt oförsvarligt. Var fanns solidariteten med andra demokratier? Var fanns solidariteten med diktaturens fångar? Det var en egoistisk, isolationistisk politik. Det är i denna anda som Pierre Schori fortfarande verkar. i ett tillstånd av USA-hat och revolutionsromantik.

Det är beklagligt att allt fler länder med militär trupp i Afghanistan börjar tala om ett slutdatum och dessutom sätter ut ett sådant. Detta spelar enbart talibanerna och deras anhängare i händerna.

Vi befinner oss med soldater i Afghanistan för att de har ett uppdrag. Och vi gör det på ett FN-mandat, där FN bett NATO leda operationerna. Motsatsförhållandet som Schori bygger upp mellan NATO och FN är således rent nonsens. Visst hade det varit bra om vi hade kunnat ha en tidsaxel att följa och veta när och hur utländsk trupp inte längre är nödvändig att hålla kvar i Afghanistan. Men något sådant vet vi inte. Den militära truppen finns där för att säkra den civila utvecklingen. För att göra det möjligt för människor att leva människovärdiga liv. För att de mänskliga rättigheterna ska accepteras. För att kvinnor ska behandlas som människor, för att flickor ska få utbildning. Det är därför militären är där.

Det hade varit bra mycket bättre om de länder som nu gett ett datum för hemdragande av sina trupper satt ett förverkligandemål istället för ett fixerat hemresedatum. ”Vi åker hem när uppdraget är slutfört”. Det kan ta ett år, det kan ta två och även längre. Men syftet med närvaron måste stå klar och beskedet måste vara att: ”Vi åker inte hem förrän det är fullföljt”.

Människor som Pierre Schori och som andra socialdemokratiska veteraner med minnen från 1970- och 1980-talens glada Kubabesök och ensidiga stöd åt kommunistiska enpartistater sviker människorna i Afghanistan och överlämnar dem med berått mod till regimer där människoliv och människovärde står mycket lågt i kurs.

När Pierre Schori jonglerar med siffror och jämför vilka civila insatser som kunde gjorts för de pengar den svenska militära insatsen kostar är det desinformation han håller på med. Utan en militär närvaro skulle ingen av de civila insatser han föreslår kunna förverkligas. Den internationella militära närvaron är nödvändig för att kunna bygga upp ett civilt samhälle med respekt för människorna. Men detta bekymrar inte Pierre Schori. Vad som bekymrar honom är svenskt samarbete med NATO och att FN inte har den direkta ledningen över de militära insatserna i Afghanistan. NATO är idag västvärldens militära försvarsorganisation.

FN är en tandlös förening med medlemskap öppet för alla. Här umgås demokratier och diktaturer på lika villkor och fattar gemensamma beslut. Militärdiktaturer och polisstater sätts att kontrollera hur de mänskliga rättigheterna efterlevs. Länder som Iran och Venezuela har lika mycket att säga till om som Holland och Nya Zeeland. Är diktaturerna fler till antal är det de som sätter agendan. Jag tycker inte lojaliteten med FN är något att vifta med.

Hos Pierre Schori är det USA-hatet och revolutionsromantiken som får styra de politiska ställningstagandena. Men vad är att vänta av en man som dyrkar Fidel Castro och beskriver honom som en renässansfurste för stor för sin ö?

Rolf K Nilsson

Vi måste våga säga nej…

( juli 24, 2010)

IDEOLOGI | ”Filosofiska rummet”, ett i raden av utmärkta radioprogram som man kan höra på P1, har haft konservatismen som tema (lyssnahär). Inbjudna till samtal med programledaren Lars Mogensen var Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri, samma tidnings debattredaktör Magnus Jiborn och samt Roland Poirier Martinson som än en gång fick försvara, tolka och förklara konservatismen. Utan Roland Poirier Martinson hade diskussionen blivit synnerligen ointressant och torftig. Martinson är en stor tänkare och jag hyser verklig respekt för hans sätt att resonera och de åsikter han kommer fram till och då inte minst hans frihetsidéer, men även efter programmet ställer mig tveksam och fortsatt kritisk till den laissez faire-konservatism som jag uppfattar att han förespråkar.

Debattmotståndarna Magnus Jiborn och framför allt Rakel Chukri bjöd inte något hårdare motstånd. Det var främst gamla fördomar som togs upp och de båda visade på en allmän motvilja till konservatismen och den konservativa idétraditionen. Det dröjde heller inte länge förrän Rakel Chukri tog upp feminismen på ett nästan triumfatoriskt sätt och menade att här hade väl konservatismen inget att komma med. Roland Poirier Martinssons svar, hans vittnesmål om att han inte var feminist och tillkännagivandet att feminismen är humbug var uppfriskande. Att inte vara feminist betyder på intet sätt att man som konservativ är kvinnomotståndare eller motsätter sig lika behandling av könen. Inte heller motsätter man sig sanningen att kvinnor generellt blivit synnerligen illa behandlade genom historien.

För Martinson är vetenskapen och den tekniska utvecklingen inte bara viktig, den är väsentlig i hans resonemang och i de slutsatser han kommer fram till. Han kunde därför med relevans konstatera att det rent vetenskapligt finns skillnader mellan män och kvinnor. Att det rent statistiskt är skillnader i de val män och kvinnor gör. Därmed inte sagt att det inte finns individuella skillnader eller avvikelser från vad som är statistiskt vanligast. Skillnader som ska respekteras.

Skillnaden mellan den gamla konservatismen och den konservatism som idag gör sig allt mer hörd är enligt Poirier Martinson toleransen som numera är en del av konservatismen. Toleransen, eller snarare bristen på den, har enligt Martinson alltid varit konservatismens mörka sida. Väl inne på toleransen komm då två grupper upp till diskussion som om det vore en naturlag – muslimer och homosexuella.

Martinson säger i radioprogrammet att han som konservativ inte sällan i debatter är den som försvarar just muslimers rättigheter i Sverige. (Så har han bland annat hävdat att det är en konservativ uppfattning att kvinnor ska ha rätten att i Sverige bära niqab. En uppfattning jag motsätter mig.) Jag kan också försvara muslimers rättigheter, när det handlar om mänskliga och medborgerliga sådana. Men om det är religiösa ”rättigheter” vi pratar om handlar det om något helt annat. Hur politiskt inkorrekt det än må vara anser jag att det finns gränser som inte får överskridas när det gäller religioners utövande.

Vi har under de senaste decennierna haft en mycket kraftig muslimsk invandring till Sverige. Bland dessa olika muslimska grupper finns en variation av inriktningar och utövandegrad. Det finns allt från muslimer som i praktiken endast är det till namnet till de som intar en rent fundamentalistisk attityd till sin omgivning. Detta har generellt fått ske utan någon reaktion från myndigheter eller de kristna samfunden. Svenska kyrkan har visat upp näst intill en ren kapitulation och inbjuder muslimer till ett aktivt deltagande i kyrkorna. Inte för att sprida kristendomen utan som en del i en acceptera-allt-inställning. Svenska kyrkan tror uppenbarligen inte på sitt eget budskap. Gäller inte uppmaningen att gå ut och göra alla folk till lärljungar längre? Eller är svenska kyrkans uppdrag i Sverige begränsat? Jag kan inte få det till något annat än ett svek.

Med de stora grupper av muslimer som kommit till Sverige borde kyrkan ha en stor uppgift att sprida kristendomen. Är inte detta ett av de kristna fundamenten? Samma förhållningssätt kan urvattna konservatismen om den laissez faire-konservatism som bland andra Martinson förespråkar blir den rådande. Jag tror inte detta är rätt väg att gå. Har vi en uppfattning, har vi en övertygelse, har vi en tro på vad som är rätt och vad som är fel så måste vi också stå upp för detta. Allting går inte att acceptera. Tror vi att något är rätt så kan vi inte samtidigt acceptera alla andra uppfattningar som strider mot den vi tror på som riktigt. Är vi inte beredda att försvara och kämpa för det vi tror på kan övertygelsen inte sitta speciellt djupt.

I vissa frågor är det omöjligt för mig att inte blanda ihop min politiska konservatism med min kristna grundsyn. Det finns frågor där mitt politiska ställningstagande är direkt kopplat till min religiösa övertygelse. Och står det mellan politik och religion när det handlar om rätt eller fel så är det politiken som får ge vika. Något problem för mig har detta egentligen aldrig varit. Det hade kunnat bli ett problem om partipiskan i den moderata riksdagsgruppen hade fått vina i frågan om könsneutrala äktenskap. Men nu blev det inte så. Vi som hade en annan uppfattning än den politiskt korrekta som en majoritet ställde sig bakom hade i omröstningen en egen motion vi stödde. Men hade det blivit ett majoritetsbeslut om att hela gruppen skulle tvingats rösta för det könsneutrala äktenskapet hade min religiösa övertygelse slagit ut partidirektivet. Då hade det kunnat bli en konflikt mellan min religiösa övertygelse och ett politiskt direktiv. Men för mig hade inte valet varit svårt. Vi har religionsfrihet i Sverige, vilket är bra. Men vi har också en kristen tradition som påverkat och påverkar vår gemensamma värdegrund, våra normer och vår lagstiftning.

Vi har en kristen tradition som mycket tydligt sätter spår i det konservativa idéarvet. För mig är detta fullt förenligt. Jag accepterar, eller tolererar om man hellre vill använda detta ord, andra religioner och annan religionsutövning så länge dessa inte inskränker den kristna bekännelsen och traditionen i Sverige eller kräver undantag från svensk lagstiftning. Det är skillnad på att respektera och tillåta annan religionsutövning och på att bejaka den. Svenska kyrkan har svikit sin uppgift genom att allt för mycket gå bejakandets väg när det gäller andra religioner och religionsutövning. Att bejaka andra religioner samtidigt som man företräder den kristna kyrkan är att tjäna två herrar samtidigt. Det är oförenligt.

Samhället har satt upp gränser för vilka sexuella minoriteter som är acceptabla och vilka som inte är det. Detta främst för att skydda den enskilde individen. Men det finns också andra skäl och motiv till detta. Jag hävdar att det finns en kristen-västerländsk syn på vilket sexuellt beteende som är acceptabelt att leva ut med hänsyn till andra, till de inblandade och till samhällsmoralen. Pedofili och nekrofili står längst ner på skalan och är också straffbart. Andra böjelser eller läggningar är mer eller mindre accepterade så länge utövandet inte sker med tvång och åldersgränser respekteras. Men handlar sexuell läggning om politik? Jag är tveksam till att det är rätt att väva in sexuell läggning i en politisk ideologi. Om det finns något som är personligt och individuellt är det just sexuell läggning. Däremot finns det en klar politisk uppfattning och när det gäller familjebildning och barns rättigheter. På så vis spelar utövandet av den sexuella läggningen politisk roll.

Jag tror på kärnfamiljen. Jag bejakar lagstiftning och samhällsnormer som underlättar för familjerna. Som underlättar för en förälder att under kortare eller längre tid stanna hemma med barn, som gör det möjligt att ha flera barn utan att detta betyder en ekonomisk katastrof. Jag är helt övertygad om att familjen är grundstenen och den viktigaste beståndsdelen i vårt civiliserade samhälle. Jag har också den absoluta övertygelsen om att familjen som en gemenskap är speciell och unikt kan ge barn en grund att stå på inför vuxenlivet. Jag tror att ett barn har behov av såväl en far som en mor. Och är det möjligt att tillgodose detta behov inom familjen är det av godo. Det betyder inte att jag dömer ut eller kasserar enföräldersfamiljer – vilket somliga säkert vill tolka det som. Det finns skäl och orsaker för att vissa familjer saknar en förälder i det dagliga livet. Men det finns olika sätt att kompensera detta. Jag tror att äktenskapet är den bästa institution för att formalisera en förbindelse mellan man och kvinna som valt att leva ihop. Jag är också av den absoluta övertygelsen att äktenskapet är ett förhållande som är förbehållet man och kvinna – inte ett samkönat förhållande. Det är min politiskt konservativa uppfattning och det är min kristna uppfattning. I den frågan går politik och religion hand i hand. Det är inget problem, det är en styrka.

Det finns något positivt och varmt i Roland Poirier Martinsons toleranta konservatism, något positivt man gärna tar till sig. Men fullt utvecklat riskerar det att bli en konservatism som passar alla, som i sin tolerans accepterar det mesta på bekostnad av den egna övertygelsen. Jag vill se en mer kämpande konservatism som står på demokratisk grund, som står för de mänskliga rättigheterna och som tror på yttrandefriheten. Men det ska vara en konservatism som inte backar eller gör avkall på vad den är övertygad om är rätt och fel. Att vi som konservativa respekterar andra människor uppfattningar, såväl politiska som religiösa betyder inte att vi måste hamna i ett bejakandestadium. Vi måste kunna säga nej, vi måste kunna säga att något är fel och vi måste kunna stå upp för detta. Det är att verkligen bry sig om sina medmänniskor.

Rolf K Nilsson

Våga vägra Pride

(juli 16, 2010)

Hetsen mot Göran Hägglund för att han inte vill delta i en partiledardebatt under Pridefestivalen skruvas upp. Senast i en ledare i Svenska Dagbladet. Nu driver ledarskribenten i SvD en i jämförelse lugn argumentation och det ligger mycket klokskap i en hel del av det hon föreslår att Göran Hägglund skulle säga vid ett deltagande. Men dock finns fortfarande grundinställningen kvar – delta! Här finns ingen valfrihet! Är det Pride ska man delta och deltar man inte ska man stå vid sidan om och vifta med regnbågsflaggor och se lycklig ut.

Man kan ha vilka åsikter man vill om Pridefestivalen. Jag har mina åsikter och jag tycker inte om Pride. Av många skäl. Och därför väljer jag att inte delta eller vifta med flaggor till stöd för dem som gör det. Det är min fria vilja att avstå från jippot precis som det är andras fria vilja att delta. Det måste vara grundläggande i en demokrati och det måste respekteras.

Under de fyra år jag suttit i Riksdagen har vi nog varje år fått glada uppmaningar frän vår partisekreterare eller någon av hans medarbetare att delta i Pridefestivalen. Jag tycker det är beklagligt och jag tar avstånd från detta. Det är en åsiktsstyrning och en mycket tydlig signal vad man från partiledningen förväntar sig att de förtroendevalda ska göra.

Jag vill inte delta i vad jag betraktar som ett dubbelmoraliskt exhibitionistjippo eller begå våld på mina egna uppfattningar när det gäller vad jag tycker är rätt och fel. Därför ställer jag inte heller upp i något Pridesammanhang.

För många politiker, och inte minst i år när det är valår, känns trycket hårt från partiledningar och politiskt korrekta opinionsbildare att på något sätt delta i Pride-jippot. Nu finns det många politiker, det ska erkännas, som gärna ställer upp i spektaklet och slingrar en rosa boa om halsen och känner sig tillfreds med detta. Men så finns det andra som egentligen inte vill, men känner sig tvingade för att inte hamna på politiska mobbinglistor såväl internt som externt.

I vår stora fina demokrati finns det ett väldigt litet utrymme att ha en annan uppfattning än den politiskt korrekta. Går man en annan väg än den PK-märkta är risken överhängande att buntas samman med extremister av värsta slag.

Det finns säkert enskilda paroller under Pridefestivalen som också jag skulle kunna tänka mig ställa upp på. Men jippot har blivit ett offentligt biktrum där man ska lovprisa gaykulturens alla yttringar och uttryck. Jag vägrar göra detta. Jag har inte ändrat min uppfattning i de grundläggande frågorna och jag tänker inte göra det heller för att bli politiskt korrekt och accepterad i den politiska elitens salonger.

Jag vill inte förbjuda Pride-festivalen. Låt den pågå och låt alla som vill delta av vilka skäl de än gör det. Men kräv inte att alla ska tycka lika och kräv inte att stödet måste manifesteras för att man ska slippa bli hudflängd i media.

Jag tycker Göran Hägglund gör rätt och önskar att fler politiker hade följt hans linje. För tro inte att alla politiker som ställer upp i jippot gör det av övertygelse.

Våga vägra Pride!

Rolf K Nilsson

Skeptisk till omfamnandekonservatismen

(april 12, 2010)

IDÉOLOGI | Jag hyser stor respekt för kollegan i Riksdagen och min partikamrat Hans Wallmark och för hans insatser som en kämpande konservativ. Däremot blir jag fundersam efter att ha läst hans artikel i tidningen Dagen med rubriken ”Konservatismen är ett förhållningssätt”.

Jag håller inte med Hans Wallmark när han på detta sätt skalar ner den politiska konservatismen till att bli enbart en filosofisk betraktelseformel. Mycket det som kommer fram i artikeln håller jag med om och skulle också kunna sätta mitt namn under. Men helhetsintrycket blir dock att jag fruktar att Hans Wallmark alltför mycket påverkats av sitt hedervärda arbete inom Svenska Kyrkan. Allt är acceptabelt, allt är godtagbart, det finns inte några rätt eller några fel. Det ter sig som den gode Wallmark allt mer ansluter sig till någon form av personlig ”omfamna-helavärlden-konservatism”.

Skiljer sig

Wallmark skriver: ”Det leder också till ett kosmopolitiskt hållningssätt. Insikten om charmen och styrkan i att möta andra kulturer, traditioner och religioner och uppriktigt vilja lära sig mer och förstå utan att uppge det egna”. Lite längre fram i sin artikel konstaterar Wallmark: ”En mer liberal hållning är det starka bejakandet av en nationalstat exempelvis genom vurmandet av en lokal kanon inom litteratur medan den konservative slår vakt om hela idétraditionen och därmed inte kan anbefalla att läsning av Snoilsky skulle vara viktigare än Shakespear.” Och han fortsätter: ”Det handlar också om religionens roll och betydelse. Sverige är ett teofobiskt land där den konservative oavsett egen gudsuppfattning ser ett värde av tydliga spår de stora abrahamistiska religionerna (judendom, kristendom och islam) satt i vår kulturkrets.”

Är Wallmark ute efter att hitta minsta gemensamma nämnare inom politiken, vårt förhållande till politiken och inom religionen så köper jag hans inlägg. Förhållningssättet kan vara lika, metodiken att närma sig politiken och samhället kan vara densamma. Men just det som är grunden i konservatismen gör att den skiljer sig väsentlig åt ju närmare vi kommer den enskilde individen.

Nationell konservatism

Erfarenheterna, den samlade visdom, som vi tar med oss från tidigare generationer skiftar från världsdel till världsdel, från nation till nation, från landskap till landskap, från samhälle till samhälle – och från individ till individ. Synsättet är kanske kosmopolitiskt, men resultatet är det inte. Vi respekterar och förstår konservativa i andra kulturer, men vi delar inte alltid deras uppfattningar. Vår syn är inte densamma. Jag tycker tvärtemot Wallmark att vi visst kan prata om en nationell litteratur precis som en nationell kultur. Åtminstone när det gäller ett land som Sverige. Att lyfta fram den nationella kulturen står på intet sätt i motsats till att tillgodogöra sig internationella författare. Konservatismen är öppen för intryck utifrån, just med hänvisning till respekten för andras bakgrund och över generationers samlade visdom. Min konservatism är skandinavisk, mycket svensk men givetvis med påverkan av min skånskhet dokumenterad åtminstone till sent 1500-tal.

Konstruerat begrepp

Jag blir bekymrad när det politiskt korrekta ordet ”abrahamistiska” används. För mig är detta ett synnerligen konstruerat begrepp som används för att förringa den judisk-kristna traditionen när det gäller synen på människan. Och inte minst judendomens helt självklara inverkan på kristendomen. För mig har judendomen och kristendomen betydligt fler gemensamma nämnare än islam och kristendomen. Jag har inget intresse av att infoga islam i min kristna tro, eller tunna ut den genom att ställa mig till förfogande för det abrahamistiska begreppet.

Hans Wallmark öppnar med sitt inlägg i Dagen för en betydligt mer omfattande diskussion som skulle vara mycket intressant att ta upp. Jag skummar i detta inlägg endast på ytan och inser att jag skulle behöva åtskilliga fler sidor för att föra mitt resonemang fullt ut. Men då finns det ju skäl för att återkomma.

Rolf K Nilsson

Att tillföra ny visdom för kommande generationer

(mars 22, 2010)

Som konservativa ser vi det inte bara som en naturlig nödvändighet att blicka bakåt i historien för att generationers erfarenhet, det oftast också förknippat med personlig nyfikenhet och intresse. Men vi glömmer ofta att vi som människor i den tid som nu är har en skyldighet att förädla, vidareutveckla och tillföra ny visdom till vad tidigare generationer samlat på sig för vår räkning.

Den senaste tidens debatt om konservatismen i press och på nätet har skett med såväl väldigt ytliga inlägg till dem som varit i det närmaste obegripliga i sin genialitet.Det finns dock en överhängande risk med de inlägg som till stor del upptar innehållet att debatten blir allt för sekteristisk och inåtvänd. Det blir viktigare att ”korrigera” och ta avstånd från andra konservativa än att rikta motståndet och kritiken dit det borde riktas. Mot socialism, kommunism, liberalism och de nazistiska och fascistiska krafter som kanske inte är många, men emellanåt påtagligt närvarande.

Det är inget fel i att bli teoretisk, filosofisk eller enbart resonerande. Men med över 300 000 besök på Tradition & Fason så har läsaren rätt att också få en bredare kunskap i hur man som konservativ förhåller sig till dagsaktuella och nutida politiska frågor och problem.

Många grenar på trädet

Det är mycket intressant att studera det konservativa trädets alla grenar och utväxter som kanske borde ha tuktas i ett tidigare skede. Det finns många grenar att syna, tycka om eller vika undan. Vi ha r socialkonservatism, liberalkonservatism, nykonservatism, neokonservatism, paleokonservatism, radikalkonservatism, värdekonservatism, kristen höger, lundakonservatism, nationalkonservatism  och det finns säkert några till.

Det finns ett givet akademiskt intresse av att ytterligare studera dessa olika konservatismer. Men samtidigt som vi gör det så avskärmar vi oss för allt större delar av den svenska befolkningen. Vi gör konservatismen en otjänst genom att göra den till stora delar obegriplig och för vissa säkert skrämmande.

Själv får jag rysningar då jag inte kan låta bli att dra paralleller med det tidiga 70-talets interna strider som utkämpades mellan den så kallade bokstavsvänsterns olika grupperingar.

Lyfta blicken från det förflutna

Även om det mesta som sagts i debatten om konservatismen är intressant så får frågorna ibland en så teoretisk vinkling att det inte är lätt att hänga med. Än mindre att applicera ställningstaganden och slutsatser på den verklighet vi idag lever detta nådens år 2010.

Vi är som konservativa bra på att lära oss av det förflutna. Diskuterar gärna skeenden och trender i historien som vi finner relevanta för sättet att välja livsvägar också idag. Men vi glömmer lätt bort att vi också ska ha något att tillföra, vi som lever här och just nu. Något som de som kommer efter oss kan ta till sig och gå vidare med. Därför ska vi inte vara rädda för att lyfta blicken från det förflutna, från filosofer, författare, statsmän och kulturer för att själva forma de tankar som vi åstadkommit byggda på egna erfarenheter och vad tidigare generationer lärt oss. Egna erfarenheter förvandlade till kunskap kombinerade med klokskap från tider som flytt är det vi en dag ska lämna efter oss.

Det är inte bara att ta in vad andra tänkt före oss, använda det och skicka vidare. Då har vi misshushållat med den tid vi är givna att vandra på detta klot. Att göra egna erfarenheter kan betyda att vissa gamla sanningar måste omvärderas, utvecklas eller i värsta fall förkastas. Var tid har sina omständigheter och sina villkor som vi måste förhålla oss till. Vissa blad på det konservativa trädet vissnat och ersätts av nya.

Egna erfarenheter

Mycket av det som var sanning för en konservativ i början på 1800-talet är lika sant och riktigt idag. Annat borde inte vara det. Den respekt vi har för det förflutna är viktig och riktig. Men den får inte styra oss så långt att vi inte vågar eller av andra skäl avhåller oss från att göra egna erfarenheter och dra egna slutsatser.

Styret av en modern värld med den utveckling vi haft kan till fullo inte bygga på det som var sant och rätt för hundra eller tvåhundra år sedan. Frågor om moral och moraliska principer har större livskraft och benägenhet att kännas fräscha även om de är gamla. Bibeln är en gammal publikation. Reglerna om hur vi ska förhålla oss till varandra som människor, till de tio Guds bud, är inte gamla eller förlegade. Däremot finns det en rad praktiska levnadsregler i förhållande till natur, och geografiska förhållanden till vad som var denna tids nutidssamhälle. Något som vi historiskt intresserade kan ta till oss och lära oss av, men som vi väldiga noga ska akta oss för att använda som levnadsregler eftersom preferenserna inte stämmer.

Konservatism i vardagen

Att skaffa nya erfarenheter, att ta lärdom av dem och sedan låta dessa bli ytterligare en byggsten i det arv vi fått från våra förfäder för att lämna vidare till kommande generationer är en konservativ plikt. En skyldighet som vi varken kan eller har rätt att dra oss undan. Med detta som bas kan vi ta itu med samtida frågor och politiska problem. Det är med den konservativa grund vi står på som vi ska förhålla oss till världen av idag, till Sverige idag, till våra hem och där politiken fattas ner på den lägsta nivån.

Hur intressant det än är, och emellanåt också nödvändigt, att penetrera konservatismen ner på minsta detalj måste vi för att fånga upp det intresse kring konservatismen som vi nu tror oss kunna se allt mer av, att förvandla detta till praktisk politik. Häri ligger utmaningen. Och då är det mycket mer än att stå upp för kungen, hedra familjen, önska ett starkare försvar och ställa sitt hopp till Gud.

Skall konservatismen bli en verklig politisk kraft att räkna med måste vi få in den i människors vardagsliv. Annars blir konservatismen aldrig något mer än hjärngymnastik för en begränsad grupp intresserade, där exaktheten i ett tidigt 1800-talscitat är viktigare än nuet. Nuet – det arv vi ska lämna efter oss för andra att dra nytta av.

Rolf K Nilsson

Konservativ är inte lika med att man är för niqab

(februari 6, 2010 )

DEBATT| I en artikel på Newsmill konstaterar journalisten och filosofen Roland Poirier Martinsson att man som konservativ också är positivt tillåtande när det gäller förskollärares bärande av niqab. När jag läste artikeln blev jag förvånad.

Efter en andra genomläsning ersattes min förvåning av stark irritation. Och en helt annan uppfattning än den ultimativa som artikelns resonemang slutar i: att om man är konservativ är den enda rimliga hållningen att argumentera för dagisfröknars rätt att bära niqab. Jag håller absolut och definitivt inte med.

Risken, som jag ser det, med RPM:s uppfattning är att den kan sprida sig bland sökande konservativa. Detta med tanke på den ikon-status RPM tilldelats av ett icke föraktligt antal åsiktsfränder. Vad är det då som är så irriterande? Jo, för det första att RPM gör ett kategoriskt konstaterandde att man som konservativ endast kan ha en enda legitim uppfattning i denna fråga – för att vara konservativ. Givetvis är det inte så. Möjligen i den låt-gå-konservatism som RPM vid ett flertal tillfällen gett uttryck för. I sina delar mycket lik svenska kyrkans förhållande till kristendomen.

Inte för att jag för ett ögonblick tror att jag kan nå upp till den höga nivå i resonemanget som RPM för. Men jag kan varken acceptera eller erkänna förklaringen som RPM ger till motståndet att bära niqab på dagis eller i skolan. ”I de flesta fall tycks det inte vara främlingsfientlighet som ligger bakom den här beredvilligheten att nagga demokratin i kanten. Snarare är det dels en oförmåga att göra en vanlig filosofisk distinktion, dels en ogenomtänkt hänvisning till en bunke ogrundade fördomar om vikten av att kunna se och identifiera människors näsor”. Med min kanske mer jordnära konservatism skulle jag, utan att brista i respekt, vilja säga: trams!

Som konservativ, som demokrat och som försvarare av den individuella friheten tycker jag att det är var och ens ensak att klä sig som man vill. Men denna frihet är precis som annan frihet – den fungerar bäst, och kanske endast, under ansvar. Den klädsel man väljer för att ge uttryck för religiös eller politisk tillhörighet (eller avståndstagande) kan inte, och ska inte, bäras i alla sammanhang.

Klädedräkt med anknytning till politik och/eller religion sänder signaler. Signaler som uppfattas helt olika beroende på vem som är mottagaren. Ett problem med dessa signaler är att de når alla, oavsett om man vill eller inte vill ta emot dem. Vissa tar emot dem med ett gillande, andra precis tvärtom – som en provokation eller som en förolämpning.

Moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson har i en debattartikel på Newsmill tagit upp problemet med niqab och burka. Hon konstaterar, enligt min uppfattning, mycket riktigt – att bärande av niqab eller burka medför komplikationer i flera olika sammanhang och inom flera verksamheter. Hon uppmanar till en fundering om det verkligen är lämpligt att välja dessa klädesplagg om man är verksam inom skola, barnomsorg, vård eller äldreomsorg. Och listan kan fortsätta med andra områden; polis, räddningstjänst, militär, domstolsväsen…

Magdalena Andersson skriver:

Kvinnorna som bär burka eller niqab kan kanske lägga klädseln inomhus när endast kvinnor och barn är närvarande. Men vi vill se fler män i förskolan och i skolan. Både som förskolelärare och lärare, men också som närvarande föräldrar. Det betyder att de som väljer att jobba i dessa yrken måste acceptera män som arbetskamrater och som aktiva föräldrar. Då är niqab begränsande. Det är bara så. Alternativet är att det skapas arbetsplatser där män helt utesluts till förmån för kvinnors rätt att bära niqab, något jag inte kan tänka mig.

Respekten för klädval, för religion och livåskådning måste vara ömsesidig. Det är inte bara att ett klädval ska respekteras i bärarens omgivning. Rätten att ta på sig kläder som inte bara signalerar utan rent av skriker ut en uppfattning som för många kan vara respektlös, provocerande, fientlig, ja rent av hotfull, innebär ett stort ansvar. Ansvaret och respekten måste vara dubbelriktad. Något jag inte tycker RPM ger uttryck för i sin artikel. Istället är det en enligt min uppfattning en mycket osund liberal inställning som vår konservative filosof ansluter sig till. Ansiktsuttryck, miner och blickar är i vårt samhälle lika viktiga som röster och gester i den mänskliga kommunikationen. Detta fungerar inte med niqab eller burka.

Det finns inget facit vad som är konservativt. Men min uppfattning är helt klar – vare sig burka eller niqab i vardagen är förenligt med västerländsk konservatism år 2010.

Rolf K Nilsson

Okunnigt om den konservativa debatten

IDÉDEBATT | Som varande konservativ när vi i tiden skriver några dagar före inträdet i året 2010 blir jag först personligen förolämpad av Aron Lunds inlägg i Expressen den 25 december. Aron Lund skriver om konservatismen med så mycket okunskap och fördomar, kryddat med klyschor så att jag som journalist är benägen att å kårens vägnar be läsarna om ursäkt.

Jag ställer mig förvånad till allt detta hat. Jag förstår inte den avsky och den ilska som väller fram i Aron Lunds text. Varför så arg och varför så angelägen om att framställa konservatismen som rutten, för evigt död och dömd att aldrig uppstå igen? Men sedan slår det mig plötsligt. Aron Lund skriver utifrån en begränsad faktainhämtning om den konservativa idédebatten. Han har uppenbarligen ingen aning om var debatten förs eller vem som gör det.

Vad han ser är i stora stycken sådant som också den seriösa konservativa debatten tar avstånd ifrån. Det finns mycket att säga om det ökande intresset kring konservatismen. Dels att det finns ett stort seriöst intresse för denna ideologi som i hela sitt förhållningssätt ställer sig vid sidan om de doktrinära förkunnelser som socialismen och även liberalismen hänger sig åt.

Men tyvärr hittar vi också krafter som försöker utnyttja detta ”nya” intresse i helt andra än konservativa syften. Det är kanske här Aron Lund har kommit snett på ämnet redan från början?

Konservatismen är unik som politisk ideologi och det är därför det kanske finns så många missförstånd och feltolkningar? Konservatismen är mångfacetterad med en bredd och ett djup som anhängare av facitideologierna har svårt att ta till sig. Det finns inte bara ett svar, en lösning eller ett sätt att leva ideologiskt ”rätt”. Konservatismen är individuell och flexibel. Den är genom sin läggning mer aktuell i den tid vi lever i än andra, samtidigt som den står på en stabil och historisk grund där århundraden av erfarenhet och lärdom tas tillvara och får vidareutvecklas.

Det finns grundläggande uppfattningar som många konservativa har gemensamt, en ödmjuk och respektfylld syn på mänskligheten och dess strävan förr, idag och imorgon.

Det går inte att kommentera Aron Lunds text utan att komma in på KD-ledaren Göran Hägglund. Helt tydligt är att Göran Hägglund har blivit ett hatobjekt för vänstern och inte minst för den politiskt korrekta liberalismen, inte sällan manifesterad av en akademisk, välbärgad elit som ser sig själv som, ack så jämlika med alla oss andra, men ändå lite bättre, lite klokare, lite finare och därmed också lite bättre som människor.

När Göran Hägglund förklarade att han personligen uppskattade den föreställande konsten, och att han trodde att det fanns många andra som delade denna hans uppfattning tolkade jag det som en vädjan – bland annat till den vänsterdominerade kultureliten – att acceptera också hans konstuppfattning som lika uppriktig, lika ärlig och inte mindre värd än någon annans. Men si detta passade inte.

Hägglund har blivit anklagad för att ha en nazistisk konstuppfattning och att han fördömer den icke-föreställande konsten som undermålig, det vill säga (som många skyndsamt påpekat i debatten) helt i nazismens anda. Syftet med denna debatteknik är enkel och vulgär men mycket tydlig. Med dessa åsikter är Göran Hägglund, och hela hans parti, ihopkopplad med nazismen och därmed ointressant i den allmänna debatten. Enkelt och tydligt. Men förljuget och i grunden helt fel.

Aron Lunds beskrivning och analys av Göran Hägglunds i debatten påstådda konservatism kan i stort läggas åt sidan som varande propagandistisk. Men det kanske mest intressanta i Lunds inlägg i Expressen är hur han med alla medel försöker komma fram till två saker; 1) konservatismen är död och 2) de tecken eller de påstående om att konservatismen har börjar skörda nya framgångar genom att allt fler ansluter sig till det konservativa resonemanget är felaktiga. Felaktiga eftersom det inte är någon riktig konservatism som dessa åsiktsriktningar står för. Här tar han då som exempel Sverigedemokraterna. Och jag håller med honom.

Sverigedemokraterna är inte konservativa även om de i viss utsträckning har lånat såväl terminologi som retorik. SD är något helt annat. Men det är ju inte bara lösryckta idéer från konservatismen vi hittar i detta parti. Här finns ju nästan något från varje parti som sitter i vår svenska Riksdag.

Konservatismen lever och det finns ett stort ökat intresse runt de konservativa idéerna. Hur gärna Aron Lund än vill se konservatismen som död så har han fel. Men det största felet i Lunds inlägg är att han uppenbarligen inte har en aning om den pågående och livfulla debatt som pågår i hela landet om konservatismen och bland konservativa. Och känner man inte till det kan analysen och slutsatserna inte bli annat än felaktiga.

Rolf K Nilsson

Kultur måste få kritiseras

(september 24, 2009 )

KULTUR | KD-ledaren Göran Hägglund sticker ut hakan rejält när han går till angrepp mot det han identifierat som en klart vänsterpräglad kulturelit. I sin debattartikel i DN (var annars?) skräder han inte orden. Och – reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det politiskt korrekta kulturetablissemanget har rest sig som en man med en tanke och ett mål: att förlöjliga och fördumma Göran Hägglund så mycket som möjligt inför den allmänna opinionen.

På Aftonbladet Kultur den 23 september går Martin Aagård till häftig attack mot Hägglund med alla de nu kända argumenten i debatten. I Svenska Dagbladet den 24 september är det regissören med mera Andreas Boonstra som uttrycker sin upprördhet. Detta är bara två exempel, som i sig är mycket intressanta – och roande. Roande därför att det är intressant att notera hur många som anser sig trampade på tårna när ”kultureliten” nämns och kritiseras.

Det var mycket upplysande att lyssna på radions P1 den 18 september där Göran Hägglund medverkade tillsammans med bland andra journalisten, författaren, debattören Göran Rosenberg som när det gäller den journalistiska yttrandefriheten oftast har ganska tänkvärda uppfattningar att förmedla. Men här fanns ingen förståelse för de åsikter Göran Hägglund gett uttryck för – Tvärtom. Så fick man inte, kunde man bara inte, diskutera kultur. Den fria debatten är helig, allas rätt att uttrycka åsikter och göra det ska försvaras – men uppenbarligen inte kritik av kulturföreteelser.

Göran Rosenberg var sur, patriarkalisk och agerade sannerligen inte som den objektive journalist han gärna vill framstå. I radioprogrammet Ring P1 har programledaren Täppas Fogelberg gjort sig lustig över Göran Hägglunds konstsmak som innebär att han tycker om konst som man ser vad den föreställer. Och så får man inte säga. Det är fult, det är reaktionärt och rent av – bruna åsikter, som han ger uttryck för.

I en demokrati, med yttrandefrihet får allt diskuteras. Allt. Och då innebär det att inget område eller ingen verksamhet ställs utanför. Allt måste kunna ifrågasättas, så även kulturen. Det hade varit till gagn för debatten om de som nu spyr ut sitt förakt för Göran Hägglund hade lyssnat på vad det är han säger och läst vad det är han skriver. Angreppen grundar sig till största delen på sådant som man tror Göran Hägglund tycker, sådant man i sin fördomsfullhet förutsätter att han står bakom.

Göran Hägglund i det närmaste vädjar att det han anser vara kultur för honom, och med all sannolikhet en bred allmänhet, ska accepteras och inte råka ut för den politiskt korrekta kulturvänsterns bannbullor. Debatten visar hur liten denna tolerans är och hur föraktfullt kritiker avfärdas. Den kulturdebatt som nu blossat upp står på en låg nivå och politiskt mycket tveksam grund när man utan att tveka anklagar Göran Hägglund för att ha nazistiska idéer därför att han uppskattar konst som man kan se vad den föreställer. Denna konstsmak delar, faktiskt, Göran Hägglund med en mycket stor del av svenska folket som samtidigt förolämpas av det politiskt korrekta kulturetablissemanget.

Kultur är bra. Kultur är nödvändigt. Men kulturen – som utmanar, ifrågasätter, hånar, hyllar, upplyser, stimulerar och inspirerar – har inget frikort från att själv kritiseras och ifrågasättas. Det måste stå fritt från alla att tycka, och uttrycka detta, att vissa kulturföreteelser är bra, att andra är undermåliga, ja till och med att det inte är kultur.

Kan kulturutövare, kulturtyckare och kulturkonsumenter inte acceptera detta har de heller inte fattat vad kultur egentligen är.

Rolf K Nilsson

”Främling i folkhemmet – Ett högerspöke ser tillbaka”

( september 10, 2009)

RECENSION | Lars Tobisson har kommit ut med något som väl närmast ska betraktas som memoarer. Med titeln ”Främling i folkhemmet – Ett högerspöke ser tillbaka” (Atlantis) får vi följa Lars Tobisson från det han föddes fram till idag. Lars Tobisson har fyllt 70 år. Han kan se tillbaka på en lång och för moderaterna mycket betydelsefull gärning. Först som partisekreterare mellan åren 1974 till 1981 och sedan som förste vice partiordförande i 18 år, mellan 1981 och 1999. Till detta ska också läggas de år han var gruppledare för moderaterna 1981 till 1999.

Lars Tobisson är en politiskt mycket intressant figur som upplevt mycket och själv varit med om att fatta för moderaterna och Sverige avgörande beslut. Hade Lars Tobisson varit en berättare hade detta kunnat vara en riktigt bra minnes bok. Men nu är Lars Tobisson ingen berättare. Till detta ska läggas hans (fortsatta) lojalitet med moderaterna och en klar avgränsning från de verkligt innersta tankarna som måste ha funnits där. Han har personliga kommentarer, men de blir aldrig privata. Detta är en ganska tråkig och träig bok. Men om man plöjer igenom den finns där en hel del intressanta avsnitt och avslöjanden som är värda att lägga på minnet.

Själv har jag, främst som MUF:are, träffat Lars Tobisson vid några tillfällen. Träffat betyder i det här fallet att vi har varit på samma tillställningar (partimöten av olika slag) och att jag nog vid åtminstone ett tillfälle fått skaka hand med honom. Enda gång Tobisson lagt märke till min person var vid ett torgmöte i Helsingborg på tidigt 80-tal där han skulle framträda. Inte speciellt många hade slutit upp och inte speciellt många moderater. Utfrågare var dåvarande moderaten, och nuvarande kristdemokratiska regionrådet i Skåne, Rolf Tufvesson. Något uppgivet hade Tobisson betraktat åhörarna där han inte kunde identifiera så många vänliga ansikten och frågat Tufvesson om ”Den tjocke där borta – han tillhör väl oss?” Och det gjorde han. Så någon större personlig erfarenhet av honom har jag inte trots snart 40 år som medlem i moderaterna.

Jag har alltid betraktat Lars Tobisson som mer tjänsteman än som politiker och förtroendevald. Och med denna uppfattning hade jag inte heller väntat mig de stora avslöjandena när jag öppnade hans bok. Och mycket riktigt, de finns inte heller där. Ganska snart kan man förstå att Lars Tobisson är bitter. Bitter på hur han mer eller mindre kuppartat från valberedningen med dess ordförande Carl Cederschiöld i spetsen petades från partipresidiet och bitter även på de nya moderaterna. Och möjligen också lite bitter för att inte ha blivit uppskattad efter förtjänst för sina insatser under många år i partiets tjänst.

Lars Tobisson är mycket göteborgare och det är mycket en göteborgares besök i den kungliga huvudstaden som vi får ta del av, även om besöket har varit och är långvarigt. Det är också mycket besökaren i maktens korridorer som delar med sig av sina erfarenheter.

Mest intressant är det att börja i slutet och se vilka kommentarer den gamle partiveteranen har om den nuvarande moderatledningen och om den sittande regeringen.

Jag tror det går upp för de flesta läsarna att det inte är så mycket han har till övers för de nya moderaterna. Men det känns att han håller igen, även om kritiken är indirekt. Bland annat skriver han så här:

En betydelsefull förklaringsfaktor bakom den moderna frammarschen var den vikt vi fäste vid konsekvens och kontinuitet i vårt uppträdande. I politiskt arbete är frestelserna många att överge den rätta läran för att göra kortsiktiga vinster. För en del framstår sådan smidig anpassningsförmåga som tecken på politisk fingerfärdighet och kanske till och med som förutsättning för framgång. Och visst ska man vara beredd att ompröva en ståndpunkt, när förutsättningarna ändras. Men att tumma på principer ger intryck av att man saknar ryggrad.

Och han fortsätter några rader längre ner:

Jag är övertygad om att principfasthet och långsiktighet inger respekt och skänker självförtroende, vilket är mera värt än tillfälliga opinionsvinster.

Kritiken från Lars Tobisson mot de ”nya” moderaterna är han är inte ensam om. Möjligen är han den förste bland tidigare högt uppsatte moderater som uttrycker sin mening. Inte minst från ett antal moderata ledarsidor har nya moderaterna anklagats för att makten nu är viktigare än åsikterna, viktigare än de principer partiet tidigare vårdat sig om för att inte svika eller ställa åt sidan. Så också Lars Tobisson: ”Ökad röststyrka är naturligtvis alltid välkommen och användbar. Men det är inget självändamål. Ett parti är endast ett medel att nå politiska mål.”

Det står en hel del att läsa om de tidigare moderatledarna Gösta Bohman, Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Här är återigen Tobisson den lojale tjänstemannen. ”Avslöjandena” som kommer kan i de flesta fall sorteras in under avdelningen harmlöst skvaller.

Letar man efter positiva och förhoppningsfulla omdömen om nuvarande partiledaren Reinfeldt får man leta. Däremot så finns det kritik – inte mot partiledaren Reinfeldt utan mot den unge Reinfeldt som var ny i Riksdagen. Tobisson skriver:

Fram till och med Beatrice Ask hade avgångna MUF-ordförande lojalt inordnat sig i riksdagsgruppen och snabbt etablerat sig genom att ta vara på de chanser de fått. Det oroade oss att när vi gav uppdrag till Kristersson och Reinfeldt i riksdags- eller partiarbetet, hade de svårt att leverera. Själv såg jag till att Fredrik Reinfeldt kom till finansutskottet efter valet 1994. Som både allmänpolitiskt kunnig och ekonomiskt skolad borde han kunna avlasta mig en del av min stora arbetsbörda. Men när jag bad om ett motionsutkast, blev jag ofta besviken över att det kom sent och var ofärdigt.

Lars Tobisson är gammalmoderat, en liberal-konservativ moderat som formades under Gösta Bohmans ledning, som inte gillar det nya som kanske framför andra Fredrik Reinfeldt representerar tillsammans med arkitekten bakom de nya moderaterna, en av Tobissons efterträdare som partisekreteraren, Per Schlingmann vilken Lars Tobisson inte ägnar en rad.

Detta är en lojal bok. Lars Tobisson vill inte skada moderaterna eller bidra till något negativt som kan drabba partiet inför valrörelsen 2010. Men samtidigt kan han inte, hålla inne med vad han tycker om utvecklingen. Ofta mest uttryckt i det han inte skriver, än i det vi kan ta del av på de 568 sidorna.

För den politiskt intresserade är boken intressant. För moderater som vill veta mer om sitt eget partis historia och hur resonemanget gått har den ett än större läsvärde.

Rolf K Nilsson

PS  2011-10-01 Kommer just nu ihåg  i samband med att jag lägger in T&F texterna på min blogg att jag faktiskt hade ett personligt samtal med Lars Tobisson någon gång  i början på 1990-talet när vi delade frukostbord på Gimo herrgård efter någon konferens. Vi diskuterade tidningen New York Times. DS

Statsmannatal med avtramp i historien

(juli 5, 2009 )

ANALYS | Statsminister Fredrik Reinfeldt var väldigt mycket statsminister och ännu mer EU-ordföranden när han sist ut av partiledarna på lördagen den 4 juli höll sitt tal i Almedalen.

Det var ett politiskt tal utan detaljer, men med rötterna i det förflutna och blicken riktad framåt. Det handlade om ansvar och att ett land når större framgång med fredliga medel än med krig. (En i de flesta fall accepterad och riktig sanning.) Förhållandevis få applåder som avbröt, få eller inga skämt. Risken för att misstolkas fanns inte och skulle uppenbarligen inte finnas där heller. Och så blev det väldigt mycket klimat – vilket var att vänta. Fredrik Reinfeldt har satsat en stor del av sin politiska trovärdighet på klimatpolitiken. Det är viktigt för honom och hans regering att lyckas. Klimatet ska bli en av Sveriges frågor under EU-ordförandeskapet – om Fredrik Reinfeldt får tillräckligt med utrymme för att själv kunna sätta agendan. Vi vet att ordförandeskapet oftast är sådant att det enda som med säkerhet kan planeras är att det inte blir som planerat.

Utvecklingen efter händelserna i Iran kan vi bara spekulera i. Nord-Koreas allt mer aggressiva attityd till omvärlden kan bli en svårhanterlig fråga för EU. Mellanöstern är ständigt aktuellt. I vår egen del av världen ser det för tillfället ganska lugnt ut. Men också här finns latenta konflikter som kan blossa upp med mycket kort varsel.

Det var ett EU-positivt tal. Ett tal som pekade på möjligheterna som finns om Europa samarbetar, pratar med varandra och kanske framför allt lyssnar på varandra. Att Fredrik Reinfeldt valde rollen som EU:s mest betydelsefulla politikern just nu förvånar inte. Det var nog det ända rätta, även om det säkert retar och stör oppositionen. Detta var det första stora tal som Sveriges statsminister höll sedan Sverige övertagit ordförandeskapet i EU. Det var betydligt fler som fick ta del av Reinfeldts tal denna gång i Almedalen än förra året. Ett stort antal utländska journalister hade också tagit sig till Gotland för att se och höra vad Sveriges statsminister hade att anföra. Att då ägna sig åt svensk inrikespolitik hade varit fel och gett fel signaler till omvärlden.

Det gäller för Fredrik Reinfeldt att under de kommande sex månaderna också synas i den inrikespolitiska debatten. Oppositionen har tydligt visat att de inte bryr sig om eller tänker ta hänsyn till det svenska ordförandeskapet. Det blir oppositionspolitik som vanligt. Fredrik Reinfeldt står inför en svår balansakt mellan det inrikespolitiska och EU. Att Sverige är en del av EU och att det som beslutas i EU också är vad som blir svensk inrikespolitik räcker inte. Intresset för att se kopplingen och kunskaperna att förstå den är generellt låga i Sverige. Något oppositionen säkerligen tänker utnyttja.

Som ett extra plus räknade jag in den kritik av – om man så vill – uppgörelse med svensk utrikespolitik som den formades under Olof Palme. I ett mycket diplomatiskt tonläge och utan värdeladdade ord förpassades svensk revolutionsromantik, ointresse för vår del av världen och ett självvalt neutralt läge mellan demokrati och diktatur till ett förflutet vi aldrig bör återvända till.

Att ta sats i svensk historia får anses som något väldigt osvenskt på den nivå som statsministern är verksam. Det var en bra utgångspunkt och det var en mycket bra beskrivning från ett land som vill leva i fred med sina grannar, som inte vill skramla med vapen och inte heller vill att historiens krig och slagfält ska finnas kvar på agendan som något som kan orsaka konflikter med grannarna i den tid vi nu lever.
Vi – Sverige – har inga territoriella krav på våra grannar. Vi tycker inte att vi orättfärdigt har blivit rövade på ”östra Rikshalvan” Finland. Inga invändningar att Ryssland lade under sig de delar av Baltikum som en gång lytt under den svenska kronan. Tvärtom – än en gång fick vi höra om Poltava. Om hur svenska segrar i Europa vanns medan befolkningen hemma svalt och led. Förlusten vid Poltava har i den korrekta svenska historieskrivningen blivit en moralisk seger, jag till och med en förutsättning för de framgångar som vårt land kunde räkna in under 1900-talet och som har tagit oss dit vi är idag. Är det verkligen så? Är det inte bara den politiskt korrekta beskrivningen?

Fredrik Reinfeldts tal skiljde sig i både stil och upplägg från övriga partiledares. Det kan därför egentligen inte heller jämföras med dessa. Detta var ett tal med syfte att nå betydligt längre än Sveriges gränser. Budskapet var europeiskt och det var tydligt – Sverige är bra och även om vi är ett litet land både kan och vill vi bidra till att göra Europa bättre. Och det är väl inte så illa?

Rolf K Nilsson

Kulturell självbekännelse

(maj 28, 2009)

DEBATT | Att tala om, försvara eller bekänna sin konservativa kulturuppfattning är att ge sig ut i ett ständigt föränderligt minfält. Minerat av såväl socialister som nyliberaler. Men jag tar chansen och ger mig ut på en sådan resa.

För att bekänna färg från början ser jag mig själv som kulturengagerad socialkonservativ.

Vänstern har till synes haft monopol på att driva kulturpolitiken i Sverige sedan 1968, och än värre haft ett egenproducerat facit på vad som är kultur. Ett facit som accepterats långt utanför kretsen av bokstavstrogna marxister. Varför har det varit så? Och varför har vi låtit vänstern få fritt spelrum när det gäller kulturen?

Även om vi hittar genuint kulturpositiva och kulturengagerade krafter inom konservatismen så har vänstern tack vare övervägande liberal media kunnat få övertaget. En liberal maktelit har funnit den socialistiska kultursynen och kulturtolkningen som ett bevis på den egna toleranta och progressiva inställningen. Istället har man gjort kulturen en otjänst genom att låta den bli politiserad på ett osunt sätt.

Den pågående kulturdebatten

Just nu pågår runt om i landet en diskussion om kulturen, om hur stat, regioner, län och kommuner ska vara med och finansiera kulturen eller om kulturen ska tvingas se sig om efter andra finansiärer. En diskussion som handlar om finansiering och inte om innehåll. En förvisso väsentlig och viktig diskussion men som inte får ersätta diskussionen om kulturens innehåll och betydelse.

Från vänsterhåll råder det ingen tvekan om att kulturen har ett värde ungefär som man på många håll inom borgerligheten försöker hitta ett ekonomiskt alibi för kulturen. På alla tänkbara sätt försöker man hitta ett sätt att tjäna pengar på kulturen, en metod så att kulturen finansierar sig själv och helst ger vinst år någon annan verksamhet, utövare eller ägare.

På allt för många seminarier och företagsrelaterade sammankomster ställs frågan: Hur kan vi använda kulturen? ”Vi” är då nästan alltid lika med näringslivet generellt och turistnäringen i synnerhet.

Den socialistiska kulturkampen

På vänsterkanten har man nått längre över spelplanen. Där har man hittat ett alibi för kulturen. Kulturen har ett värde eftersom den är en del av den politiska kampen, en del av den politiska existensen. Kulturen och därmed kulturpolitiken är en del i byggandet av socialismen.

Den socialistiska kulturagendan går ut på att kulturen ska gynna de politiska målen, att kulturen ska vara en del av den socialistiska existensen. Alltså inget egenvärde, utan ett värde för att uppnå ett politiskt mål.

Detta innebär dock inte att hela vänstern, att alla vänsterkrafter ser kulturen som en politisk byggsten. Och det är kanske här vi kan hitta en kulturell gemenskap mellan vänstern och högern, i den icke-politiserande kulturgemenskapen. En syn på kulturen där högern, eller borgerligheten om man så vill, inte hela tiden rättfärdigar kulturen med att den ger profit eller bidrar till det. Och en vänster som kan acceptera kulturen för vad den är och inte som ett instrument för att nå ett politiskt mål. Når vi dit har vi nått långt.

En kanske i sig motsägelsefull förhoppning eftersom en viktig, för att inte säga avgörande, del (dock inte den enda) av kulturutövandet är att utmana, tänja på gränser, att utmana det politiska etablissemanget, att utmana makten. Men kulturen har långt fler uppgifter för mänskligheten, den tidigare existerande, den existerande och den kommande, att uppfylla.

En konservativ kultursyn

Jag vill hävda att det finns en konservativ syn på kulturen där kulturen har ett eget värde. Kulturen, det kulturella utbudet, möjligheterna att själv utöva kulturell verksamhet är en del av den mänskliga naturen och behövs på alla nivåer för att vi ska bli kompletta människor.

Kulturen behöver inte något alibi. Kulturen behöver inte försvara sin existens med att den tjänar några ekonomiska eller politiska intressen. Kulturen behöver inte försvaras med ekonomiska argument eller nekas av samma skäl. Att säga nej till kulturen är att säga nej till en del av den mänskliga existensen. Därmed inte sagt att kultur och kulturutövande inte kan vara ekonomiskt lönsamt eller politiskt motiverat.

Att definiera ”kultur”

En fråga man måste ställa sig innan man börjar skriva om eller diskutera kultur är – vad är egentligen ”kultur”?

När jag för ett antal år sedan debuterade som kulturredaktör på, den nu nedlagda, Västernorrlands Allehanda i Härnösand minns jag att jag i min premiärkrönika förklarade kultur med ”något rört av människohand”. En enkel förklaring, men också en förklaring som betyder att man inte kan vara kulturfientlig. Kulturfientlig skulle i så fall betyda att man är fientlig mot hela mänskligheten.

Många, inte minst politiskt aktiva, är rädda för att diskutera kultur. Rädda för att bli betraktade som trångsynta, intoleranta och allmänt okunniga i vad som rör sig i den ”kulturella” världen. Därför är den enklaste vägen att gå att inte bry sig eller att hålla med.

Liberalismen har kapitulerat för den politiska vänsterns kultursyn.

Allt som kallas för kultur är inte bra kultur. Av den enkla anledningen att allt som människor förändrar inte är eller blir bra. Men vem är man eller kvinna att skriva ett facit över vad som är god respektive dålig kultur? Det är mer än känsla, en förnimmelse eller om man så vill en instinkt. Det känns – vad som är bra och vad som är dåliga kulturyttringar.

Viktigt att välja sida

För att navigera mig fram till en ståndpunkt om kulturen och var på den kulturpolitiska kartan jag ska placera måste jag utgå från något, måste ha en startpunkt.

Jag utgår från att ta avstånd från den nyliberala synen, eller den rent kapitalistiska, och i detta fall också den rent marknadsekonomiska synen på vilken kultur som har ett värde, vilken kultur som ska bevaras eller stödjas.

Jag tror inte att den bästa kulturen är den kultur som människor är mest beredda att betala för. Jag tror inte på det marknadsekonomiska tänkandet när graden av kultur ska mätas eller när kulturen ska bedömas.

Oftast är den kultur som går hem på marknaden, den alla rusar för att konsumera, flyktig, förförande och med ett bäst-före-datum som sällan ligger speciellt långt in i framtiden.

Så vad är ”bra” kultur?

Kan man redan här spåra en tanke till vad som är god litteratur? Vad som är bra musik? Vad som är god konst? Att den håller över en längre tidsperiod? Eller varför inte för evigt? Jag tror det. God litteratur håller. Den är lika ”bra” idag som den var när den producerades. Därmed också troligt att den är lika bra om lika många år in i framtiden.

Problemet är att när en kulturföreteelse presenteras, har premiär, är det svårt att där på plats slå fast om den ska hålla över en längre tidsperiod.

Vissa människor har förmågan, känslan, att kunna göra en sådan bedömning. Och personligen tror jag att det är just en känsla för vad som är god kultur som krävs för att kunna göra en någorlunda korrekt bedömning. Några regler eller handböcker i bedömning av god kultur går inte att författa.

Lika svårt är det att likt en lagbok slå fast vad som är bra och vad som är dålig kultur. Ofta vet vi vet när vi stöter på den, om den är bra eller dålig. Känslan finns där. Precis på samma sätt som vi vet vad som är rätt och vad som är fel. Vi behöver inte kunna lagarna utantill för att veta hur man ska bete sig och hur man inte ska göra. Men, och detta ställer till problem, det är inte alltid så. Ibland krävs en längre eftertanke och dragande av slutsatser för att komma fram till vad som är rätt. Samma sak för vissa kulturupplevelser. Det första intrycket kan behöva bearbetas, innan vi inser dess värde.

Vårt gemensamma ansvar

En stor del av det ansvarstagande kulturutövandet är att vi som är boende och verksamma i Sverige har ett gemensamt ansvar att förvalta vår del av det västerländska kulturarvet. Inte minst den del av arvet som är speciellt eller unikt för vår del av världen. Den kultur som har levt och varit en del av mänsklighetens historia i generation efter generation.

Kulturen, precis som vår värld i sin helhet, är något vi ska vårda och lämna över till kommande generationer. Men konservatismen är inte utvecklingsfientlig eller reaktionär. Den är framtidspositiv och ser utvecklingsmöjligheterna där de finns. Och här kan man pricka in en vedertagen konservativ sanning som gäller också för synen på kulturen – ”Förändra för att bevara”

Rolf K Nilsson

Ryska intressen på turné

( april 22, 2009 )

Ryska statens dotterdotterbolag Nord Stream har under de senaste veckorna åkt land och rike runt i sin propagandabuss för att reda ut de ”missförstånd” som råder när det gäller den planerade gasledningen genom Östersjön. Turnén avslutas i Visby på Gotland. Nord Stream har fått bakläxa en gång när det gäller miljökonsekvensbeskrivningen. Ytterligare material är inlämnat. Material som håller på att undersökas. Om det är tillräckligt, och ger svar på de frågor som finns återstår att se. Det är alls icke klart. Och om detta vet vi inget.

En del i Nord Streams ”informationsarbete” har gått ut på att berätta om ledningens fredliga betydelse och nödvändighet. Militära eller politiska skäl för gasledningen finns inte i Nord Streams värld. Det finns anledning att citera Rysslands tidigare försvarsminister, nuvarande vice premiärminister, Sergei Ivanov som den 30 juli 2006 förklarade: ”Gasledningens existens gör det möjligt att på allvar påverka militära och politiska processer som sker vid Rysslands västliga gränser.”

Den planerade gasledningen genom Östersjön är ett politiskt projekt som den ryska staten samtidigt hoppas kunna tjäna pengar på. Dåvarande president Putin slog 2003 fast att ”all rysk energiexport ska användas för att öka Rysslands inflytande i omvärlden”. Tydlig, klar och rak upplysning. Och som ren sakinformation: Ryssland har ganska nyligen ökat sin ubåtsflotta i Östersjön från tre till nio ubåtar av typen 677 Lada.

Huvudägare i Gazprom är ryska staten och med ryska statens synnerligen vänligt sinnade företag och intressen. Nord Stream gör vad Gazprom bestämmer. Nord Stream gör vad Ryssland bestämmer.

Gazprom agerar på nästan alla områden i samhället och är den ryska ledningens förlängda arm och verkställer den etablerade maktens vilja. Vi känner till hur Gazprom bland annat köper upp och tar kontrollen över radio, tv och tidningar. Mycket av intresset runt gasledningen har cirkulerat runt Nord Stream. Och det är givetvis en medveten politik. Nord Stream med huvudkontor i Schweiz är säkert på många områden ett oklanderligt företag som man kan visa upp. Men det är att rikta fokus fel.

Nord Stream gör inget som inte dess huvudägare har sagt eller godkänt. Intresset borde vara mer riktat mot Gazprom. Under våren 2007 kom tydliga signaler från den ryske presidenten att man från rysk sida ville skynda på tillkomsten av gasledningen. Skälet är att man så fort som möjligt ska kunna leverera gas till sina kunder i Västeuropa, och samtidigt ha kvar möjligheten att kontrollera tillförseln till den gamla sovjetiska sfären. Vi har alla gaskrisen i Ukraina i färskt minne.

Genom gasledningen i Östersjön kan man från rysk sida hålla fullständig kontroll på alla fartyg, på ytan såväl som under, som passerar ledningen. Med gasledningens kommer vitala ryska intressen mycket nära den svenska gränsen. Med gasledningen kommer den ryska Östersjöflottan, som enligt premiärminister Putin snart har en helt ny uppgift, att både förstärkas – en förstärkning som redan börjat – och bli mer synlig. Vi får en ökad militarisering av Östersjön.

Vi får inte heller glömma bort våra grannländer Estland, Lettland, Litauen och Polen som, alla på olika sätt, protesterar mot gasledningsplanerna. Och som gärna sett solidaritetsförklaringar från svensk sida. Den ryska statsledningen har ett syfte med sin politik. Att ge Ryssland den stormaktsroll som Sovjetunionen en gång hade. Gasledningen genom Östersjön är en viktig bit i detta pussel.

Rolf K Nilsson

Rysk offensiv med svenskt bistånd

(mars 28, 2009)

ANALYS | Ryssland befinner sig på offensiven medan NATO försöker hitta en roll i en ny och förändrad värld samtidigt som en inre splittring blir allt tydligare. Bara den senaste månaden har vi fått ta emot ett flertal tydliga signaler från Ryssland som med all tydlighet visar en fortsatt hög ambition att axla Sovjetunionens stormaktsroll i världen. För en tid sedan förklarade den ryske generalen Anatolij Zjicharov att Ryssland kan komma att stationera strategiskt bombflyg på Kuba. På Kuba finns de 4000 meter långa landningsbanor som de tunga ryska bombplanen kräver. Om det inte blir Kuba så har Venezuelas president Hugo Chavez erbjudit Ryssland en landningsbana på ön La Orchila. I augusti 2007 återupptog Ryssland patrulleringen med strategiskt bombflyg som då hade legat nere i 15 år.

Ryssland har en tydlig ambition att vilja vara militärt närvarande i hela världen, något som krävs för en stormakt. Inte minst våra nordiska grannländer har drabbats av de återupptagna bombplanspatrulleringarna. Norge och Finland precis som Island har fått sitt luftrum kränkt vid åtskilliga tillfällen. Inte minst detta har fått Norge att öka sin militära närvaro i de nordliga delarna av landet. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har låtit meddela att man från rysk sida håller på att utveckla en långsiktig ekonomisk och vetenskaplig närvaro på Spetsbergen (norskt territorium). Ungefär samtidigt kommer information om att Ryssland ska bygga minst sex Borey-klass ubåtar för tjänstgöring i de nordliga ryska vattnen. Detta ökade intresse för de nordliga områdena av vår värld kan då toppas med nyheten från Ryssland att man ska skapa speciella arktiska styrkor inom armén för att säkra de ryska intressena i Arktis. Inte minst de naturtillgångar som Ryssland så väl behöver och söker i hela världen, inte minst i fattiga afrikanska länder där det pågår en kapplöpning med Kina.

Arktiska trupper

I den engelskspråkiga versionen av Pravda på nätet kan man läsa att de arktiska trupperna skapas för att garantera militär säkerhet i olika ”militär-politiska situationer”. Arktis blir, enligt Pravda, Rysslands viktigaste strategiska område för internationell och militär säkerhet i framtiden. Medan den ryska offensiven tilltar kommer uttalanden från Rysslands allra bästa vän i EU – Tyskland – om att EU måste stabiliseras innan ytterligare medlemmar välkomnas. Det är den tyska förbundskanslern Merkel som har ett förvånansvärt stort öra riktat mot Kreml. Det är också från Tyskland som åsikten att NATO ska begränsas till att vara en transatlantisk verksamhet och inte se hela världen som sin intressesfär. Det är också Tyskland som motsatt sig NATO-medlemskap för länder som Ukraina och Georgien. Något som helt följer den ryska linjen att inget ytterliga näraliggande utland ska ta steget in i EU och/eller NATO.

Tysk politik

Det tyska energiberoendet av Ryssland börjar nu få utslag i den tyska utrikespolitiken. Och den planerade ryska utbyggnaden av energiexport till väst fortsätter. Helt i enlighet med dåvarande presidenten och nuvarande premiärministern Putins plan att all rysk energiexport ska användas för att öka det ryska inflytandet i omvärlden. Med god hjälp av Tyskland och en rad privata energibolag inom EU håller Europa på att bli allt mer energiberoende av Ryssland. Vad Sovjetunionen inte lyckades med har blivit möjligt för Ryssland; att få makt över och mycket starkt politiskt inflytande på det gamla Västeuropa. Men nu sker det inte med kommunistpartier lojala med den sovjetiska tolkningen av Marx och Engels manifest. Nu sker det med gamla västeuropeiska regeringschefer och kommersiella företag som ser möjligheter till att göra goda affärer.

Gazprom och Nord Stream

Redskapet som används för att få det inflytande i omvärlden genom energikontroll som Putin beskrev heter Gazprom, den ryska multikoncernen med ryska staten som huvudägare. Gazprom äger energikällor, distributionsnät, fabriker, tidningar, radiostationer m.m. Av det ryska parlamentet, duman, har Gazprom fått tillstånd att ha egna väpnade enheter för att skydda energikällor och distributionsnät. Med sitt dotterföretag Nord Stream planerar Gazprom en gasledning genom Östersjön som enligt den förre ryske försvarsministern Sergei Ivanov innebär att den ryska intressesfären militärt, politiskt och ekonomiskt utvidgas västerut. Dåvarande president Putin har också förklarat att med gasledningen så får den ryska Östersjöflottan ytterligare en uppgift i sin del av världen. Under slutet av mars och under april månad 2009 genomför Nord Stream en PR- och propagandaturné genom Sverige där man med en kampanjbuss och diverse tekniska hjälpmedel ska få svenska folket att förstå varför den ryska gasledningen, som bland annat utvidgar den ryska militära intressesfären västerut, är så bra för Sverige. Svenska PR-företag bidrar med sina tjänster och för företaget ”intressanta” svenskar rekryteras. Antingen av Nord Stream direkt eller av PR-företagen.

Jag har mycket svårt att tro att det är en slump att åtminstone två tidigare högt uppsatta regeringstjänstemän inom alliansregeringen har rekryterats. Med Gotland som mitt hem och Gotland som min valkrets är jag bedrövad över det beslut som fattades i Gotlands kommunfullmäktige att ta emot mångmiljonbidraget från Nord Stream för att bygga om hamnen i Slite. Jag är djupt olycklig över såväl länsmuseet på Gotland och Högskolan på Gotland som tagit emot donationer från företaget. Gotlands kommun, Högskolan och Länsmuseet på Gotland har blivit brickor i ett stort europeiskt politiskt maktspel där man bistår de ryska strävandena att med energin som hjälp öka inflytandet i omvärlden.

Stridsberedda kärnvapen

Och som avslutning av denna lilla exposé kan vi krydda med de besked som kommit från den ryske presidenten Medvedev att Ryssland ämnar göra en kraftfull upprustning av sina militära styrkor, främst armén och flottan. Men också de kärnvapen man har ska bytas ut och försättas i stridsberett skick. Jag har svårt, för att inte säga omöjligt, att se gasledningen som ett fredsprojekt vilket ett av Gotlands kommunalråd hävdade i den lokala debatten.

Rolf K Nilsson

Hus och hem påverkar

(december 11, 2008)

För några år sedan diskuterades i radions P1 om hur vi vill bo. Hur ska våra bostäder se ut? Från inredning till hus, fasader och hela bostadsområden. Hur vill vi egentligen ha det? Och finns det en skillnad mellan hur ”folk” vill bo och hur arkitekter (generellt) tycker att vi ska bo? På den sista frågan vill jag obetingat svara ja. Efter att ha lyssnat på radioprogrammet som jag har mycket klart i minnet diskuterades bostadsområdet Jakriborg i Staffanstorps kommun i Skåne. En arkitekt som intervjuades var mycket upprörd. Upprörd över att något som Jakriborg kunde byggas, ja att det överhuvudtaget fick lov att byggas. Programledaren påminde då om att det ju inte var några problem med att hyra ut lägenheterna i Jakriborg. Tvärtom. Det stod människor i kö, lång kö, beredda att flytta in så fort en möjlighet gavs.

Arkitekten svarade då ”ja, är det inte fruktansvärt”. ”Dom vrider tillbaka klockan 500 år och struntar i allt som vi lärt oss hur vi ska bygga och bo”.

Då kan man ju stilla undra vad som är så fruktansvärt med Jakriborg? Jag vet, för jag har varit där. Många gånger. För att imponeras och beundra. Och jag skulle mycket gärna ha flyttat dit om jag nu haft min dagliga gärning i Malmö-Lundområdet.

Jakriborg är ett modernt, i meningen nybyggt, bostadsområde. Inget hus är det andra likt, varken i färg eller form. Det finns låga hus, höga hus och mellanstora. Inredningsmässigt skiljer sig också husen åt. Från fönster och dörrar till beslag och köksinredningar.

Det här hade kanske den moderna schablonarkitekten kunnat leva med, men inte att husen utanpå ser ut som i en medeltida Hansestad. Det är också härifrån inspirationen har kommit. Bland annat från Lübeck. Och som boende på Gotland ser jag direkt likheten mellan de nybyggda husen i Jakriborg och de innanför ringmuren i Visby.

Efter att ha lyssnat på ovan refererade radioprogram bestämde jag mig för att åka till Jakriborg. Jag var helt enkelt tvungen att med egna ögon få se det som upprörde så mycket och det som lockade så många att ställa sig i kö för att få en lägenhet.

Jag parkerade min bil vid Pågatågsstationen i Hjärup. Gick via en gångtunnel under järnvägen och hamnar utanför en av Jakriborgs stadsportar – jo, det finns en ringmur också – jag ser hålet i muren och går in. Efter 30-40 meter stannar jag och bara tittar. Tror inte det är sant det jag ser. Tar ett djupt andetag och går ut igen. Jo, där är stationen och där ligger rälsen. Jag tar ännu ett djupt andetag, vänder mig om och passerar för andra gången porten in i Jakriborg. Jag hade hamnat i medeltiden, nästan. Färgprakt, variationer och varje hus med en egen personlighet. Jag är nu inte arkitekt. Jag föll platt för detta bostadsområde. Efter denna upplevelse för några år sedan har jag haft förmånen att besöka Jakriborg ytterligare några gånger och min fascination har inte minskat med åren.

Diskussionerna hur människor vill bo i förhållande till hur myndigheter, stadsplanerare och arkitekter tycker att de ska bo får mig att tänka på en bok jag läste för ett antal år sedan. Där var ett avsnitt som handlade om de gamla viktorianska husen i London så som man kunde se i den kultförklarade brittiska TV-serien ”Herrskap och Tjänstefolk”. Hus där en familj bodde och där tjänstefolket också hade sina bostäder. Hus som med tiden blev omoderna. Färre och färre hade tjänstefolk och för en familj blev husen väldigt stora.

För många blev husen allt för omoderna för att bo i och intresset för att köpa dem var mycket litet. De stod helt enkelt och förföll. Många hus drabbades av samma öde och det dröjde inte länge förrän missbrukare och socialt utslagna tog sig in i husen för att ha tak över huvudet.

Samtidigt ökade invandringen från Asien, främst Indien och Pakistan till Storbritannien och London.

Från myndighetshåll konstaterades att övergivna hus i London inte var speciellt intelligent att upplåta åt missbrukare och socialt utslagna. Inte samtidigt som det kom allt fler människor till London som inte hade någonstans att bo. Ofta familjer med många barn. De lokala myndigheterna gick in och erbjöd de gamla viktorianska husen till de nyanlända. Resultatet lät inte vänta på sig.

Det dröjde inte länge förrän de gamla husen började återfå sin forna glans. Det reparerades, målades och ordningen började långsamt återkomma. För familjer med många barn passade husen utmärkt och för att dryga ut inkomsterna fanns lämpliga utrymmen för att kunna erbjuda ”Bed & breakfast” till ett överkomligt pris. (Jag bodde själv i mitten på 1970-talet någon vecka i ett av dessa Londonhus, ägt av en pakistansk familj som erbjöd ”Bed & Breakfast).

Men nu räckte det inte med att husen återfick liv, att det blev rena och uppsnyggade bostadsområden. En följd som ingen räknat med var att torypartiet fick allt fler röster i dessa områden. Husen, ägandet, ansvaret och den miljö som boendet erbjöd hade i många avseenden effekt på de boende.

Sunt förnuft borde komma fram till samma sak som blev resultatet i London av en ren slump. Att flytta in familjer i trångbodda kaserner som ligger tätt och ser exakt likadana ut är inte människovärdigt. Människor har rätt att bo som människor med de individuella skillnader och önskemål som finns. Boendemiljön påverkar människor. En bra boendemiljö påverkar människor positivt och en negativ negativt. Märkligare än så är det inte.

Rolf K Nilsson

Visst finns en svensk kultur och ett svenskt kulturarv

(november 19, 2008)

DEBATT | Enligt som refereras på Tradition & Fason anser det kristdemokratiska kulturregionrådet i Skåne, Rolf Tufvesson, att det inte finns något som kan beskrivas som svensk ”kultur” eller ”svenskt kulturarv”. Och att driva denna tes anser han vara ett effektivt sätt att motarbeta Sverigedemokraterna.

Jag blir onekligen lite förvånad när dessa åsikter tillskrivs min skånske landsman och mångårige gode vän Rolf Tufvesson. På nätet ser jag att han i tidningen Kristdemokraten ställer sig frågan ”Vad är det svenska kulturarvet?” Sedan svarar han själv: ”Det finns inte egentligen. Vi har alltid influerats av andra kulturer och andra religioner”. I samma artikel efterlyser Rolf Tufvesson en djupare och bredare kulturdebatt. Och fortsätter med att slå fast ”kulturen är inte bara betydelsefull, utan en grundförutsättning för ett fritt och demokratiskt samhälle”.

Rolf Tufvesson har rätt, enligt min uppfattning, om han menar att det inte finns någon ”ren” eller hundraprocentig svensk kultur. Men vad som finns är en kulturblandning, en i sig unik kulturmix som mycket väl, och tämligen korrekt, kan beskrivas som ”svensk”. Precis som vi utan att behöva visa på inflytandet från andra kan hävda att det finns ett svenskt språk.

Jag ställer mig helt bakom Rolf Tufvesson när han pekar på det regionala i kulturen. Något det tyvärr inte råder så stor medvetenhet om i Sverige. Det finns influenser inte minst från den danska kulturen. Och då framför allt i de av våra svenska landskap som i krig erövrats från Danmark.

I de gamla danska landskapen finns en kulturell, inte minst folklig, tradition av olika grad. Tyvärr har de influenser, den tradition och de särdrag som funnits motarbetats av den svenska centralmakten. Från den dag landskapen erövrades med vapenmakt, och invånarna skulle tuktas för att bli lojala undersåtar till den svenske kungen, fram till långt in i modern tid, har de historiska skillnaderna inom Sveriges nuvarande gränser ignorerats. Ett land – en historia, var vad som gällde. Idag ser det betydligt bättre ut. Den historia som skiljer plockas lokalt fram allt mer. Den berikar och den förklarar.

Idag finns i de gamla tidigare icke-svenska landskapen en växande medvetenhet om den egna historien. Men givetvis har århundradena som svenska landskap gjort sitt för att prägla.

I Jämtland, Bohuslän, Halland, Blekige, Skåne och Gotland finns speciella kulturblandningar med danskt, norskt och svenskt. Men alla dessa kulturblandningar ingår i den större svenska kulturblandningen och är – svensk kultur.

Jag håller med om mycket i Rolf Tufvessons resonemang. Men dock icke när det gäller avsaknaden av svensk kultur och ett svenskt kulturarv. Vi har båda delar och det finns ingen anledning att vi inte ska vara lika stolta över vår kultur och vårt kulturarv som andra länder är stolta över sina.

Jag ställer mig helt avvisande till tanken att vi ska avsäga oss vår kultur för att lättare kunna möta Sverigedemokraterna. Det är ett för högt, och ett helt felaktigt, pris att betala.

Visst kan man som en del i kampen mot Sverigedemokraterna om de skulle bli allt för svenska peka på de influenser utifrån som finns. Men det är inte på kulturens område som vi gör Sverigedemokraterna mindre intressanta i svensk politik. Men det är en annan diskussion

.

Rolf K Nilsson

Konservativ och antikapitalist

(oktober 13, 2008)

DEBATT | Åsiktsmässigt står nyliberalismen och konservatismen så långt ifrån varandra att jag ställer mig tveksam till att ens kalla nyliberaler för höger.

Som själv varande socialkonservativ känns det fel, rent av beklämmande, att vid debatt efter debatt få vara företrädd av ”en representant från högern” som sedan visar sig vara nyliberal.

Inte minst det utmärkta samhällsmagasinet i radions P1 ”God morgon världen” är skyldig till begreppsförvirringen när man presenterar sina paneldeltagare. Konservativa paneldeltagare lyser med sin frånvaro, medan nyliberalerna är kraftigt överrepresenterade. I detta program har nyliberalerna kommit att bli synonyma med höger. Det är dags för oss konservativa att återta ”högern” från nyliberalerna.

Marsch för kapitalismen

För några år sedan samlades nyliberaler runt om i världen för att marschera för kapitalismen. Så också i Sverige. Riksdagsledamöter, företrädare från framför allt moderaterna och folkpartiet gick med. Säkert fanns också centerns nyliberaler någonstans i leden. Med lätt bisarra och barnsligt naiva texter på plakat förklarade man sin kärlek till kapitalismen. Givetvis kunde inte ”folkets företrädare” på vänsterkanten låta dessa demonstrationer få fortgå utan att man ingrep och rent fysiskt försökte stoppa dem.

Ett tydligt bevis på den bristande respekt det finns för yttrandefrihet och demonstrationsrätt hos den yttersta vänstern när det inte är den egna uppfattningen som förs fram. Givetvis har kapitalistkramarna rätt att få vandra på våra gator också de – även om stolligheterna som fördes fram kunde tas som parodi, som skämt. Men det var inte skämt. Det var en hyllning till kapitalismen. En hyllning till en marknadsekonomi som gått fel, en marknadsekonomi som brutit med det fundamentala regelsystem man måste erkänna för att systemet ska fungera och inte bli ytterligare ett förtryckarkoncept.

Wilhelm Röpke

Det kapitalistiska samhället har slitit sig från civilisationens gemensamma nämnare, från allt som har att göra med människors rätt till fysisk, själslig och andlig livskvalité. Religionen, idealen, de andliga värdena – allt – har ersatts av ett mål, ett syfte med tillvaron – profiten, möjligheterna att tjäna pengar där exploateringen av människor ingår som en naturlig och ofrånkomlig del.

Länge trodde jag att jag var ensam om att förena min grunduppfattning om en framstegsvänlig konservatism med en anti-kapitalistisk uppfattning. Men ack så fel jag hade.

Problemet är att det inte är så lätt att hitta dessa idéer i det svenska bokflödet eller på de svenska tidningarnas debatt- och ledarsidor. Men idéerna finns och de har funnits länge – hos kloka personer. Den klokaste jag hittills stött på är den tyske ekonomen Wilhelm Röpke. Jag kan läsa hans texter gång efter annan och bara konstatera hur rätt han har.

Många betraktare ser Röpke som en liberal tänkare och ekonom. Jag håller med Röpke själv som i en av sina böcker konstaterar att han snarare hör hemma inom det konservativa fältet än det liberala. En sanning så god som någon, för mig både tilltalande och fullt logisk.

”Livets riktiga värden”

Det finns flera böcker av Wilhelm Röpke där guldkornen avlöser varandra på sidorna. Jag har valt en bok att plocka några citat ifrån som jag tycker är väldigt förklarande och tydligt beskriver Röpkes syn. I ”Ekonomi för millioner”, som Röpke skrev 1946, kan vi läsa hur han ser på marknadsekonomin och på kapitalismen. När det gäller marknadsekonomin slår han fast att den är en kombination av frihet och ordning. Visserligen är denna kombination av frihet och ordning, av modell 1946, långt ifrån fullkomlig, men det bästa av de system som finns att välja ibland.

Riktigt glad blir jag när Röpke slår fast ”att samhällslivets genomsyrande av kapitalismen är ett ont som vi måste övervinna, och att de ekonomiska krafternas frigörelse icke bör leda till en förvanskning av livets riktiga värden.”

”Livets riktiga värden”. Vilka är då dessa? Jo, ”folket och samhället, familjen och yrket, privatlivet och en väl nyttjad fritid utgör väsentliga värden, som måste gå före allt annat.”

Välgörande tydlig

Wilhelm Röpke är välgörande tydlig. Han lyckas som ekonom att sätta ord på vad som verkligen är ett värde i livet och förblindas inte av kurvor, vinstmaximering och vad som vid en första blick kan tyckas vara ekonomiskt sunt förnuft. Han visar med all tydlighet att ekonomiskt sunt förnuft måste kopplas med humanism, andligt välbefinnande och strävan efter livskvalité som inte alltid är detsamma som att sträva efter högsta möjliga ekonomiska vinst.

Wilhelm Röpke tror inte på libertarianismen. Han tror inte på nyliberalernas frustande övertygelse att med sina kalkyler om mänsklig girighet och att i alla lägen sträva efter största möjliga avkastning för att göra den största möjliga vinsten.

Röpke letar efter något annat som ”leder förbi laissez-fair-politikens och planekonomins båda poler, ett tredje alternativ som löser motsägelserna på ett högre plan”.

1946 när Wilhelm Röpke skrev ”Ekonomi för millioner” talade man inte om nyliberaler eller libertarianer. Man talade om ”laissez-fair”. Den extrema varianten av liberalism som också i böckerna beskrivs som Manchester-liberalism.

Ta ansvar för sina liv

Staten har ett ansvar. Staten ska ha ett ansvar precis som kommuner och landsting/regioner har det. Sedan hur långt detta ansvar ska gå kan alltid diskuteras. Återigen är jag enig med Röpke att det ska vara begränsat. Det får inte gå så långt att det tar ifrån individernas medfödda rättighet att få vara just individer. Det får inte ta ifrån individernas deras frihet att själva forma och ta ansvar för sina liv.

Individen och den individuella självständigheten är ett hot mot alla totalitära idéer och rörelser. Individer som får vara individer, med det ansvar som detta också innebär att respektera och stödja varandra, är garantin för att vi får ett samhälle som slår vakt om respekten för det mänskliga, respekten för vår rätt till livskvalité eller om vi så vill; respekten för de mänskliga rättigheterna.

De största riskerna, de största hoten mot den enskilde individens rättigheter och värde är kollektiviseringen, det är centraliseringen och det är den ohämmade stordriften. Eller för att återvända till Wilhelm Röpkes ord:

”Det gäller att med alla medel frigöra samhället från de stora talens rusgifter, från storhetsvansinne och centraliseringsmani, från överorganisation och missriktad standardisering, från ’Bigger-and-better’-idealet i dess överdrifter, för att återgå till det naturliga och mänskliga, det spontana och brokigt mångskiftande. Det gäller att göra slut på en epok, då mänskligheten glömt bort människan själv”.

Befriande Röpke

Det är befriande att läsa Wilhelm Röpkes böcker. Så mycket friskt tänkande där allt i princip är underordnat den mänskliga värdigheten, människans rätt till att få vara lycklig, att bli respekterad och värderad som människa och inte som en produktionsfaktor eller industriell enhet.

För många kan vissa av Röpkes tankar och idéer synas gammalmodiga och otidsenliga. Till exempel när han skriver om proletariseringen av människorna som en av de negativa konsekvenserna av industrisamhället:

”Men att övervinna proletariatet inom vårt eget system kräver en politik som gynnar den mindre egendomen och bondeståndet, decentraliserar stadsbildningen, återupprättar arbetets heder och yrkestanken, människans möjligheter att slå rot i tillvaron.” En politik som gynnar bondeståndet? Är det något vi kan ta med oss in i vårt moderna samhälle? Är det inte totalt förlegat?

Historiskt sett var det bara några ögonblick sedan Röpke formulerade dessa tankar. Vilka är vi som kan säga att det som tänktes och definitivt var en sanning för ett ögonblick sedan inte är det nu?

Allting är föränderligt

Samtidigt som jag tror på frihandel och att frihandeln är till gagn för de flesta tror jag det är ett allvarligt fel att rationalisera bort jordbruket, lantbruket – den näring som bokstavligen föder oss. Vem vet hur vår värld, ja bara vår närmaste del av världen ser ut i morgon? Än mindre vet vi hur den ser ut i övermorgon. Vi måste vara beredda att åtminstone ha resurser tillräckliga att föda vår egen befolkning om vi av något skäl stängs ute från den internationella marknaden.

Marknader är inga naturlagar som för evigt består. Romarriket skulle bestå för evigt precis som Hitlers Tredje Rike och Sovjetunionen. Men så blev det inte. Så är det inte. Allting är föränderligt. Så också handelns avtal, allianser och överenskommelser. Att bibehålla en livsmedelsproduktion som kan föda vårt lands befolkning är en angelägenhet som rör vår nationella säkerhet, vår direkta överlevnad. Det är en förmåga som inga avtal ska få oss att avstå ifrån.

Hökmarks ”En ny giv för Sverige”

I slutet på 1970-talet och början på 1980-talet började de libertarianska idéerna slå rot i Sverige. En av pionjärerna att rekommendera oss att tänka marknadsekonomisk på alla områden och inte bara de ekonomiska var dåvarande ordföranden i Moderata Ungdomsförbundet Gunnar Hökmark. Förvisso en skånsk landsman till mig med många goda sidor, inte minst när det gäller försvarspolitiken har han bidragit med att försöka få en tillnyktring till stånd när det gäller hur man från svensk sida ser på försvaret och dess uppgifter i en allt annat än lugn och stabil värld.

Men det förändrar inte att det var han som med sin bok ”En ny giv för Sverige” öppnade korken och hällde ut ett koncentrat av de nyliberala idéerna i svensk politik. Först drabbades moderata ungdomsförbundet, sedan kastade sig studentförbundet hungrigt över tankegodset och sedan var det svårt att kontrollera vilka vägar det tog och vilka effekterna blev.

Med Gunnar Hökmarks ”En ny giv för Sverige” och fransmannen Henri Lepages ”I morgon kapitalism” fick vi en ny idébank i Sverige, ett nytt idéspår. Vi fick idéer som löpte amok, idéer som likt kommunismen förförde de unga och fick människor att förakta värden och värderingar som andra sätter högt. Kultur, andlighet, social solidaritet, religionen och vårt gemensamma ansvar för de svaga i samhället föraktades, förlöjligades och skulle försvinna i den nya världen där det marknadsekonomiska tänkandet skulle ersätta allt; lagar, regler, värderingar och det gemensamma ansvaret. Det var vinsten som skulle styra vad som hade något värde, vad som skulle ha något värde. Extrem kapitalism gick hand i hand med kraven om ett totalt frisläppande av droger, på äktenskapets död och debattinläggen om polygamins fördelar. Endast det människor var beredda att betala för var värt någonting. Det skulle bli en naturlig utrensning. Är det värt någonting betalar man för det. Då finns det kvar. Är man inte beredd att betala, då försvinner det. Ut med det gamla och in med det nya. Länge leve den sköna nya världen! Någonstans i de yttre sfärerna kunde vänsterextremisterna skaka hand med anarko-kapitalisternas ideologiska missionärer, röka en joint och tycka att den gamla världen var för djävlig.

Ett konservativt ansvar

Även om vi idag tycks uppleva ett konservativt uppvaknande, ett allt tydligare avståndstagande från nyliberalismens inhumana recept på samhällsomdaning, så har vi i de beslutande församlingarna fått in de nyliberaler som formats under 1980– och 90-talen. Nyliberaler som är ideologiskt skolade och med samma fanatism som den yttersta vänstern. De inser inte att de kan ha fel och för att nå målet är de beredda att offra det och de som står i vägen. Här har vi som konservativa ett ansvar att i första hand försöka få in dem på andra tankar. Och om det inte går, göra vad vi kan för att få bort dem från politiken. Den nyliberala högern är en falsk höger.

”Jag är antikapitalist”, förklarade jag under en kaffepaus på nionde våningen i Gamla riksdagshuset. En av de politiska sekreterarna som anser sig själv stå ganska långt ut på högerkanten blev upprörd, nästan på gränsen till förtvivlad.

”Hur kan du som är moderat vara emot kapitalismen? Det är ju fruktansvärt!”

Jag förklarade att jag var motståndare till kapitalismen, men en ivrig anhängare av marknadsekonomin.

”Det är ju samma sak”, förklarade den upprörde och tittade ganska medlidsamt på mig.

Det är här vi en av de stora missuppfattningarna inom den borgerliga politiken. Allt för många är av uppfattningen att kapitalism och marknadsekonomi är samma sak. Och det är en företeelse man är positiv till – i alla lägen. Och det är därför det blir så fel.

Urspårad marknadsekonomi

Kapitalism är, för att återvända till Wilhelm Röpke, marknadsekonomi när den har spårat ur. När jakten på vinst har ersatt alla andra värden, världsliga och andliga. Lyckan räknas i pengar, eller kanske ännu värre i själva jakten på pengar. Här har kapitalisten och anhängarna av densamma en likhet med de hetaste revolutionärerna. Målet i sig är flexibelt, det är k-a-m-p-e-n, den permanenta revolutionen, som är den högsta existensen, den främsta anledningen till att vi existerar som människor.

För mig är kapitalism lika med jakten på pengar, hänsynslöst utnyttjande av den mänskliga arbetskraften, av natur och naturtillgångar. För mig är kapitalism att få människor att arbeta så mycket de bara kan för så lite pengar som möjligt. För mig är kapitalism ett konstant läge där det finns avsevärt färre jobb att erbjuda än det finns människor. Ett system som på alla sätt gynnar den hänsynslöse arbetsgivaren att hålla nere lönerna, köra slut på personalen medveten om att det står andra i kö, beredda att ta de jobb som finns för den lön som erbjuds.

Utsugarsystem

Kapitalism är ett utsugarsystem och ett hot mot den civiliserade världen, ett system som står i direkt motsats till den socialt ansvarstagande marknadsekonomin.

Konkurrensen inom marknadsekonomin är en grund för systemet. En konkurrens mellan producenter som erbjuder marknaden varor och tjänster där kvalitet, pris och möjligheten att välja är de vapen man slåss med.

Precis som det ska vara möjligt för arbetsgivaren att leta upp lämplig personal för den verksamhet som han eller hon bedriver ska det vara möjligt för den enskilde yrkesmannen/kvinna att söka sig till en arbetsplats, en arbetsgivare och arbetsförhållanden som han/hon tycker passar bäst.

Visst finns det grader av kapitalism, det ska erkännas. Men när man en gång trätt över gränsen och lämnat bakom sig de regler, de överenskommelser och de ramar som det innebär att verka i ett marknadsekonomiskt system då har man också öppnat för ett okontrollerat skeende, omöjligt att tygla.

Ett civiliserat samhälle

Hur bra system vi än bygger upp, vilka försäkringar som vi än kan erbjuda och som utnyttjas finns det alltid en risk att människor hamnar utanför eller emellan de sociala skyddsnäten. Då måste det alltid finnas ett nät till, det yttersta skyddsnätet som staten eller kommunen står för. Ingen människa ska behöva leva i ett civiliserat samhälle utan tak över huvudet, utan mat eller sjukvård. Det är en mänsklig rättighet som alla samhällen som vill kalla sig civiliserade ska erbjuda sina medborgare.

Men ansvaret slutar inte här. Har dessa människor som av olika skäl hamnat utanför i en situation där de inte kan ta vara på sig själva eller sina närmaste, måste staten/kommunen träda in.

Barn till föräldrar som inte uppfyller, eller har möjlighet att uppfylla, de krav som är berättigade att ställa på en vuxen medborgare, ska inte drabbas. Också dessa måste garanteras en trygg och säker uppväxt med rätt och möjlighet till både grundläggande och högre utbildning.

Samma villkor måste gälla för gamla och för sjuka. Saknar man möjligheten att med egna resurser klara sin ålderdom eller sin sjukdomstid måste staten/kommunen finnas där som en garant för ett värdigt liv.

Jag ser gärna ett samhälle där familj, släkt och vänner finns med och gör livet lättare för den som inte kan klara sig själv. Men staten/kommunen måste finnas med som en garant. Som gamla eller sjuka ska vi inte vara utlämnade till andras verkliga eller påklistrade goda vilja och möjlighet att ta hand om oss.

Marknadsekonomi med socialt ansvar är det enda ekonomiska system som kan ge oss materiell trygghet, demokratiskt inflytande, medborgerliga rättigheter, individuell frihet och rätten till ett andligt och religiöst liv. Kapitalismen hotar allt det goda som marknadsekonomin står för.

Rolf K Nilsson

Kulturen behöver inget alibi

(oktober 5, 2008)

Vad krävs för att Sverige ska bli världsmästare i kultur? Jag konfronterades av frågan inför en diskussion på Gotlands länsteater i Visby. Det fick mig att tänka efter både en och två gånger. Vad krävs?

För det första tror jag att vi alla måste acceptera att stå upp för att kultur kostar och att kulturen ska få lov att kosta. Att den främsta och kanske viktigaste ”avkastning” som kulturen ger inte är ekonomisk, att den inte kan räknas i pengar. Den ”avkastning” som kulturen ger är livskvalité, vår civilisation, våra värdegrunder och inte minst vår självbild.

Ett viktigt ansvar att värna och vårda kulturen

Vi har som människor i det nu vi lever i, ett dubbelt ansvar när det gäller kulturen. Nämligen att ta vara på och vårda vårt kulturarv, att ta vara på vad tidigare generationer samlat på sig, förfinat och lämnat över till oss. Det är något vi är skyldiga våra företrädare på detta klot – och det är något vi är skyldiga våra efterkommande. I Sverige har vi ett speciellt ansvar att ta vara på vår del av det västerländska kulturarvet men också ett ansvar att vårda arvet från antiken och värna den judisk-kristna människosynen. Ansvaret vilar extra tungt på oss, i vad som idag är Sverige, att vårda den del av vårt gemensamma kulturarv som är speciellt eller unikt för vår del av världen. Den kultur som har existerat och varit en del av mänsklighetens vardag i generation efter generation där vi idag lever och verkar.

Men vi har också ett ansvar att bidra med vår del, att lämna över vårt arv i en ständigt pågående process som sedan andra i sin tur kan lämna vidare.

För att ge kulturen de möjligheter den behöver, för att öppna för kulturen och ge tillgång till den har vi alla ett ansvar. Vi har ett ansvar som medmänniskor, som föräldrar, som äldre, som lärare, som politiker, som beslutsfattare – att visa att kulturen är en del av livet som gör människan hel.

Olika syn på vad kultur är

Vänstern har i stort sett haft, eller har låtits få ha, monopol på att vara drivande inom kulturpolitiken, och än värre fått styra kulturutövandet och kulturdebatten efter ett egenproducerat facit på vad som är kultur.

Varför har vänstern sedan vi började dela in politiken i höger och vänster nästan alltid legat vid fronten när det gäller kultur och kulturens utveckling? Även om vi har genuint kulturpositiva krafter inom konservatismen så lider vi i dagens resonemang om kultur av sviterna från förr.

För borgerligheten har kulturen varit ett njutningsmedel, ett nöje, ett livskvalitéhöjande inslag som utmanar och roar intellektuellt, känslomässigt och möjligtvis också existentiellt. För vänstern har kulturen förvisso haft också dessa betydelser, men framför allt varit en metod, ett hjälpmedel, ett redskap i den politiska kampen.

Det pågår en tilltagande kulturdebatt i landet. Från att handla om kulturens innehåll till om hur mycket stat, län och kommuner ska vara med och finansiera. Hos de politiska majoriteter som har makten i kommuner och län råder uppfattningen att kulturarrangörer och kulturutövare allt mer måste hitta egna finansiärer för sina projekt och för sitt utövande. En kameral uppfattning som kan få förödande effekter på kulturutbudet.

Det negativa nyliberala inflytandet

På den borgerliga sidan har kulturen blivit ett problem. Från att kulturen har varit ett livsbejakande elixir har den av många blivit betraktad som något av en lyxprodukt som hela tiden måste försvaras. Här har nyliberalismens inflytande fritt fått verka.

Hela tiden försöker man hitta alibi för kulturen, hitta något som kan motivera varför man vill satsa på kulturen, varför man tycker det är rätt att använda skattepengar på teatrar, konserthus, konsthallar och museer. Budskapet hålls heller inte dolt – det bästa vore om kulturen själv kom på ett sätt att tjäna pengar på vad kulturen kan erbjuda, en metod så att kulturen finansierar sig själv och helst leverera vinst år någon annan verksamhet. Då blir kulturen rumsren i de nyliberala idégrottorna och satsade medel får en mening. Jag är innerligt trött på denna kultursyn.

På allt för många seminarier och företagsrelaterade sammankomster ställs frågan: hur kan vi använda kulturen? ”Vi” är då lika med näringslivet generellt och turistnäringen i synnerhet. Hur kan vi använda kulturen för att tjäna pengar? Hur kan vi använda kulturen så att näringslivet får bättre fart? Hur kan kulturen ställas i turistnäringens tjänst?

Visst är det bra om kulturen blir ett sätt för näringslivet att tjäna pengar. Visst är det bra om turistnäringen inriktar sig på den omfattande kultur som finns och leder människorna till den. Mindre bra om det är turistnäringen som ska styra vad det är för kultur som ska ”skapas” för att turisterna ska komma.

Vänstern använder kulturen för egna syften

Vänstern har accepterat att kulturen har ett värde (om man anser att den har ett egenvärde vill jag låta vara osagt) och letar efter möjligheter att använda kulturen så att den gynnar vänsterns politiska syften. Vänstern arbetar kontinuerligt och metodiskt för att på alla tänkbara sätt kunna föra ihop kulturen med politiken så att det blir ett och detsamma.

När det gäller litteraturen är det inga problem att skriva böcker och dramer som förespråkar revolution eller en viss politisk uppfattning. Konsten kan bli mycket politisk och är det ofta. Den politiska konsten kan vara subtil, intelligent och engagerande. Men allt för ofta hemfaller den åt ett heroiserande av de politiska målen. Den sovjetiska konsten och Nazi-Tysklands konst hade mycket gemensamt. Se på målningarna, se skulpturerna och jämför mastodontbyggnaderna. Parallellerna mellan de totalitära systemens kultursyn är slående. Det är också kontrollen, censuren, likriktningen och en centralt formulerad regel om vad som är kultur och vad som inte är det.

Olika syn på kulturpolitikens syfte

Det finns gemensamma grunder att stå på mellan högern och vänstern när det gäller kulturen. Men det finns också uppfattningar som står så långt ifrån varandra att man med fog kan ställa sig tvivlande om de någonsin kan mötas längs hela vägen.

Den borgerliga synen, som under senare år i många fall har slagit över och blivit rent kapitalistisk, menar att kulturen måste dra in pengar för att legitimera sin existens. Allt medan den socialistiska uppfattningen innebär att kulturen får kosta pengar, mycket pengar, eftersom den har ett politiskt syfte, ett högre mål som legitimerar kostnaden.

Finns det då bara dessa två synsätt på kulturen? Nej, men de är förhärskande. Jag vill hävda att det också finns en konservativ syn på kulturen där kulturen har ett eget värde.

Kulturen behöver inte något alibi. Kulturen behöver inte försvara sin existens med att den tjänar några ekonomiska intressen. Därmed inte sagt att kultur och kulturutövande inte kan vara ekonomiskt lönsamt eller inte bör vara det. Det är bra om kulturen är lönsam, det är bra om kulturen drar in pengar. Men ibland, för att inte säga väldigt ofta, är kulturen sådan att den varken kan eller ska generera några inkomster. Den kulturella avkastningen är indirekt och den kan inte alltid mätas eller värderas i ekonomiska termer. Kulturens avkastning är livskvalité, själslig och andlig tillfredställelse. Själen behöver sin näring på samma sätt som kroppen behöver sin. Vill vi inte inse det, kan vi inte inse det gör vi mänskligheten en otjänst och saboterar samtidigt vårt kulturarv.

Bra respektive dålig kultur

En fråga som nästan dyker upp av sig själv när man dristar sig att skriva om kultur är vad som är bra respektive dålig kultur. Är all kultur bra? Nej, givetvis inte. Men vem är man eller kvinna att författa en objektiv bedömningsmetod, accepterad av alla över vad som är god respektive dålig kultur? Det är en omöjlighet. Hur vet man då vad som är bra eller dålig kultur? Jag tror att det än känsla, en förnimmelse eller om man så vill en instinkt som avgör varje enskild människas bedömning. Det känns när det är bra, precis som när det är mindre tillfredställande.

En konservativ kulturuppfattning tar avstånd från den nyliberala, den kapitalistiska, synen på vilken kultur som har ett värde, vilken kultur som ska bevaras och stödjas och vilken som ska tyna bort och dö.

Den bästa kulturen är inte alltid den kultur som människor är beredda att betala mest för. Det går inte att använda marknadsekonomiska metoder när kultur ska värderas och bedömas. Det främsta målet med kulturutövning, kulturgärningar av olika slag är inte alltid att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är ett erbjuda livskvalité på ytterligare en nivå.

Oftast är den kultur som går hem på marknaden – den alla rusar för att konsumera – flyktig, förförande och med ett bäst-före-datum som sällan ligger speciellt långt in i framtiden.

Kan man redan här spåra en tanke till vad som är god litteratur? Vad som är bra musik? Vad som är god konst? Att den håller över en längre tidsperiod? Eller varför inte för evigt?

God litteratur håller. Bra musik håller. God teater lever för evigt. Den kvalitativa kulturen är lika ”bra” idag som den var när den producerades. Därmed också troligt att den är lika bra många år in i framtiden.

Problemet är att när en kulturföreteelse presenteras, har premiär, är det svårt att på plats slå fast om den ska hålla över en längre tidsperiod. Vissa människor har förmågan, känslan, att kunna göra en sådan bedömning. Andra har den inte. Och ibland blir vi lurade av våra känslor. Det första intrycket kan behöva bearbetas. Risken är då förvisso att det bland den goda kultur som vi vill bevara också slinker med sådant som egentligen inte platsar. Men det är ett pris vi får vara beredda att betala.

En ny, konservativ kulturpolitik behövs

För att bli mer konkret. Vad kan man kräva av staten, av kommunerna, av regionerna när det gäller kulturen? Ganska mycket.

Skolan har ett mycket stort ansvar att öppna ögonen på eleverna och medvetandegöra dem om den kulturskatt som finns tillgänglig. Skolan ska redan på ett tidigt stadium introducera eleverna i musikens och teaterns värld. Att få möjlighet att under skoltiden vid återkommande tillfällen få se levande teater och att få höra levande musik blir för många den inkörsport som behövs för att under resten av livet kunna ta till sig den andliga näring som dess kulturupplevelser kan bidra med.

Lika viktigt som att förmedla teater och musik är det att skolan tar på sig ansvaret för läsandet, för litteraturen. Att förmedla vårt litterära arv liksom den moderna litteraturen. Framför allt måste eleverna få möjlighet att läsa litteraturen, läsa författarnas ord, och inte bara läsa om böckerna och deras innehåll. Skolbiblioteken och våra vanliga bibliotek har en stor uppgift att fylla och betyder mycket för möjligheterna att ta vara på och att till sig kulturen. Skolan som institution har ett oerhört stort ansvar när det gäller att förmedla och lära ut kultur. Mycket av kulturen får man med sig hemifrån. Men alla elever har inte lika förmånliga hemförhållanden. Och för dessa är det än viktigare att inte också skolan sviker på ett så viktigt område. För eleverna är det en medborgerlig rättighet att få ta del av kulturen.

Svensk musik som exempel

Vi har i Sverige haft en tradition med kommunala musikskolor. En undervisning som varit öppen och ekonomiskt möjlig att delta i för de flesta. Det har stått strider om hur stor del av den musikaliska undervisningen som kommunerna ska stå för och hur mycket eleverna själva, det vill säga deras föräldrar, ska bidra med.

I de flesta kommuner har man kommit fram till lösningar som gjort det möjligt för flertalet av de elever som så önskar att kunna delta i undervisningen. I andra har besparingsivern lett till att man fördyrat och omöjliggjort för många elever att kunna delta. Beslut som på kort sikt har tett sig nödvändiga men sett i ett längre perspektiv kan visa sig vara till större skada.

För ett antal år sedan pratades det mycket om det svenska musikundret. Om alla populärmusikgrupper som bidrog till att den svenska exporten fick fina intäkter. Vitt och brett kunde vi höra hur det enskilda initiativet prisades, om hur unga talanger tagit sig fram och nu kunde både leva på och göra sig smått förmögna på sina musikaliska talanger.

Paradoxalt nog återfanns många av lovsångarna bland dem som tidigare velat dra ner på de kommunala musikskolornas verksamhet. Ironiskt med tanke på att nästan alla som bidrog till musikundret, till den svenska musikexporten hade det gemensamt att de börjat sina musikaliska karriärer i de kommunala musikskolorna.

Kultur för alla

Kultur är ingen lyxprodukt. Kultur är inte bara en rättighet vi alla har att få ta del av, kultur är också en nödvändighet. En del av tillvaron som gör våra samhällen fullvärdiga och att vi som individer, att vi som människor blir kompletta.

För mig är en konservativ kulturpolitik att se till att den kulturella infrastrukturen fungerar. Att grunderna, vägarna för kulturen är där så att alla människor kan ta del av den avkastning som kulturen producerar; livskvalité, andlig och själslig näring för att vi ska kunna fungera som människor bland andra människor.

Kulturen, möjligheten att fritt få utöva den, att fritt få ta del av den är en fundamental rättighet i varje demokrati. Det berättas om Hitlers ställföreträdare Herman Göring att han gärna högljutt förkunnade ”när jag hör ordet kultur osäkrar jag min pistol”. En gärna berättad historia om Winston Churchill förtäljer att när han blev premiärminister under brinnande krig kom en hög militär och gratulerade honom och framförde sin förhoppning att ”nu när ni är premiärminister är det väl möjligt att föra över pengarna från kulturen till försvaret?” En tanke som inte föll den nyutnämnde premiärministern på läppen. Istället frågade han den förhoppningsfulle ”om vi tar bort pengarna från kulturen – vad är det då vi försvarar?”

Rolf K Nilsson